Spartas öfvervälde ifrån Athens intagande till den antalkidiska freden

←  Det grekiska dramat
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Spartas öfvervälde ifrån Athens intagande till den antalkidiska freden
Spartas fall och Thebes storhet  →


[ 418 ]

8. Spartas öfvervälde ifrån Athens intagande till den antalkidiska freden (404—387).

Olyckorna vid Marathon, Salamis, Platää, Mykale och Evrymedon samt den skamliga fred, som följde derpå, hade till största delen skingrat den gudomliga glans, som förut omstrålat Persiens herskare. De store regenterna efterföljdes dessutom af oduglingar. Palatsrevolutioner och de regerande ätternas hastiga förfall hafva alltid på ett sorgligt sätt utmärkt orienten. Artabanos, lifvaktens befälhafvare, hade mördat Xerxes; Artaxerxes hade bemägtigat sig tronen till förfång för sin äldre broder, som var den laglige arfvingen, och öfverlemnat sig åt sin moders och sin gemåls inflytande; slutligen hade äfven Darius II Nothos råkat under en qvinnas förmynderskap. Till följd af dessa oordningar utbröto uppror i Egypten och andra provinser, och satraperna herskade på många ställen oinskränkt. Tissaphernes hade åtminstone tjenat sin konung väl genom att upprätthålla jemnvigten mellan Sparta och Athen. År 407 hade konung Darius II:s yngre son, Cyrus, blifvit Tissaphernes’ efterträdare i en del provinser och omfattat en annan politik, emedan han hade andra planer. Hans [ 419 ]fader, som dog kort efter slaget vid Ägospotamos, efterträddes nemligen af sin äldre son, Artaxerxes; honom tänkte nu Cyrus störta. Efter peloponnesiska krigets slut begåfvo sig alla äfventyrälskande Greker i hans tjenst. Han fick till och med en hjelptrupp ifrån Sparta, hvilket sände honom 700 hopliter och stälde sin flotta till hans förfogande. Cyrus samlade på detta sätt en här af 13,000 Greker, förutom 100,000 barbarer. På våren 401 bröt han upp från Sardes under förevändning af ett krig mot Tissaphernes. Först i Thapsakos omtalade han, att tåget gälde Babylon. Vid Kunaxa stod en drabbning, i hvilken Cyrus stupade, men den grekiska hären segrade. Derefter begynte det ryktbara återtåget, hvars längd var mera än 500 geogr. mil, igenom länder med okända folkslag, öfver öknar, berg och floder, under köld, hungersnöd och oupphörliga anfall af vilda folkstammar. Det fans i krigshären en Athenare, vid namn Xenophon, Sokrates’ lärjunge. Sedan Grekernas anförare på ett förrädiskt sätt blifvit mördade af Tissaphernes, var det Xenophon, hvilken genom sin rådighet räddade krigshären. Han anordnade dess uppställning och tågordning på sådant sätt, att man kunde hålla de förföljande Perserna på afstånd. Vi skola ej följa de tiotusende under de faror och besvärligheter af alla slag, för hvilka de voro utsatte på sitt ärorika återtåg. I Oktober eller November månad år 400 anlände de slutligen till Chrysopolis, beläget midtemot Byzantion. Pharnabazos, angelägen om att befria sin satrapi från dylika gäster, förskaffade dem fri öfverfart till andra sidan af Hellesponten. Der slutade de tiotusendes återtåg, som Xenophon så lifligt skildrat i sin ryktbara Anabasis. Denna segerrika marsch midtigenom det persiska riket visade dess ohjelpliga svaghet, en farlig upptäckt, hvilken ingalunda glömdes af Agesilaos, Philip och Alexander.

Det peloponnesiska kriget hade utöfvat ett sorgligt inflytande på de offentliga sederna. Dess långa varaktighet, dess blodiga omkastningar hade utsått misstroende öfverallt, uppeggat lidelserna, förgudat styrkan och så grundligt förderfvat den grekiska karakteren, att den ej vidare förmådde resa sig ur sin förnedring. Grymhet utöfvades på slagfältet, blodtörstighet utmärkte partistriderna. Så lydde, säger Aristoteles, den ed, som det aristokratiska partiet i de flesta städer aflade: »Jag skall vara en fiende till folket och göra det allt ondt jag förmår.» Vi kunna visserligen såsom motstycke till denna grymma ed anföra heliasternas i Athen, efter de trettio tyrannernas fördrifvande: »Jag skall glömma alla begångna orättvisor och ej heller tillåta, att någon annan påminner derom.» Men Athen var till och med [ 420 ]i sitt förfall samma ädelmodiga Athen, liksom dess bildstoder, fastän stympade, ännu i dag bibehålla sin skönhet.

