6 Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
För svenska emigranters anförvanter här i landet yppar sig ej sällan behov av rättshjälp för att de skola kunna bevaka sina av skyldskapen härflytande rättsanspråk i emigrantländerna, exempelvis rätt till arv, pension, understöd och dylikt. Bland emigrantländerna spela som bekant de med engelsk-ameri- kansk lagstiftning en dominerande roll. Enligt uppfattningen i dessa länder fordras allmänt för att en uppgift skall vinna rättsligt beaktande, att dess riktighet edfästes.
De möjligheter till bevisupptagning för sådant ändamål, som föreligga enligt svensk lag, äro ganska begränsade. Visserligen lärer med stöd av stadgandet i 17 kap. 23 8 rättegångsbalken angående vittnesförhör »till framtida säker- het» i vissa fall kunna vid svensk domstol anordnas förhör i syfte att få till stånd edlig förklaring, avsedd att användas i ett rättsärende utomlands. I fråga om lagrummets räckvidd i detta hänseende synas emellertid delade me- ningar råda, och i allt fall kan tydligen sådant förhör anställas endast med vittne och under iakttagande av den svenska rättegångsordningens föreskrifter angående vittnesbevisning. Oavsett att stadgandet alltså ej bereder möjlighet till edligt förhör med sakägaren själv eller med sådana av honom åberopade personer, vilka enligt svensk lag äro jäviga att vittna, synes dess praktiska värde ur nu förevarande synpunkt minskas jämväl därav att det lärer bero på förhörsledarens bedömande i vad mån han anser sig böra vid förrättningen följa det ej sällan detaljerade frågeformulär, som i ärenden av denna art pläga överlämnas till ledning vid förhöret. Lagen den 6 mars 1899 om handräck- ning åt utländsk domstol möjliggör väl vittnesförhör under former som avvika från vad svensk rätt därom föreskriver liksom även ett fritt partsförhör under ed. Men till följd av att för denna lags tillämpning förutsättes en — regel- mässigt på diplomatisk väg överlämnad — framställning från vederbörande judiciella myndighet i utlandet, är jämväl dess betydelse för det föreliggande spörsmålet ringa. De ärenden varom här är fråga äro nämligen ofta ej före- mål för domstols behandling, vartill kommer att lagstiftningen i flertalet ame- rikanska stater ej torde tillåta framställningar om handräckning i den ordning 1899 års lag stadgar. — Erinras bör i detta sammanhang slutligen om den be- fogenhet vissa främmande länders konsulära myndigheter äga att upptaga be- vis på begäran av judiciell myndighet i det främmande landet. Anlitandet av vederbörande utländske konsul för anordnande av bevisning är emellertid i nu åsyftade fall mången gång uteslutet på grund av de därmed förbundna kostna- derna eller andra praktiska svårigheter.
Förevarande förslag avser att öka möjligheterna till bevisupptagning för till- varatagande av rättighet i utlandet. I detta hänseende föreslås, att där någon för sådant ändamål är i behov att få viss uppgift bekräftad med ed, vare sig av honom själv eller annan, sådan ed, utan särskild framställning av ut- ländsk myndighet, må upptagas av allmän underrätt eller å landet av domare
