och underrättade mr Pickwick om att som luften i Eatansvill icke bekom hans hustru riktigt väl, besökte hon för närvarande åtskilliga moderna badorter i avsikt att återvinna sin forna hälsa och munterhet, vilket var ett finkänsligt beslöjande av det faktum, att mrs Pott hade verkställt sin ofta upprepade hotelse av skilsmässa och i kraft av en av hennes bror löjtnanten avslutad och av mr Pott stadfästad överenskommelse för alltid dragit sig tillbaka med sin trofasta livvakt, mot uppbärandet av hälften av de inkomster och förmåner, som härflöto ur utgivandet och avsättningen av Eatansvill-Gazetten.
Medan den store mr Pott dröjde vid detta och andra ämnen och allt emellanåt upplivade samtalet med åtskilliga utdrag ur sina egna betraktelser, ropade en bister resande ut genom fönstret på en diligens, som höll vid värdshuset för att avlämna paketer, och bad att få veta, om han, ifall han avbröte sin resa och stannade över natten där, kunde erhålla den nödiga bekvämligheten av en säng med sängkläder.
»Ja visst, sir», svarade värden.
»Åh, kan jag verkligen?» frågade främlingen i vars sätt och hela yttre ett medfött misstroende tycktes avspegla sig.
»Jo, det är ganska säkert, sir», svarade värden.
»Det är bra», sade främlingen. »Kusk, jag stiger ur här. Konduktör, min nattsäck!»
Med ett tämligen snävt farväl till de övriga passagerarna steg främlingen ur. Det var en undersätsig herre med mycket strävt, svart hår, som var klippt à la piggsvin eller skoborste och stod rakt och styvt i vädret överallt på hans huvud; hans utseende var stolt och hotande, och hans sätt var befallande; hans ögon voro skarpa och oroliga, och hela hans hållning röjde en stark självkänsla och medvetande om en ofantlig överlägsenhet över alla andra människor.
Denne gentleman blev förd in i det rum, som ursprungligen hade blivit anvisat åt den patriotiske mr Pott, och kyparen märkte, att ljusen icke väl hade blivit tända förr än den främmande herrn grep ned i sin hatt, tog upp en tidning ur den och började att läsa i den med samma uttryck av harmset förakt, som för en timme sedan hade varit utbrett över Potts majestätiska drag och förlamat hans krafter. Kyparen märkte vidare, att liksom mr Potts förakt hade väckts av en tidning med överskriften Independenten, så väcktes denne gentlemans krossande förakt av en tidning med överskriften Eatansvill-Gazetten.
»Kalla på värden», sade främlingen.
»Ja, sir», svarade kyparen.
Värden infann sig efter ett ögonblick.
»Är ni värden?» frågade den främmande herrn.
»Ja, det är jag, sir», svarade värden.
»Känner ni mig?» frågade den främmande herrn.
»Jag har inte den äran», svarade värden.
»Mitt namn är Slurk», sade den främmande herrn.
Värden gjorde en liten böjning på huvudet.
»Slurk, sir!» upprepade främlingen stolt. »Känner ni mig nu, min gode man?»
Värden rev sig i huvudet, såg uppåt taket och så på främlingen och log svagt.
»Känner ni mig, karl?» frågade främlingen häftigt.
Värden gjorde en kraftanstängning och svarade slutligen:
»Nej, sir; jag känner er inte.»
»Du store Gud!» sade främlingen och dängde sin knutna hand i bordet. »Och detta är popularitet!»
Värden tog ett par steg mot dörren, varefter främlingen fäste sina ögon på honom och fortfor:
»Detta är tacken för årslånga studier och ansträngningar till förmån för massor. Jag stiger ur våt och trött; ingen entusiastisk folkskara tränger sig fram för att välkomna sin kämpe; kyrkklockorna tiga; själva namnet framkallar ingen motsvarande känsla i deras slöa bröst. Det är tillräckligt», sade den upprörde mr Slurk, i det han gick fram och tillbaka på golvet, »att komma bläcket i ens penna att stelna och få en att för alltid övergiva deras sak.»
»Sade ni konjak och vatten, sir?» yttrade värden, fördristande sig att komma fram med en vink.
»Rom!» sade mr Slurk och vände sig bort emot honom. »Finns det eld någonstädes?»
»Vi kunna genast tända en brasa, sir», sade värden.
»Som inte ger någon värme förrän till sängdags», inföll Slurk. »Finns det någon i köket?»
»Inte en enda levande själ. Där är en präktig brasa.»
Envar hade avlägsnat sig, och porten var stängd för natten.
»Jag vill dricka min toddy vid kökselden», sade mr Slurk, som därpå tog sin hatt och sin tidning och vandra-
