36
»Ni vet förmodligen aldrig vad det vill säga att vara ledsen?»
»Åh, när jag är nedstämd och olycklig, är jag det över all beskrivning. Jag har suttit och gråtit dag på dag i pensionen, och de andra flickorna voro så rysligt nyfikna att få veta, vad jag grät för, och försökte gissa, vad det kunde vara för skäl, som jag inte ville tala om för dem, då hela tiden det verkliga, riktiga skälet var, att jag inte kände mig själv. Man känner hur det kommer liksom en stor svart skugga över en, och man vet inte varför, men man måste ge efter för den och sitta och känna sig olycklig.»
»Men ni har aldrig haft någon verklig orsak till det?»
»Nej, mr Stephens, jag har alltid haft så roligt hela mitt liv, att jag verkligen inte tror, då jag blickar tillbaka, att jag nånsin haft någon verklig orsak till sorg.»
»Då hoppas jag, miss Sadie, av allt mitt hjärta, att ni kan säga detsamma om er, då ni kommit till samma ålder som er tant … Hon ropar bestämt på mig.»
»Mr Stephens, var så god och slå till min åsnepojke med ert ridspö, on han piskar min åsna en gång till», ropade miss Adams, där hon guppade på ett högt, knotigt kräk. »Halla, dragoman Mansur, säg till den här pojken, att jag inte vill veta av att djuren misshandlas, och att han borde skämmas! Ja, din lilla usling, det borde du! Han grinar mot mig som en annons om ett tandpulver … Säg, tror ni, mr Stephens, om jag stickade ett par ullstrumpor åt den där svarta soldaten, att han skulle få tillåtelse att bära dem? Den stackars karlen har bindlar kring benen.»
»Det är för nyttans skull han bär dem, miss Adams», sade överste Cochrane och vände sig om mot henne. »Vi ha i Indien gjort den erfarenheten, att de äro det bästa stödet för benen under marsch. De äro mycket bättre än några strumpor.»
»Nå, aldrig har jag hört på maken! De påminna mig
