mindre kulor. Jag fattade nu den första bössan och siktade så gott jag kunde för att skjuta lejonet genom huvudet, men det låg med ena tassen över nosen, så att skottet träffade benet och splittrade det vid knäleden. Djuret störtade rytande upp, men all den stund benet var krossat sjönk, det åter samman. Strax reste det sig dock ånyo på tre ben och gav ifrån sig det hiskligaste rytande jag någonsin hört. Det förvånade mig en smula att ej ha träffat djuret i huvudet, men så tog jag den andra bössan och gav åter eld, fastän lejonet höll på att linkande avlägsna sig. Detta skott träffade besten i huvudet, så att han genast stupade. Efter den betan gjorde han föga väsen av sig utan låg synbarligen i dödskampen. Nu fattade Sury mod och bad att få gå i land, vartill jag gav mitt bifall. Gossen tog den minsta bössan och hoppade i vattnet, varefter han simmande med den ena handen snart uppnådde land. Då han kom fram till lejonet satte han bössmynningen i dess öra och sköt det ett nytt skott genom huvudet, varpå det strax gav upp andan.
Detta var nu visserligen ett stort jaktbyte, men det gav oss ingen föda, och jag ångrade att hava slösat bort så mycket krut och kulor på ett djur, som ej var oss till minsta nytta. Men Sury, som gärna ville hava ett minne av jakten, bad mig att få låna yxan under förklaring, att han ämnade avhugga lejonets huvud. Detta var han dock icke i stånd att göra utan måste åtnöja sig med en tass, den han medförde ombord såsom segerbyte.
Jag kom emellertid att tänka på, att skinnet på ett eller annat sätt kunde bliva oss till nytta, varför jag beslöt att försöka flå djuret. Sury och jag gingo således i land och togo itu med detta arbete, i vilket gossen visade sig vara mycket händigare än jag. Vi fingo minsann hålla på hela dagen, men så till slut var det äntligen gjort. Jag spände ut huden på taket av vår kajuta, där solen torkade den inom två dagar, varpå jag nyttjade den till nattläger.
Efter detta dröjsmål fortforo vi att segla söderut i tio eller tolv dagar utan uppehåll. Vi voro ytterst sparsamma med provianten, som började lida mot slutet, och gingo ej i land oftare än som var nödvändigt för att få friskt vatten. Min plan var att så fort som möjligt söka uppnå någon av floderna Gambia eller Senegal, d. v. s. komma någonstädes i närheten av Kap Verde, där jag hoppades träffa på något europeiskt fartyg. Om detta ej lyckades, visste jag sannerligen icke vad jag skulle taga mig till. Då vore min enda utsikt att söka uppnå öarna, för så vitt jag ej skulle finna min död bland negrerna. Jag visste att alla europeiska fartyg, destinerade vare sig till Guinea, Brasilien eller Ostindien, passerade dessa öar eller denna udde; korteligen, jag byggde hela mitt hopp om räddning på detta enda: att råka ett europeiskt fartyg; varom icke måste jag förgås.
Efter de nämnda tio till tolv dagarnas segling kommo vi till bebodda trak-