Krigsväsendet hade äfven förändrats. Vi hafva redan omtalat den omskapning af krigskonsten, hvarigenom det femte och det sjette århundradets krigshär kom att efterträda hjeltetidens aristokratiska krigshär. Nu hade legotruppernas tid inträdt; alla grekiska städer förstärkte sina stridskrafter genom legosoldater. För att betala desse, behöfde man guld. Perserna hade sådant, och Grekerna tiggde af dem. Deraf kom sig den oupphörliga inblandningen af Xerxes’ efterträdare uti Greklands angelägenheter.

Sedan nu Athens magt var störtad, och hela Grekland böjde knä för Sparta, hvad hade väl detta för planer? Månne att gifva enhet åt det helleniska folket, hvilket hade ett så stort behof deraf för att blifva starkt? Derpå tycktes Sparta ej hafva någon tanke, det sysselsatte sig blott med sin hämnd och sin äregirighet. Öfverallt flöt blod, ty det införde öfverallt en aristokratisk styrelse. »Det skulle vara omöjligt», säger Plutarchos, »att räkna alla dem, som föllo ett offer för partihatet.» En flotta, som bevakade hela det Agäiska hafvet ifrån Cypern till Byzantion; en krigshär, som alltid var lätt att finna bland den vinningslystna befolkningen på Peloponnesos; en rastlös och kraftig verksamhet, som i Sparta utöfvades af ephorerna och utom detsamma af dess harmoster, utgjorde jemte Spartas stora anseende stöden för dess välde.

Athen hade förvärfvat sin magt på ett ädlare sätt, utan våldsamhet, plundringar eller grymheter. Derföre kunde det också utan alltför talrika affall bevara den längre. Sparta kände blott styrkan och missbrukade henne. Dess välde hade ej något annat band; äfven Athen hade användt den, men det hade dermed på ett skickligt sätt förenat rättvisa och storsinthet. Det hade gjort sig till medelpunkten för statskonsten, krigs- och rättsväsendet uti sitt välde; det hade gjort något ännu bättre, det hade gjort sig till konstens och vetenskapens hufvudstad. Ingenting stort eller ärofullt, ingenting fruktbärande eller nyttigt blef en följd af Spartas herravälde. Knappast upprest, hotade det att falla. Tusen olika anledningar till upplösning förberedde detta snabba fall: somliga voro att söka i sjelfva Sparta, andra i det öfriga Grekland, andra åter utom Grekland.

I Sparta fortforo följderna af Lykurgos’ statsförfattning att utveckla sig. Medborgarnes antal minskades dag för dag. Då tillträde ej lemnades för nya medlemmar, blef Spartiaternas krets allt trängre. En stor mängd hade omkommit uti krigen; andra hade blifvit nedstötte i en lägre klass, emedan deras fattigdom ej tillät dem att [ 421 ]infinna sig vid de offentliga måltiderna. Uti sammankomster af 4000 personer voro, enligt Aristoteles, knappast 40 Spartiater. Då guld och silfver ej mera voro förbjudna, fick vinstbegäret och kärleken till lyx och veklighet alltmer och mer öfverhanden. Styrelsen blef alltmer aristokratisk. Allting verkstäldes af ephorerna och senaten; folkförsamlingen rådfrågades nu mera sällan. Följden häraf blef ett våldsamt hat mellan de få privilegierade medlemmarne och den lägre klass, hvilken uppstod af fattiga Spartaner, frigifna Heloter, Lakonier, åt hvilka man beviljat vissa rättigheter, och barn, födda af Spartaner och främmande qvinnor. Den spartanska statskonsten åtskilde med noggranhet alla dessa afdelningar genom olika benämningar och troligen äfven genom olika samhällsställning. Denna lägre klass, som var utesluten ifrån styrelsen, hade ett lifligt medvetande af sin tapperhet och de tjenster, den gjorde staten. Sådana betydande män som Lysander, Gylippos och Kallikratidas hade utgått ur dess sköte.

