skola fylla vårt hus med byte. 14Din lott skall du kasta med oss, en pung skall vara för oss alla»:
15Min son, gå icke på vägen med dem; håll din fot från deras stig, 16då deras fötter löpa till att göra ondt, och skynda sig för att utgjuta blod. 17Ty förgäfves utbredes nätet för hela fågelskarans ögon; 18men dessa, de lägga sig i forsåt för att utgjuta sitt eget blod, och i bakhåll för sina egna lif. 19Så går det alla, som fika efter orätt vinning; deras eget lif, som så göra, tager det bort.
20Visheten ropar öfverljudt ute på gatan, på torgen låter hon höra sin röst. 21Under larmet der vägarne mötas ropar hon, i ingångarna till portarna i staden, der talar hon sina ord:[1] 22»Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnigheten? Huru länge skola bespottarne hafva sin lust i att bespotta, och dårarne hata att taga emot lärdom? 23Vänden eder till min förmaning, så vill jag utgjuta min ande öfver eder, och låta eder veta mina ord.» — — —
24Eftersom jag hafver ropat och I vägren att höra, hafver uträckt min hand och ingen gifver akt,[2] 25utan I låten alla mina råd fara, och viljen icke veta af min förmaning: 26så skall ock jag le åt eder ofärd; hånle, då det, för hvilket I frukten, kommer;[3] 27då det, för hvilket I frukten, inbryter såsom en storm, och eder ofärd kommer såsom en stormvind; då de komma öfver eder, nöd och ångest.
28Då skola de ropa till mig, men jag skall icke svara; de skola söka mig bittida, men icke finna mig:[4] 29för det de hatat att taga emot lärdom, och icke utvalt HERRENS fruktan. 30De hafva icke velat lyssna till mina råd, de hafva föraktat alla mina förmaningar: 31derföre skola de ock få äta af sin vägs frukt, och mättas af sina rådslag.[5] 32Ja, de fåkunnigas oläraktighet dödar dem, och dårarnes säkerhet bereder deras undergång;[6] 33men den som hör på mig, han skall bo i trygghet, och vara lugn och utan fruktan för olyckans dag.[7]
