återställd och jag fått tillfälle att gottgöra min försummelse.»
»Nå ja, det var ju både förståndigt och hänsynsfullt», sade Holmes. »Kom nu, Watson; vi ha ett drygt arbete att uträtta i staden.»
Mr Joseph Harrison körde oss ner till stationen och snart sutto vi i Portsmouth-snälltåget på väg till London. Holmes försjönk i djupa tankar och öppnade knappt sin mun, förrän vi hade passerat Clapham Junction.
»Det är riktigt trevligt att komma fram till London med ett tåg, som går i jämnbredd med hustaken och ger en tillfälle att skåda ner på sina medmänniskors boningar.»
Jag trodde, att han skämtade, ty den utsikt, som erbjöd sig för våra blickar, var allt annat än upplivande.
»Se på den där stora, från de omgivande husen skilda byggnadskomplexen; den liknar en tegelstensö i ett blyfärgat hav.»
»Folkskolorna, menar du?»
»Fyrtorn, min vän! Framtidens fyrbåkar! Kapslar, fröhus, med hundratals små frön i varje; av dem skall i kommande tider bildas ett bättre, visare England. Jag förmodar, att unge Phelps inte har för vana att dricka?»
»Det skulle jag inte tro.»
»Inte jag heller, men man måste ta alla möjligheter med i beräkningen. Den stackars karlen har verkligen råkat i stora svårigheter, och frågan är, om vi ska kunna hjälpa honom upp på det torra igen. Vad är din åsikt om miss Harrison?»
»Hon är en kvinna med ovanligt stark karaktär.»
»Ja, men hon har också ett gott hjärta, så framt jag ej mycket misstar mig. Hon och hennes bror äro enda barnen till en stor fabriksägare någonstädes uppe i Northumberland. Phelps blev förlovad med henne, när han förra vintern var ute och reste, och hon hade nu med sin bror som eskort kommit hit ner för att göra bekantskap med sin fästmans familj. Så hände den här olyckan, och hon stannade kvar för att vårda sin blivande man. Bror Joseph, som hade det bra och bekvämt, njöt av sin tillvaro, föregav sig ej vilja lämna sin syster och stannade kvar, även han. Jag har redan, som du ser, på privat väg skaffat mig litet reda på förhållandena. Men i dag måste vi riktigt ta i tu med efterforskningarna.»
»Min praktik — — —», började jag.
»Å — om du finner dina egna 'fall' intressantare än mina, så — — —», sade Holmes litet hetsigt.
»Jag skulle just säga, att min praktik mycket väl kan sköta sig själv ett par dar — vi äro ju mitt uti den 'döda säsongen'», sade jag.
»Bravo!» sade han med återvunnet gott lynne. »Då kunna vi ju tillsammans undersöka den här saken. Jag tror, det är bäst att tala med Forbes först. Han kan troligen ge oss alla de detaljer vi ha av nöden, tills vi kommit på det klara med, från vilket håll affären ska' börja bearbetas.»
»Du sade ju, att du hade en ledtråd.»
»Ja visst — till och med flera, men jag måste pröva dem för att se, om de äro något värda. Det är svårt att spåra brott, som blivit begångna utan avsikt eller ändamål. Men så är ej förhållandet med detta. Vem skulle väl kunna ha fördel av stölden? Jo, antingen franska eller ryska ministern, eller ock den, som kunde sälja dokumentet till någon av dessa. Och så ha vi lord Holdhurst.»
»Lord Holdhurst?»
»Ja, det är ju ej omöjligt för en statsman att
