Slagsmål
| ← Den sista sången |
|
En anklagare → |
| Ur Kolvaktarens visor, 1915. |
Slagsmål
redigera
Jäntorna från Marberga hade bjudit pojkarna från Sörby och Östersjö på dans i Finnsvedens gamla fäbodstuga, och eftersom det var höst och fryskallt på nätterna hade man eldat en råvedsbrasa i den stora gjutna järnkaminen. Dessutom försökte man hålla dörren stängd, vilket för övrigt visade sig lönlöst: där skulle alltid stå någon och hänga i öppningen. På den kalkade spiselkransen brann ett ljus, fästat med en droppe stearin, och talgen rann i långa banor nedåt spiselstädet. Skenet flämtade i draget från spisel och dörr och belyste rummet med skälvande, glåmigt ljus. Krog-Jakob, spelmannen, svor över dålig belysning, han kunde icke se stegen ute på golvet riktigt, påstod han, och då blev takten därefter. Han var lindrigt i gasken, bar en rutig snustrasa lindad om sin tjocka tjurhals och spottade för var fjärde sekund utåt det asplövsbeströdda golvet. Hatten hade han skjutit på nacken, så att det kolsvarta håret fallit ner över den håla där vänstra ögat, för länge sedan tappat i någon het strid, en gång suttit. Klockan var bara nio på kvällen, de flesta ungdomarna höllos ännu utanför, larmande och stojande, men ännu så gott som spik nyktra.
När de kommo in, kommo flickorna i flock, tjusiga och uppspelta av friluftskurtisen och av milslånga marscher över branta berg och blåsiga myrar. Jakob gned löst på sin svarta fiol och de dansande paren blevo allt flera, tills det skumma rummet var fullt av svängande, svettiga kroppar, och asplövet virvlade upp bland det tjocka dammet och valsen gnisslade gnällande gäll. Genom töcknet glimtade ännu ljuset, matt och sömnigt, på väg att dö.
Dansen stannade, man vilade ett tag, en literbutelj kom fram, Gud vet varifrån, och tömdes så småningom. Så gick det löst igen, under stampningar, skratt och små skrik från flickorna när famntagen blevo mindre korrekta. Inom loppet av en timme var skaran rusig.
Fram på natten gick det mera lamt till väga, valsen gnällde värre illa än förr och var bara en ilsken slagdänga på två repriser, vilken slutade med något slags humlesurr nere i basen. Kring långbänkarna sutto pojkarna med var sin flicka i knäet. Krog-Jakob var för full att spela mer, och gick raglande omkring och tiggde snus. Jäntorna höllo med nöd sina tillbedjares djärvt famlande händer i schack, ty ännu brann ljuset. . .
När klockan led mot ett var det ingen mer som dansade. Det mockades till gräl, och Kalle Mats drog kniv och sprang ut på golvet. Han omringades av flickorna, och Smed-Vilhelm slängde av sig rocken. Sedan höll Kalle sig lugn, men kramade skaftet på kniven och morrade mellan svarta tänder. Han skulle nog klara av Vilhelm bara det blev mörkt — —.
Ljuset brann på sista smulan, flera par hade redan smugit ut för att med varandra få avsluta nöjet i enlighet med gammal tradition och samstämmig instinkt. Det drog kallt från dörren, som aldrig fick stå igen, brasan i ugnen var för länge sedan en mörknande glödhög, och Jakob försökte inte spela mer. Han ville i stället dansa och skrek med skrovlig röst åt Finn-Jon att taga fiolen om hand. Men Jon satt med Torp-Elsa i knäet, full och nickande slö, skymningen var djup och Jon blev närgången. När Elsa varken skrek eller gjorde min av att bli ond, blev han djärvare, för drucken att kunna reflektera, och just som ljuset med en sista ansträngning flammade till och skälvande dog, lämnande dem alla i mörkret, tryckte han ned henne mot bänken och föll med sin tunga, oviga kropp över henne, brutalt slitande i hennes tunna dräkt.
”Nej, hör, Erker! Och si på Jon! Si opp med jäntan, hon kan förföra däj!” skrek en djup brännvinsbas. Det var Kalle Mats, som passade tillfället att retas. Ögonblicket därpå tassade han fyrfota över golvet, med snusdosan i högra näven.
”Tänd ljus!” skrek Vilhelm, men ingen hade något ljus. Elsa hade slitit sig lös och sökt sig vägen mot dörren. Erik satt kvar på bänken och svor, famlande med händerna efter den bortflugna, men Smed-Vilhelm hade träffats av något hårt i huvudet och föll stönande till golvet.
Då hördes ett starkt larm utifrån gården, en järnhård stämma svor en skärande ed, och det var som om åskan träffat de älskande, stridande paren därinne i det tjocka mörkret. Alla reste sig; som andeväsen stodo de tysta upp och lyssnade, utom Vilhelm, som låg fullkomligt stilla på den plats dit han fallit.
Någon gick bort och slog upp dörren fullständigt, så att månen, som just nu, klart glansig som skurad mässing hängde en manslängd över Kvarnbergets topp, föll in med en bred strimma över golvet, där något rött glimmade bredvid en fallen man vid bortersta hörnet, och där flickorna stodo stumma i skräckfylld väntan. Genom hopen for ett kvävt mummel:
”Grillen är här!”
