18Och jag sade ytterligare i mitt hjerta:
Det är för menniskobarnens skull, på det Gud skall sikta dem, och på det de skola se, att de, lemnade åt sig sjelfva, äro såsom fänaden.
19Ty menniskans lott och fänadens lott är i deras ögon en och densamma. »Såsom den ene dör» — (så säga de) — »så dör äfven den andre; det är en och samme ande i allt och menniskan har intet företräde framför fänaden, utan allt är fåfänglighet.»[1]
20»Allt går till samma rum; allt har utgått från stoftet, och allt vänder tillbaka till stoftet. 21Hvem vet, om menniskobarnens ande stiger uppåt; och fänadens ande, den stiger nedåt, ned i jorden» . . .
22Och så såg jag, att intet bättre för menniskan gifves än att göra sitt arbete med gladt mod, så länge det är hennes lott. Ty hvem kan förhjelpa henne till att se och glädjas af det, som sker efter henne?
⁎
Kapitel 4
4.1Och åter igen såg jag på allt det förtryck, som öfvas under solen, och se! Det var fullt med de betrycktas tårar, men ingen var som tröstade dem; och fullt med våld af deras förtryckares hand, men ingen var som tröstade dem. 2Då prisade jag de döda, som dött länge sedan, lyckligare än de lefvande, som ännu lefva; 3och lyckligare än de båda den, som ännu icke har kommit till, så att han sluppit att skåda de onda gerningar, som bedrifvas under solen.⁎
Det verksamma lifvets fåfänglighet 4:4–6.4Och jag såg på allt det arbete, som göres, och på all den konst, hvarmed det göres, huru det flyter af den afund, som den ena menniskan hyser till den andra. Hvilken fåfänglighet och hvilket äflande i vädret äfven detta!
5Dåren lägger sina händer i kors och tärer på sitt eget kött; 6men bättre är en hand full med ro, än båda händerna fulla af möda och äflande i vädret.
⁎
20) [2] 2I) [3]
