»Förgäfves jag bland dem din vålnad sökte opp,
»När till tartarens djup jag fördes i mitt lopp,
»Der mord och samvetsagg i alla själar rasa,
»Der ständig dödskamp föds utaf en evig fasa.
»Tartaren blef bestört, så snart jag viste mig;
»Dess jemmer vid mitt qval sågs liksom sakta sig.
»Ja, de fördömdas hop uti ett haf af lågor
»Af ömkan rördes upp och glömde sina plågor.
»Mitt rop mot deras skri ett fasligt samljud gaf.
»Jag ville störta mig i denna pinograf;
»Men för dess grymma svalg en dunkel förlåt breddes,
»Jag af en mäktig hand ur lastens boning leddes
»Och fördes till de rum, der dygden hvilar sig.
»Min Atis, tänkte jag, här bör jag finna dig.
»Men fåfängt var mitt hopp; de eliseiska parker
»Mig syntes utan dig blott torra ödemarker.
»Min vålnad ökte ej de sälla dödas tal,
»Som i en evig frid förglömma lifvets qval;
»Jag ensam med min sorg i glädjens hemvist stridde,
»Och fast ett himlaljus en allmän klarhet spridde,
»Så omgafs dock mitt rum utaf en töcknig sky,
»Och för min sorgsna hamn sågs alla skuggor fly.
»Förskräckt jag sökte mig för gudars åsyn gömma,
»Jag drack af glömskans flod, men kunde dig ej glömma,
»Din målning segerfull blef qvar uti mitt bröst.
»Till slut man ropar mig, jag känner Atis’ röst.
»En hastig hvälfning sker, allt som en dunst försvinner,
»Strax öppnar sig min syn, och det är dig jag finner.
»Min Atis, du är här, kan något felas mig?
»De eliseiska fält jag åter ser med dig.
»Men hvilken hastig natt sitt mörker kring oss hvälfver!
»Ack öfvergif mig ej, ty bergets grundval skälfver.»
Knappt lyktas dessa ord, när från de klara fält,
Der dundrets gud sin tron vid verldens poler stält,
En blidkad gudamakt sig ned till jorden sänkte,
Som bars uppå en sky, der tusen stjernor blänkte.
Kring detta ljusblå moln en strålig mantel flöt,
Som mot vår dunkla jord safirers färger bröt.
I luftens vida fält sågs nordens flammor simma
Och med ett sakta sus i tusen skiften strimma.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/93
Den här sidan har korrekturlästs
85