Då Lysander uppstigit till den mest betydande medborgaren i Sparta, fattade han en plan att omgestalta statens författning. »Han kunde ej», säger Plutarchos, »utan ledsnad se, att en stat, hvars ära han i så hög grad förökat, styrdes af konungar, som ej voro bättre än han.» Enligt samme författare var hans plan att göra kronan åtkomlig för hvilken Spartan som helst, hvarvid han hoppades, att ingen skulle kunna förbigå honom. Förtjusningen öfver hans segrar hade verkligen i början varit så stor, att flere städer upprest altaren till hans ära; detta var det första exemplet på det föraktliga kryperi, hvilket sedermera blef så vanligt både i Grekland och Rom. Men hans stolta öfvermod hade förskaffat honom talrika fiender, i synnerhet bland den herskande medborgareklassen. Utan att genomskåda hans hemliga planer, afundades man honom hans magt och hans ära. I spetsen för denna opposition mot segraren vid Ägospotamos stod konung Pausanias, hvilken vi redan år 403 sett störta hans verk i Athen. Likväl hade Lysander nog anseende att, då konung Agis dog (399). låta utropa dennes yngre broder Agesilaos till konung, i stället för Agis’ son Leotychides, hvilken han påstod vara son till Alkibiades. Lysander räknade på att få regera i sin skyddslings namn; men han fann snart Agesilaos vara en öfverlägsen man, hvilken vid första lägliga tillfälle afkastade detta förmynderskap, och Lysander tvangs att återvända till sina ränker. Bland annat sökte han genom mutor att vinna de grekiska oraklen på sin sida.

Samtidigt härmed upptäcktes en sammansvärjning med en långt mer omfattande omstörtning af det bestående till mål och anstiftad af en viss Kinadon. De fattigare medborgarne tänkte störta de rike, [ 422 ]hvilka innehade magten. Denna sammansvärjning visade, på hvilken afgrund det spartanska samhället hvilade, och tillika den förskräckliga enighet, som rådde mellan alla de lägre klasserna, såväl de frie som slafvarne. Ett borgerligt krig hade varit nära att utbryta, men Sparta förstod ännu att göra de hemliga stämplingarna oskadliga genom den vaksamhet, som ett ständigt misstroende förlänar alla oligarkiska aristokratier. Oaktadt dessa fiendtligheter klasserna emellan, oaktadt konungarnes kamp emot senaten och ephorerna, hvilka hade gjort dem till blotta undersåtar, oaktadt konungarnes täflan sinsemellan, var Spartas styrelse icke mindre kraftig i sina yttre handlingar, och detta just till följd af magtens förening i ett fåtal händer. Ephorerna utöfvade i det inre och harmosterna i det yttre en ständig dictatur. Men denna magt var till största delen blott beroende af opinionen, emedan Sparta i sig sjelf hade få hjelpmedel, emedan det hade få medborgare. Också började denna magt redan att förminskas. Spartas öfverdrifna anspråk sårade alla, som ännu älskade friheten och som ej, för att trösta sig öfver dess förlust, erhöllo, hvad Athen gifvit sina undersåtar, nemligen en ofantlig handel, lysande fester samt glansen af konst och poesi. Sparta, som var lika vinningslystet och mer förtryckande, tog allt och gaf ingenting. Hvarje år uppbar det en skatt af 1000 talenter, hvilka hopades i Sparta, utan att någonsin utsläppas derifrån.

Man började redan på många ställen önska tillbaka Athens öfvervälde, hvilket hade varit älskvärdt till och med under sitt öfvermod. Visserligen darrade de asiatiske Grekerna, som voro vane att lyda, såsnart en Spartan visade sig; men uti moderlandet kunde Sparta ej räkna på denna alltför stora undfallenhet. Thebe hade sedan lång tid tillbaka gjort anspråk på att uti mellersta Grekland spela samma roll som Sparta på Peloponnesos. Mellan Athen och Thebe kunde väl afundsjuka uppkomma, men ej någon allvarlig täflan, som mellan Sparta och Thebe, hvilka, såsom hufvudsakligen landtmagter, båda eftersträfvade samma mål. Under inflytande af sitt segerrus trodde sig Sparta ej längre behöfva iakttaga någon grannlagenhet. Argiverna påstodo vid ett tillfälle, då en gränstvist skulle afgöras mellan Argos och Sparta, att de gåfvo bättre skäl för sin åsigt än deras motståndare. »Den, som är starkast härutinnan», sade Lysander, pekande på sitt svärd, »har de bästa skälen, då det är fråga om gränstvister.» Vid ett annat tillfälle yttrade samme man till en medborgare från Megara, hvilken vågat begära ordet vid en sammankomst: »Det är skada, att dina ord sakna stöd af en stad.» Med Elis gjorde Sparta ännu mindre omständigheter. Det uppmanades (402) att lemna oberoende åt [ 423 ]sina undersåtar. Då det vägrade, närmade sig Agis deras område med en krigshär. En jordbäfning tvang honom att återvända, men han förnyade sitt anfall följande året, åtföljd af alla Spartas bundsförvandter, förutom Korinth och Thebe, hvilka vägrade att deltaga uti detta våld. Xenophon försäkrar, att plundringen af detta rika land, hvilket sedan århundraden alltid varit förskonadt från krig, spred öfverflöd uti hela det öfriga Peloponnesos. Elis måste erkänna Triphyliens och Pisatis’ oberoende, hvarefter Sparta gunstbenäget lemnade dem plats bland sina bundsförvandter, det vill säga bland sina underlydande.

Utom Grekland slutligen hade Persien upphört att vara Spartas bundsförvandt, sedan detta, såsom ensamt herskande, hade tagit den nationella tvisten i sin hand. Före och efter slaget vid Ägospotamos hade det sålt de asiatiske Grekernas oberoende för godt pris. Då Tissaphernes återkommit ifrån förföljelsen af de tiotusende, ville han straffa de asiatiska Grekerna, hvilka, med undantag af Miletos, hade slutit sig till Cyrus. Dessa sökte hjelp i Sparta, hvilket skickade dem en hellenisk förbundshär, anförd af Spartanen Thymbron (398). Till följd af krigshärens tygellöshet och slappheten i handhafvandet af krigstukten, uträttade han föga, hvarföre han snart återkallades. Hans efterträdare, den kraftige Derkyllidas, förskaffade Grekland seger, begagnade sig skickligt af oenigheten mellan Tissaphernes och Pharnabazos och slöt sedan ett stillestånd för att förskaffa sig tid att rådgöra med styrelsen i Sparta, om hvad ytterligare borde företagas (397).

Genom Lysanders inflytande öfverlemnades nu befälet öfver krigshären i Asien ät Agesilaos. Liksom för att uppväcka minnena af kriget vid Troja, inskeppade sig konungen i samma hamn som Agamemnon, i Aulis, med 2000 Neodamoder (frigifna Heloter) och 6000 bundsförvandter. Äfven denna gång vägrade Korinth och Thebe sitt bistånd; Athen ursäktade sig med sin svaghet. Lysander hoppades kunna leda konungen, om hvars stora egenskaper han ännu var i okunnighet, efter sin vilja. Denna tanke gjorde han sig ej ens besvär med att dölja. Han lefde med kunglig prakt och lät uppvakta sig af alla möjliga skyddsökande: »man skulle hafva trott, att Agesilaos vore simpel medborgare och Lysander konung». Agesilaos blef stött och började visa sin ovilja häröfver. För att spara sig den förödmjukelsen att låta sin magtlöshet märkas af dem, som förut sett honom så godt som allsmägtig, förskaffade sig Lysander ett annat fält för sin verksamhet och aflägsnade sig.

Agesilaos visade sig sin uppgift fullt vuxen. Han besegrade den persiska styrkan, anförd af Tissaphernes, vid Sardes och vann ett rikt byte. Detta nederlag medförde Tissaphernes’ fall. Tithraustes [ 424 ]erhöll Artaxerxes’ befallning att taga hans satrapi och hans hufvud. Sedan detta mord blifvit utfördt, låtsade Tithraustes, som om det ej vidare fans någon orsak till krig mellan Sparta och storkonungen. Han erbjöd sig till och med att erkänna de asiatiske Grekernas oberoende, om de blott betalte sin gamla skatt, och gaf Agesilaos 30 talenter, för att han skulle lemna hans område. Agesilaos mottog penningarne och anföll i stället Pharnabazos. Detta bekymrade ej Tithraustes, blott han sjelf fick vara i fred. Han tänkte likväl på att befria Asien från Agesilaos. Det säkraste medlet härtill var att upptända ett krig i Grekland; han ditsände derför en pålitlig underhandlare, hvilken han beväpnade med 50 talenter.

