bok, huru vi emot olusten och anfäktningen skola vara tåliga och beständiga i samma hörsamhet och med frid och glädje bida efter stunden för vår förlossning. Och hvad man icke kan hindra eller ändra, det låte man fara; det hjelper sig väl.
Kapitel 1
1.1PREDIKARENS ORD, DAVIDS SON, KONUNG I JERUSALEM.I.
Inledande betraktelse om alltings fåfänglighet 1:2–11. 2O fåfängligheters fåfänglighet, säger Predikaren, o fåfängligheters fåfänglighet! 3Hvad vinst hafver menniskan af all sin möda, som hon gör sig under solen?[1]
4Slägte går och slägte kommer, men jorden står stilla evinnerligen.[2] — 5Solen går upp och solen går ned, och har brådt att komma till sitt rum; och der går hon upp igen på nytt. — 6Vinden far mot söder och vänder sig mot norr; han vrider sig, vinden, rundt omkring med sin gång och gör alltid samma kretslopp på nytt.
7Alla floder flyta ut i hafvet, och hafvet det blifver aldrig fullt; till det rum, der floderna hafva sitt lopp, dit vända de tillbaka. 8Alla ting arbeta rastlöst så att ingen kan utsäga det; ögat varder icke mätt af att se, och örat får aldrig nog af att höra.[3]
9Hvad är det, som har skett? Det är det, som skall komma att ske. Och hvad är det, som man har gjort? Det är det, som man skall komma att göra; och intet nytt sker under solen. 10Sker något, om hvilket man säger: »Se, detta är nytt» — det har skett långt förut i tider, som varit före oss. 11Man kommer ej ihåg dem, som lefde före oss; så skall man ej heller komma i håg dem, som lefva efter oss, bland deras efterlefvande.
