I detta anförande instämde herrar Bergqvist, John Karlsson, Karl
Andersson, Rooth, Erik Anderson, Martin Svensson, Johan Bernhard Johansson,
Boberg, Boman, Johan Johansson, Lundell, Georg Dahl, Widell, Sundberg,
Lithander, Jonas Andersson, Enhörning och Jeansson.
Herr Bergman: Herr talman! Jag har samma invändning mot utskottets yrkande i denna punkt, som jag gjort emot samma utskotts yrkande i huvudfrågan, d. v. s. jag har två huvudanmärkningar att framställa mot detsamma. Den ena är av mera formell natur, men dock, som jag tycker, ganska avgörande, och den andra är av realnatur.
Den första anmärkningen gäller den omständigheten, att här dyker upp helt plötsligt i riksdagens sista timme vid slutet av utskottets behandling av skolfrågan, utan egentlig diskussion på förhand, utan att saken varit antydd vare sig i regeringens proposition eller i den första utskottsbehandlingen, frågan om att ett visst ämne skall försvinna ur gymnasiet såsom obligatoriskt. Det har icke skett någon utredning härom. Varken skolöverstyrelsen eller andra sakkunniga ha blivit hörda om saken. Riksdagen inbjudes endast att utan vidare i en så viktig fråga som denna, som djupt intresserar ett synnerligen stort antal av vårt folk, fatta ett hastigt beslut mitt i riksdagens uppbrottsbrådska. Detta beslut innebär visserligen endast en meningsyttring, som går vidare till Kungl. Maj:t, men man vet ju vilken betydelse en sådan meningsyttring, uttalad av den svenska folkförsamlingen, måste komma att ha. Att utan hörande av sakkunniga på området fatta ett sådant beslut kallar jag nu, liksom under huvuddebatten en hel del beslut beträffande andra ting, för politiskt lättsinne. Det är ingalunda ett för starkt uttryck. Detta politiska lättsinne har tyvärr präglat många av de olika yrkanden, som utskottsmajoriteten framlagt. Änden kröner verket i detta avseende.
Nu kanske någon vill invända, att det verkligen finns en utredning, nämligen i 1918 års skolkommissions betänkande och möjligen i de skolsakkunnigas yttrande. Men denna invändning är farlig: den gör utskottsbesluten blott ännu mer komprometterande; jag får erinra om, att skolkommissionen alls icke tänkte sig något sådant, som här nu är föreslaget. Skolkommissionen uttalade, att ämnet kristendom fortfarande skulle vara obligatoriskt, och anförde skäl för detta. De skolsakkunniga gingo ännu längre. Skolkommissionen hade nämligen velat låta ämnet få ett mindre antal timmar på reallinjen än på latinlinjen, men detta motsatte sig skolsakkunniga på angivna skäl. Något tal om att låta det försvinna från de obligatoriska ämnena förekommer sålunda varken i den ena eller i den andra sakkunnigmyndighetens utlåtande. Ingen hade under sådana förhållanden kunnat ana, att denna fråga nu skulle komma upp till behandling. Den är i den form, vari den här föreligger, icke på allvar förberedd.
Detta är det ena skälet. Det andra är ett sakskäl. Frågan är, som jag har påpekat i min reservation, för mig huvudsakligen en bildnings- och kulturfråga. Jag underskattar icke den religiösa betydelsen av saken, men den har ju här berörts av andra och därom kunna otvivelaktigt olika meningar hysas. Men jag anser, att den kulturella bidningssynpunkten är av så stor betydelse, att redan den i och för sig bör vara fullkomligt tillräcklig för att i detta fall avgöra en ansvarskännande kammares beslut.
Det förhåller sig nämligen så, att kristendomens idéer och traditioner samt kyrkans institutioner och former till den grad ingripit i den allmänna kulturutvecklingen genom seklerna, att det måste uppstå en mängd luckor i den allmänna bildningen, därest undervisningen därom försvinner just på det stadium, då ungdomen har större förutsättningar att kunna förstå dessa ting än på ett tidigare stadium. Det är ju också några av de mest centrala objekt, en människa kan ägna sin tanke åt, som i detta ämne behandlas. Man kan icke förstå
