motsats till det röda håret — allt detta skiljer honom från den vanliga hopen av tiggare, och så gör ock hans stora snarfyndighet: han har alltid ett kvickt svar till reda på de skämtsamma anmärkningar och glåpord, som de förbigående hugna honom med. Sådan är den man, som en längre tid bott i den hemska opiehålan, och han var den siste, som såg den olycklige mr St. Clair.»
»Men en krympling!» utbrast jag. »Vad förmår väl en sådan mot en man i sina bästa år!»
»Han är krympling bara i det avseendet, att han haltar; för övrigt tycks han vara en kraftfull, välfödd karl. Och du, som är läkare, vet väl av erfarenhet, att svaghet i en lem ofta uppväges av ovanlig styrka i de andra.»
»Ja, det är nog sant. Men fortsätt!»
»Mrs St. Clair hade svimmat vid åsynen av blodet på fönsterbrädet och fördes, åtföljd av en poliskonstapel, hem i en droska; hennes närvaro snarare hindrade än hjälpte polisen vid undersökningen. Inspektör Barton, som står i spetsen för spaningarna, genomletade ytterst noga hela lägenheten, men utan att finna det minsta, som kunde sprida ljus i saken. Man hade begått det misstaget att ej genast arrestera Boone; felet blev emellertid snart rättat; karlen blev fasttagen och visiterad, men man fann hos honom ingenting, som bevisade, att han var den skyldige. Ett par blodfläckar syntes visserligen på hans högra skjortärm; men han pekade på sitt ena ringfinger, som invid nageln hade en djup skåra, och påstod, att blodet kom därifrån, tilläggande, att han en stund förut stått i fönstret och att de fläckar, som funnos både på fönsterbrädet och på golvet, troligen hade samma ursprung. Han nekade ihärdigt att ha sett mr St. Clair och svor på, att han lika litet som polisen visste, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans rum. Angående mrs St. Clairs förklaring, att hon skulle ha sett sin man i fönstret, påstod han, att hon antingen drömt eller ock måtte vara splitter galen. Han avfördes, högljutt protesterande, till polisvaktkontoret, under det inspektören kvarstannade i lokalen, i hopp att det utgående tidvattnet skulle skänka honom en ny ledtråd.
»Och hans hopp gick i uppfyllelse, fast man på den lilla sandbanken ej fann det, som man fruktat finna. Det var Neville St. Clairs rock och ej Neville St. Clairs lik, som vattnet kvarlämnade, när det drog sig tillbaka. Och vad tror du väl, att man hittade i fickorna på rocken ?»
»Jag har ej den ringaste aning om den saken.»
»Nej, jag tror ej, att du kan gissa dig till det. Alla fickor voro fulla av kopparslantar — pennies och halvpennies — 421 pennies och 270 halv-pennies. Intet under att den ej flöt med ebben. Med en människokropp är det en helt annan sak, Mellan lastageplatsen och huset uppstår vid utgående tidvatten en häftig virvel, och det är mer än troligt, att den tunga rocken blivit kvarliggande under det att den nakna kroppen blivit bortsköljd av vågorna.»
»Men jag trodde, att alla de andra kläderna blivit funna i rummet. Menar du, att kroppen bara haft en rock på sig?»
»Nej, visst inte, men saken kan mycket lätt förklaras. Antag, att den här Boone kastat mr St. Clair ut genom fönstret och att intet mänskligt öga sett honom utföra illdådet. Vad gjorde han sedan? Jo, han kom helt naturligt att tänka på, att han måste göra sig av med de förrädiska kläderna. Han skulle just kasta rocken ner i floden; när det föll honom in, att den ej skulle sjunka. Han hade ej mycken tid på sig, ty han hörde bråket, när mrs St. Clair försökte tvinga sig väg uppför trappan, och kanske hade han redan genom tecken
