religionsundervisningen, men hemmen skola sörja för konfessionell undervisning för dessa barn.
I Baden äro — efter långvarig kamp med den katolska kyrkan — simultanskolor öfvervägande till antalet, ehuru konfessionskolor äfven finnas. Barn af olika konfessioner erhålla religionsundervisning samtidigt och i skolan dels af läraren, dels af presterna.
I Sachsen härskar konfessionsskolan. Men då i en kommun antalet barn af annan konfession än flertalets finnas i allt för ringa antal för upprättande af en konfessionsskola, kunna de besöka flertalets skola utan att deltaga i religionsundervisningen. Det religiösa samfund, till hvilket de höra, skall anordna religionsundervisning för dem. Göra omständigheterna detta omöjligt, kunna barnen — med föräldrarnas tillstånd — deltaga i den andra konfessionens undervisning till fylda 12 år. Barn till föräldrar, hvilka ej tillhöra något erkänt religiöst samfund, måste deltaga i något erkänt samfunds religionsundervisning, hvilket föräldrarna hafva rätt att välja.
Det schweiziska edsförbundets konstitution af 1874 innehåller följande bestämmelser: “De offentliga skolorna skola stå öppna för anhängare af alla slags trosbekännelser, utan att de hafva något att lida i sin samvets- eller trosfrihet“. Vidare: “Ingen kan tvingas att deltaga i någon religiös undervisning. Hvarje barns målsman har rätt att bestämma öfver barnets religiösa uppfostran till fylda sexton år“. De olika kantonerna kunna framvisa en hel profkarta på olika försök att ordna skolans ställning till religionsundervisningen. I många kantoner äro skolorna konfessionella, men fritaga från religionsundervisning alla de barn, hvilkas föräldrar sådant önska. I några meddelas ingen religionsundervisning i skolan, i andra åter undervisas i “allmän religion“, en slags deism blandad med flere eller färre kristliga element.
I Sverige, Norge och Danmark äro folkskolorna af presterskapet behärskade konfessionsskolor, och religionsundervisningen obligatorisk.
Kristendomskunskap står främst bland de obligatoriska läroämnena i Sveriges småskolor, folkskolor, fortsättningsskolor och seminarier. I folkskolestadgans 10 kap., som handlar om tillsynen öfver folkundervisningen, heter det i 63 §:
