och går förlorad, innan den vet af det, hvar den icke uppfostras och läres.
Derföre behöfver och måste den hafva lärare och regerare, som densamma förmana, varna, straffa, tukta och alltid hålla till Guds fruktan och bud för att stå emot djefvulen, verlden och köttets lusta; såsom Salomo i denna bok med all flit och rikligen gör, och fattar sin lärdom i ordspråk, på det den så mycket lättare och hellre må fattas och behållas i minnet. Så att hvarje menniska, som vill blifva from, billigtvis borde hålla denna bok för sin dagliga handbok eller bönebok, och ofta läsa deruti och betrakta sitt lefverne dereftér.
Ty man måste dock gå en af dessa vägar, antingen att man låter fadren tukta sig, eller bödeln göra detta, såsom det heter: löper du undan mig, så löper du icke undan bödeln. Och vore godt att man alltid förestälde ungdomen detta, att den måtte veta och icke tvifla deruppå: att den antingen måste lida fadersriset, eller bödelssvärdet; såsom Salomo i denna bok alltid hotar den olydige med döden. Ty der varder dock intet annat deraf, Gud låter det icke blifva ostraffadt: såsom erfarenheten ju ock visar, huru de ohörsamma onda sällarne så underligen gå under och komma i händerna på bödeln, när de minst vänta det och äro som säk rast.
Derföre kallar Salomo i denna bok alla dem för narrar, som förakta Guds bud, och dem, som skicka sig efter Guds bud, deremot för visa. Och syftar han dermed icke allenast på ungdomen, som han förnämligast företager sig att lära, utan på alla möjliga stånd, från det högsta ända till det allra lägsta. Ty likasom ungdomen har sina särskilda odygder, som strida emot Guds bud, så hafva alla andra stånd äfven sina odygder; och väl argare än ungdomens odygder äro; såsom man säger: Ju äldre, ju argare. Och åter: Åldern hjelper icke mot någon dårskap.
Och om än intet annat ondt funnes i de högre stånden, såsom girighet, högfärd, hat, afund o. s. v., så är dock denna enda odygden ond nog, att de vilja vara visa och kloka, der de icke skola vara det. Såsom den som är i det andeliga embetet, han vill vara klok och hafva mycket att beställa i det verldsliga, och är här på hans klokhet ingen ände. Och tvärtom, den som är i det verldsliga embetet, han får icke rum i sitt hufvud för annan konst, än huru det andeliga embetet skall regeras.
Af sådana narrar äro alla land, alla städer, alla hus fulla, och de blifva i denna bok med stort allvar bestraffade, och en hvar förmanad att akta på det honom tillkommer, och troget och flitigt uträtta det som är honom befaldt. Och finnes icke heller någon