Endast detta namn var signalen till strid, det var Grillen som slogs utan orsak, endast aven obetvinglig lust att se andras blod flyta, — han, som aldrig gav skäl. för sin längtan att slå till, men som inte kunde leva om han ej fick göra det, som slogs med en eller med fyra, alltefter som tillfälle gavs. Han hade en gång haft elva blodiga skjortor i samma byk. Från barndomen hatad av alla, hatade han igen, lömskt, krypande, skyggt, tills ruset tog honom. Då slutade han upp att hata och slogs i stället.
Kalle Mats visste att alla Östersjöpojkar gått hem, utom Vilhelm, som han slagit, och som låg där i ett hörn, till utseendet livlös. Kalle Mats strök eld på en tändsticka, böjde sig ned och lyssnade. Vilhelm andades. Kalle Mats drog en lättnadens suck och smög sig ut om hörnet för att titta. Han var nu nästan nykter igen.
Därute rådde det klaraste månsken.
Grillen, barhuvad och högrest, med snusdosan i höger hand, höll batalj med sex män. Det hördes smällar liknande små skott, när snusdosor och tömda literflaskor råkades i luften, det klirrade av krossat glas, händer trasades sönder och blodet rann. Det var sex mot en, och denne ende slogs för nöjet och för hatet, de sex för att freda sig.
Med avriven rock och de nedblodade skjortärmarna upprivna till trasiga, blodiga slamsor, slogs Johan från Nordströmmen som en vilde, och Berg, smeddrängen, tog upp en sten, stor som en knuten hand men beräknade fel och föll framstupa av sin egen tyngd. Grillen passade tillfället att rikta en väldig spark mot hans huvud, men var för full att räkna rätt och raglade nästa ögonblick baklänges, så att de fem fingo andrum. Under ett vilt, samstämmigt stridsrop rusade flocken fram mot jätten.
Då glänste något silvervitt i det skarpa månljuset. Det var Grillens långa slidkniv, den liknade en dröjande blixt, färdig att slå ned. Flocken baxnade när kniven for upp, höjd i luften aven lång och hårig arm. Den blodtörstige tog sats och högg till, men då hade flocken redan delat sig på två led, och sedan skedde anfallet på Grillen bakifrån och från sidorna. Han ville vända sig om när med ens en väldig stöt i nacken skickade honom huvudstupa ned mot den stenfrusna jorden. Men länge låg han ej. Snabb som ett djur var han åter på benen, höjde det gnistrande stålet mot flocken och stirrade olycksbådande med svarta ögon, som i månljuset glänste likt två mareldar under den toviga luggen.
”Spring! Spring, era bondvalpar!” skrek han hest. ”Annars skall här bli storslakt, djävlar anamma!”
Flocken baxnade igen. Kalle Mats stod uppe vid dörren och höll sig neutral; det var icke i enlighet med hans natur att strida på det där viset. Hela högen av flickor stodo gömda bakom uthuslängan, väntande på seger eller nederlag för deras män.
Då sprang en av de sex ett par meter åt sidan; det var med avsikt, och Grillen gick genast i fällan, rusande blint på denne ende. Flocken tätnade ihop på nytt till en klunga och vältrade sig över Grillen bakifrån. Under ett par sekunder var det hela en enda larmande röra, då det med ens blev så tyst att endast de flämtande andetagen hördes. Skriket, sparkarna och smällarna hade upphört. Grillen låg på rygg på marken och Johan från Nordströmmen stod på knä vid hans sida. Hans hals hade ett djupt sår. Grillen rörde sig inte, men han höll ännu kniven i sin utsträckta, blodiga hand. De övriga stodo omkring, tysta och djupt allvarliga. Någon band en röd näsduk om Johans hals, varpå den skurne steg upp och ställde sig bland de övriga.
”Är han död?” frågade någon.
Men ingen svarade, alla ryste inför möjligheten att ha vållat en mans död. Det vart mycket tyst i hopen, och någon rörde på sig för att kunna se bättre.
Då sprang han upp, drypande av blod och höjde raglande kniven. Det skulle gå lätt att slå ned honom nu, men ingen ville. Flocken hade sett blod, döda ville man inte. Men om han fick hållas skulle han själv döda, så sårad han än var. En stum tanke av sunt förnuft hade gripit flocken. De sprungo några steg bort och gingo sin väg.
”Men kommer han efter oss, då må det vara hänt”, sade en röst i hopen. Och ingen hade något att tillägga. Ensam stod Grillen kvar på den blodiga platsen.
Han sänkte kniven och stirrade vilt omkring sig, varsnade något ljust bakom ladugårdslängan och raglade dit. Då var det ljusa försvunnet och han vände tillbaka till stugan. Där stod ännu dörren öppen och genom den föll som förr månskenet in och lyste på något rött bredvid en orörlig kropp i ett hörn. Grillen stannade i dörren, stirrade på kroppen, på den tomma spiseln och på blodet, vacklade, svor till, tappade kniven, stupade över tröskeln och vart liggande där han låg.