För att förstå den poetiska skönheten och det djupt gripande, till äkta
andakt stämmande innehållet, måste man ju känna till den episod, som detta
syftar på: legenden om hur Moses slog med sin stav på klippan i öknen och
hur vatten därvid forsade fram. Det var religionsvetenskapen, som Rydberg,
vilken som bekant intog en synnerligen frigjord ställning i teologiska ting,
gav sin uppskattning i dessa sköna och djupt kända ord.
Sedan kommo juristerna. Då beskrevs det, huru tåget gick fram, men först i lösa skaror, liksom damm för ökenvinden:
»Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!»
Och så utvecklas bilden med jämförelsen, som väl de flesta torde sentera, om Sinai och lagen.
När därefter medicinarna skredo fram i sin procession, så sjöngs, huru tåget gick »genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan»:
»Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
’Var är räddning?...’
Jo: Se hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och som Israel går frälsat av den helande symbol
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!»
Medicinarna ha den s. k. Aesculapiistaven, som har formen av en orm, till symbol. Det var ett fyndigt grepp av skalden att finna denna liknelse. Men sägnen om kopparormen i Sinais öken måste man känna till för att verkligen kunna njuta av denna episod och få den rätta behållningen av dikten.
När sist filosofie doktorerna tågade fram för att få sina lagerkransar, sjöngs sista delen av kantaten. Där går tåget fram, men vem visar vägen? Jo, om natten går en eldstod framför det, och om dagen går en molnstod. Dessa episoder ur israeliternas ökenvandring måste man också känna. Eldstoden, »det är tankens ljus som lyser folket genom nattlig rymd», och molnstoden, den är »vävd av idealer». Så fortsätter dikten: »Siarn står på diktens Nebo.» För att kunna förstå den bilden måste man ju veta, att Nebo enligt legenden var det berg, från vilket Moses såg det förlovade landet.
Det fordras alltså en kännedom om urkundernas berättelser, som icke är alltför ytlig, för att man skall kunna sentera denna dikt. Det skulle lätt kunna anföras en stor mängd andra exempel på betydelsefulla litteraturverk och berömda konstverk, som överhuvud taget icke kunna förstås utan att man känner till både Israels och kristna kyrkans historia och viktigaste urkunder. Det skulle innebära en sänkning av hela vår kulturnivå, om allt detta skulle försvinna från skolorna. De vördnadsvärda sägner, som berättas ur Israels gamla historia, bilda för övrigt tillsammans ett grandiost epos. Man må tänka på, huru gamla testamentet, som visserligen innehåller en mängd idéer, som äro föråldrade för vår tid, dock samtidigt är en samling av några bland världens även estetiskt mest högtstående litteraturverk. Detta bör man icke låta ungdomen i den mest mottagliga åldern gå miste om, men det är just vad som kan befaras, om detta förslag går igenom, och det är häremot, som jag har reagerat. Och vad beträffar kyrkohistorien, bortsett från vad som där berättas om den mänskliga tankens strider under olika tidsåldrar och som jag icke nu vidare skall ingå på, så behövs den för att kunna förstå både den politiska och den kulturella utvecklingen i världen. För övrigt vill jag säga, att kristendomens uppkomst och första utveckling är en företeelse från antiken. Redan nu, med vår nuvarande undervisning, har kännedomen om antiken kommit att trängas in i en liten, obetydlig vrå av skolsystemet, på en hösttermin i första gymnasieringen. Det är bedrövligt att så skall ha skett,
