Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs

66

Och tusen gnistor re’n han öfver källan skakar.
När Astrild detta gjort, med hast han flyr sin kos;
Hvar gnista, som förströs, förvandlas i en ros.
Han ger ett glädjeskri och träffar strax sin båga
Och midt i vattnets djup ser sina gnistor låga.
Camilla värnlös är, hon smakar re’n ett väl,
Som hemligt välde tar i hennes öppna själ.
Utaf en okänd kraft Camilla gripen blifver;
Hon ändtligt källans sköt med saknad öfvergifver
Och lik en gudamakt ur böljan stiger opp,
I hvita linnen svept, så rena som dess kropp.
Hon sina mörka hår med band af rosor binder,
Hvars färger måla sig så friska som dess kinder.
I en så menlös drägt hon fram till lunden går,
Som en förnyad prakt af hennes ankomst får.




Andra sången.

Men snart med lätta steg hon upp för höjden hinner,
Der i en helgad skog gudinnans rökverk brinner.
Dess öga blir förtjust att kring om nejden se,
Der skogar, berg och fält en blandad målning ge.
Hon ser en vidsträckt flod, som glada ängar sköljer.
Ibland sin stolta gång han bakom höjder döljer,
Men strax han stjäl sig fram att famna om en ö,
Nu åter spegellik han vidgas till en sjö;
Sist, längst vid himlabryn, han minskas till en strimma,
Der fälten blekna bort uti en ljusblå dimma.

Men ögat råkar här en mera liflig prakt.
Allt ler, allt gläder sig i denna sälla trakt.
På denna klara elf, hvars yta vädren krusa,
Man ser en täflans-ban, der snälla båtar brusa.
Förbi en vassig strand de stinna segel fly
Med flöjters ljufva spel och under årors gny.
Den tunga roddarns bröst af ärelystnad jäser,
När för dess snabba köl den brutna böljan fräser.
Lik pilen i sin fart han genom vattnet skär,
Och lycklig den som främst på våta fältet är.