Bland annat skräp, varav mitt minne
blev fyllt i sina ungdomsdar,
är vad jag läst, jag vet ej var,
att när man bortmist något sinne,
man desto större styrka har,
i dem man ännu äger kvar.
Jag tro till denna fördom bar
till dess jag vederspelet funnit
med ålder och förfarenhet;
utav den eld i hjärtat brunnit,
sen Cloë dig jag älska hunnit,
långt större ljus förståndet funnit
om tingens halt och verklighet,
än förr av någon fakultet.
Från fördom och vidskeplighet,
som mig förut i bojor slutit,
av kärleks hand jag frälsning njutit.
Nu sen dess frukt jag smaka fått,
som mig så strängt förbuden varit,
jag skilnan mellan ont och gott
och brott och svaghet har förfarit:
jag funnit då jag skådat när,
hur falsk, hur grym den läran är,
som för vår sällhet oss förfärar,
som säger att jag himlen ärar,
när på mig själv jag händer bär
med mordet av min själs begär.
Ej snöptas dygd skall mig förmena
den ro, naturens fullhet ger.
Gån mina sinnen! öven er,
gån! edra nöjen äro rena.
Gån! att er alla nu förena:
min Cloë sig för ögat ter.
Vad vällust när jag henne ser,
den munnen som så ljuvligt ler,
det ögat som så livligt brinner,
och där jag himlen öppen finner;
där varje känsla synlig görs:
så, när den stilla källan rörs,
dess dallring allt till stranden hinner.
Dess panna oskulds stämpel bär,
dess friska hy, dess täcka kinder
där kärlek mitt bland liljor binder
en ros, som i sin sprickning är:
dess hår, dess små albasterhänder,
dess gång, dess gudaväxt, dess -- allt
uti min själ en känsla sänder,
vars smak av nöjet, som hon tänder,
jag finner himlen har befallt;
en smak, som jag mot Voltaires snille
och Gustafs makt ej byta ville.
Men mera lycklig, när din röst
på luftens våg än sakta flyter,
än våldsamt fram till örat bryter
att ömsom väcka kval och tröst.
Var ton i själen återskallar,
var droppa blod fördubblat svallar,
och lågan växer i mitt bröst:
jag kan mig då ej mera känna,
intill din mun min mun jag bär,
och när du mig en skörd förär
av kyssar, som i hjärtat bränna;
när jag din friska anda drar,
som mera ljuvlig vällukt delar
än morgonvädret, då det spelar
på blomstren dem det öppnat har,
jag då med tjusning får försöka,
hur lukt och smak den vällust öka
som från mitt öga ursprung fått,
och genom hörslen tillväxt nått.
Men ock i samma mån och mått
min åtrå ständig tillväxt röner.
När mina tårar sist förmått,
att du min Cloë dem belöner
och rörd av mina ömma böner,
min kärlek med din svaghet kröner;
när dina ögons matta brand,
när färgens höjd på dina kinder
mig säga att min djärva hand
må häva alla nöjets hinder,
när lindad till din lena kropp
som ingen täckhet mera döljer,
jag den med tusen kyssar höljer,
som spridas med förvirrat lopp,
och samlas kring de rosenknoppar,
som kröna dessa halvklots par
dem kärleksguden rundat har
uppå en barm i vars förvar,
ett hjärta fullt av vällust hoppar:
när då uti min ömma makt
ditt öppna sköt o Cloë! lämnas,
och jag det grymma tvång får hämnas
som bortgömt dessa liljors prakt,
dem intet öga än fått njuta;
När vi till trots för skendygds rop
oss in uti varannan sluta
och våra själar sammangjuta
och till ett väsen smälta hop:
när du på målet börjar sväva,
och ur ditt kärleksfulla bröst,
som täta suckar vilja kväva,
du stapplar fram med bruten röst
det rop så ljuvligt örat sårar,
och följs av nöjets ömma tårar.
I denna känslans segerstund
jag fullt till övertygan drives,
att ingen sällhet äger grund
som ej av våra sinnen gives;
att långt ifrån vi ersatt få
förlusten av ett bortmist sinne
i deras kraft som återstå,
vi tvärt emot med vällust finne
hur de varann tillhanda gå,
och att den ro, som ett förnöjer,
sig av de andras nöje höjer:
att om naturen för de fem
oss tusen sinnen velat skänka,
skull nöjet lätt förena dem
och ingens rätt den andras kränka;
Men som försynen visligt sett
det han oss skapat allt för svaga,
att detta sällhetsmått fördraga,
han nog till vår förmåga gett.
Om när fem sinnen njuta dig
mitt hjärta, Cloë, nästan brister,
om av det rus de giva mig
min druckna själ all sansning mister;
hur skull jag, Cloë, då förslå
att dig med tusen sinnen njuta,
nej, med din kärlek skulle då
sig döden i mitt hjärta gjuta:
jag skulle gudars sällhet nå,
men även gudars avund få:
och strax skull liv och sällhet sluta.