Emellertid fick Agesilaos i Asien allt större framgångar och började uppgöra stora och vigtiga planer för att störta det persiska väldet, då han plötsligen erhöll befallning att återvända till Grekland, hvarest ett krig utbrutit, som gjorde hans närvaro nödvändig. Sorgsen öfver att se sina planer tillintetgjorda, lemnade han Asien, öfvergick till Chersonesos och följde den väg Xerxes hade tågat (394). Tithraustes hade räknat rätt; hans utskickade hade funnit Thebanerna mycket fiendtligt stämda mot Sparta. En tvist mellan Phokerna och Lokrerna, de senare understödda af Thebe, bragte kriget till utbrott. Lysander blef sänd de förre till hjelp. Konung Pausanias skulle med en annan krigshär förena sig med honom vid Haliartos. Den utsatta dagen befann sig Lysander ensam på mötesplatsen. Ej van att dröja eller draga sig tillbaka, anföll han ensam och föll i striden. Vid sin återkomst till Sparta, dömdes Pausanias till döden, men flydde till Tegea, hvarest han afled (395). Denna dom var ett offer åt den nationella fåfängan. Spartas fåmannavälde har i fråga om politiska orättvisor ingenting att förebrå Athens folkvälde.

Före slaget vid Haliartos hade en beskickning från Thebe infunnit sig i Athen för att begära hjelp. Oaktadt sin svaghet slöt detta sig till förbundet mot Sparta. Dess beslut bestämde äfven Evböerna, Akarnanerna, Korinth och Argos. De förbundne sammanträdde i Korinth för att rådgöra. Genom långsamhet och brist på enhet i befälet förlorade de allierade likväl slaget vid Nemea (394), som likväl ej blef afgörande. Men nu anlände Agesilaos, hvilken med svärdet i hand genomtågat Thrakien och Makedonien; han besegrade Thessalierna och framträngde utan hinder ända till Koroneia, hvarest Spartas fiender väntade honom. En häftig sammandrabbning egde der rum. Thebanerna visade krigiska egenskaper, hvilka voro olycksbådande för Sparta; Agesilaos sjelf betäcktes med sår, men segrade (Augusti 394).

[ 425 ]Aftonen förut hade Agesilaos fått underrättelse om en stor olycka, hvilken han dolde för sin här. Athenaren Konon, som efter slaget vid Ägospotamos flytt till Cypern, hade derifrån följt händelsernas gång med uppmärksamhet. Man känner ej hans åtgärder för sitt fädernesland, ehuru det talas om en resa, som han gjorde till persiska hofvet. Plötsligen såg man likväl en ny verksamhet vakna till lif vid de pheniciska hamnarne, och en stor flotta utgick derifrån, öfver hvilken Konon tog befälet. Sedan han erhållit förstärkning af Pharnabazos, förstörde han den spartanska flottan utanför Knidos: af fiendens 85 fartyg togos 50. Befälhafvaren, Agesilaos’ svåger, stupade (Juli 394). Spartanerna förlorade sålunda öfverväldet till sjös. De behöllo det längre till lands. Kriget, som förut förts i Böotien, sammandrog sig under de sex följande åren kring Korinth, hvilket de förbundna staterna kraftigt försvarade.

En bland befälhafvarne var Athenaren Iphikrates, som anförde en trupp af legosoldater. Fordom hade medborgarne redan ifrån tidiga år uti sin fädernestads gymnasier bildats till krigare och utgjorde det tungt beväpnade fotfolket (hopliterna), hvilket förstärktes af soldater med lätt beväpning (peltaster), bestående af bundsförvandter och slafvar. Krigarens pligter utgjorde då blott en del af medborgarens, något särskildt vapenyrke fans ej. Vid denna tid hade en förändring inträdt härutinnan. Det är tydligt, att det nya slag af soldater, som då uppstått och som sålde sig åt den högstbjudande, ej mer i kriget medförde det fosterländska sinne, hvilket förut utmärkt medborgaren. Ett lärdt krig, fördt efter alla konstens regler, efterträdde det gamla, hvilket förrådde större okunnighet, men var rikare på hjeltemod. Iphikrates tog en verksam del i denna omhvälfning. Han förändrade äfven en del af den athenska härens beväpning. Han gaf en stor vigt åt peltasterna, hvilka han försåg med små sköldar och lätta harnesk, långa lansar och svärd, så att de förenade både det tunga infanteriets och de lätta truppernas fördelar. Soldaterna kunde härigenom blifva snabba i sina rörelser. Han sysselsatte sitt folk oupphörligt, slog aldrig läger för att förskansa sig och införde bruket af en dubbel lösen, den ena delen afsedd för officeren, den andra för den tjenstgörande posten.

