medborgarkunskap, vilket särskilt betonats, utan även en del andra heterogena ämnen ur historiens hjälpvetenskaper, element, som äro mycket viktiga i och för sig men som komma att på ett oroande sätt inskränka historiens egentliga kärna.
Jag har under de senaste dagarna — sedan min reservation i denna punkt blivit bekant — fått mottaga en mängd uttalanden i brev och telegram från historielärare och historiskt intresserat folk, som i alla avseenden ha instämt med den synpunkt, som jag här gjort gällande, och vilka ha uttalat sina farhågor för vad som skulle bli resultatet, ifall utskottets förslag skulle gå igenom. Det föreligger verkligen en fara både i detta och andra avseenden. Jag skulle, för att uttrycka mig en smula paradoxalt, vilja säga, att systemet Rydén är en så pass stor kulturfara, att det kan anses vara värt även ett korståg.
På grund av vad jag sålunda anfört skall jag be att få yrka avslag på utskottets sammanjämkningsförslag.
Herr Hederstierna: Jag tror, att kammarledamöterna skola hålla mig räkning för att jag icke ämnar yttra mig på samma sätt som den siste ärade talaren, dels därför att jag inte kan röra mig på samma höga koturn och dels därför att det inte ligger för min röst, men även därför att vi riksdagsmän önska få komma iväg härifrån så fort som möjligt. Jag skall i stället röra mig i den utgård, som herr Reuterskiöld nyss kallade formalistisk i motsats till den han ansåg såsom kasuistisk.
Vad som gör, att jag anser mig kunna yttra mig här med en viss sakkunskap, det är, att jag under några år varit ordförande i kanslideputerade, varvid min huvudsakliga sysselsättning var att snickra ihop de riksdagsskrivelser, som skulle expedieras, sedan de genomgått de olika tillfälliga utskotten i de båda kamrarna. Vad som då för oss alldeles givet ansågs vara ett klart åliggande var, att försöka taga ut allt, som på något sätt stötte vare sig den ena eller den andra kammaren. Man nöjde sig med att endast ha kvar det, om vilket man bestämt kunde säga att båda kamrarna varit med därom. Att därför, såsom nu detta särskilda utskott företagit sig, försöka snickra ihop något annat, som endera av kamrarna icke varit med om men som man trott möjligen ändå skulle kunna smältas, står bestämt i strid med den konstitutionella princip, som hittills alltid har drivits här — ja, alltid är kanske för mycket sagt, men så som praxis var, då jag tog emot ordförandeskapet i dessa kanslideputerade, var denna princip alldeles givet ett sine qua non. Jag skall icke säga mer om den saken.
Jag vill endast till sist tillägga, att det icke bara är en gammal tradition, att man skall förfara på det sättet, utan ett sådant förfarande är också grundat på båda kamrarnas självständighet. Den ena kammaren är lika självständig som den andra, och om den ena kammaren har reagerat emot något och sagt, att den icke vill vara med därom, får man icke förmå den på något sätt eller lura den att gå med på det, då den från början sagt, att den inte vill godtaga förslaget. Det står således i full överensstämmelse icke bara med den genom praxis utformade principen och traditionen, utan det står i full överensstämmelse med vår gällande grundlag, när jag, herr talman, ber att få yrka avslag å sammanjämkningsförslaget.
Herr Sandegård: Endast ett par ord! Jag skall för min del gärna tillstå, att jag alltid varit av den meningen att åtskilligt vore att vinna på kristendomsundervisningens inlemmande på gymnasiestadiet i den allmänna historie- och kulturhistorieundervisningen. Jag är nämligen övertygad om att kristendomens historiska egenart och betydelsefulla insats i kulturutvecklingen i allmänhet och vår västerländska andliga odling i synnerhet måste framstå klarare och riktigare genom att så att säga sättas i organiskt sammanhang med historiens kulturskapande makter i övrigt och med de faktorer, som
