DE PROTESTANTISKA LÄNDERNA. 19
det att intet konfessionellt element på denna väg skall insmyga sig i skolan.
I Tysklands olika stater är religionsundervisningen obligatorisk.
I Preussen har konfessionsskolan varit regel, så att i de olika provinserna funnits evangeliska och katolska konfessionsskolor under de olika presterskapens tillsyn. Frihetsåret 1848 upphäfdes presterskapets tillsyn öfver skolorna, och många röster höjdes för att göra skolan konfessionslös, antingen genom att utesluta all religionsundervisning i skolan eller genom att där meddela undervisning i “allmän religion“, dock utan att finna någon allmännare genklang.
Då det icke lyckats att få någon skollag till stånd i Preussen, hafva ministeriella förordningar måst träda i dess ställe och dessa hafva ofta skiftat ståndpunkt i denna fråga efter den politiska ställningens kraf. Mellan 1850—70 häfdade regeringen konfessionsskolan i princip, men det fans dock gemensamma skolor för barn, tillhörande den evangeliska och den katolska bekännelsen (s. k. simultanskolor). Dock sörjde skolan för konfessionell religionsundervisning äfven för mindretalets barn, så vida detta ej utgjorde ett försvinnande fåtal. I sådant fall öfverlämnade man omsorgen härom åt föräldrarna, som dock måste förete bevis, att religionsundervisning meddelades barnen.
Men då Falk blef undervisningsminister 1872 och den bekanta striden mellan Preussen och katolska kyrkan utbröt, öfvergaf regeringen sin forna ståndpunkt och uppmuntrade simultanskolors upprättande på konfessionsskolornas bekostnad. Den mycket omstridda marslagen af 1872 fastslog, att staten ensam har rätt att inspektera skolorna, så att, då prester utöfva denna inspektion, sker den på statens vägnar och kan således ej äga rum utan statens bemyndigande. Härigenom kunde för regeringen misshagliga katolska prester utestängas från uppsikten öfver religionsundervisningen. De andliga ordnarna blefvo förbjudna att meddela undervisning.
I Preussen, där man under århundraden varit van att betrakta uppsikten öfver skolan som en af presternas främsta plikter och naturligaste rättigheter, väckte marslagen stor strid mellan det parti, som ville bibehålla kyrkans välde öfver folkskolan, och de, som ville lägga det