En strid, uti hvilken Iphikrates’ peltaster vågade möta de fruktansvärda Spartanerna och dödade 250 man, stadgade både deras och befälhafvarens rykte (392). De kunde ifrån denna stund utsträcka sina ströftåg långt in uti Arkadien, utan att Spartas bundsförvandter vågade gå dem till mötes.

Emellertid hade Perserna, uppmuntrade af segern vid Knidos, [ 426 ]börjat gå anfallsvis till väga. Konon och Pharnabazos förjagade harmosterna från öarna och de grekiska städerna i Asien. Deras flotta seglade ända till Messeniska viken, hvarest den rika Pamisosdalen förhärjades; Kythera blef äfven intaget, och Konon försåg det med en athensk besättning. Pharnabazos infann sig sedan i förbundsrådet på Isthmos, uppmanade till ett kraftigt bedrifvande af kriget och lofvade understödsmedel (393). Konon erbjöd sig att, om han fick behålla flottan, underhålla henne, utan att begära någonting af den persiska skattkammaren, och att låta uppbygga Athens långa murar, hvilket allt för Sparta skulle blifva ett hårdt slag. Satrapen omfattade hans plan med sådan ifver, att han tillsläppte penningar, på det att arbetet raskare skulle påskyndas. Konon begaf sig till Peiräevs med 80 treroddare. Besättningen på dessa, de arbetare, som Konon anskaffade, de, som skickades af Thebe och andra städer, hjelpte folket att återställa Themistokles’, Kimons’ och Perikles’ verk. Athens snabba framgångar oroade Sparta, hvilket beslöt att underhandla med Persien och åt detta uppoffra Grekerna i Asien. Dess förslag lemnades i början utan afseende, men Konons öde, hvilken af Tiribazos lockades till Sardes, der kastades i fängelse under förevändning, att han hade förrådt konungens intressen, och kanhända mördades[1], visade de verkliga afsigterna hos hofvet i Susa (392). Athen började verkligen, sedan det blifvit återupprättadt genom Persernas hjelp, redan att trotsa deras välde. Med en ädelmodig oklokhet bistod det konung Evagoras på Cypern i hans uppror mot Persien (390) och gaf Thrasybulos frihetens återställare, 40 skepp, hvilka han begagnade för att draga de asiatiska städerna på Athens sida. Olyckligtvis omkom Thrasybulos i Aspendos under en mellan borgarne och hans soldater utbruten tvist (389); men Iphikrates, som skickades till Hellesponten med sina peltaster, fortsatte hans verk. Denna så hastigt återkommande magt hos ett folk, hvilket nyligen blifvit så grundligt besegradt och afväpnadt, förskräckte såväl storkonungen som Sparta. Genom Antalkidas, hvilken blifvit afsänd till Susa, kom Sparta med Perserna öfverens om grunderna till den fred. som skulle dikteras för Grekerna. Ägineternas nattliga öfverrumpling af Peiräevs och Spartanernas framgång vid Hellesponten tvungo Athen att samtycka till den fred, som bär Antalkidas’ namn. Tiribazos sammankallade ombud från alla de krigförande staterna och uppläste för dem sin herskares befallningar, hvilka enligt Xenophon hade följande lydelse: »Konungen anser för rättvist, [ 427 ]att städerna i Asien och öarna Cypern och Klazomenä lyda under hans välde, att de öfriga grekiska städerna, stora och små, blifva fria, med undantag af Lemnos, Imbros och Skyros, hvilka såsom hittills skola tillhöra Athen. Dem, som vägra att bifalla denna fred, skall jag i förening med dem, som antaga honom, bekämpa; jag skall bekriga dem till lands och sjös med mina fartyg och mina skatter.»

Sedan Sparta kallat barbarerna till skiljedomare, gaf det äfven verkställighet åt deras utslag. De asiatiska Grekerna öfverlemnades åt storkonungen, och hvarje förbund grekiska stater emellan upplöstes. Thebe vägrade att uppgifva sina sedan lång tid tillbaka stadgade anspråk på de böotiska städernas undergifvenhet; men då Agesilaos samlade €n krigshär för att tvinga det, måste det samtycka. Sparta aktade sig likväl för att frigifva Messenien. Dess afsigt hade varit att försvaga alla och söndra allt för att sjelf ensamt qvarstå starkt och mägtigt.




  1. Enligt Lysias dog Konon på Cypern. Han skulle således hafva undkommit ur fängelset.