[ 220 ]

TRETTIONDE KAPITLET.

Sir William stannade endast en vecka i Hunsford, men hans besök var tillräckligt långt för att övertyga honom om att hans dotter hade ett utmärkt trevligt hem och att hon ägde en man och en granne, sådana som man sällan påträffar. Medan sir William var där, ägnade mr Collins sina förmiddagar åt att åka ut med honom i sin gigg och visa honom trakten, men när han hade begivit sig av, återtog hela familjen sina vanliga sysselsättningar, och Elisabet märkte med glädje, att förändringen icke medförde, att de fingo se mera till hennes frände, ty mesta tiden mellan frukost och middag tillbragte han nu antingen med arbete ute i trädgården eller med att läsa och skriva och titta ut genom fönstret i sitt arbetsrum, som låg utåt vägen. Det rum, i vilket damerna sutto, låg åt baksidan av huset. Elisabet hade i början undrat åtskilligt över att Charlotte icke föredrog matsalen till dagligt bruk; det var ett större rum, och utsikten därifrån var mera tilltalande, men snart fann hon, att hennes vän hade ett förträffligt [ 221 ]skäl att göra, som hon gjorde, ty mr Collins skulle otvivelaktigt ha uppehållit sig mycket mindre i sitt eget rum, om de hade setat i ett, som var lika trevligt, och hon höll Charlotte räkning för denna anordning.

Från salongen kunde de icke urskilja något på vägen, och de hade mr Collins att tacka för upplysningar om vilka vagnar passerade, och särskilt huru många gånger miss de Bourgh åkte förbi i sin droska, vilket han aldrig underlät att underrätta dem om, fastän det inträffade nästan varje dag. Hon stannade icke sällan vid prästgården och språkade några ögonblick med Charlotte, men kunde nästan aldrig förmås att stiga ur vagnen.

Mycket få dagar förgingo, då mr Collins icke tog sig en promenad till Rosings, och icke många, då hans hustru icke fann det nödvändigt att också gå dit; först när Elisabet erinrade sig, att det kanske fanns andra familjen tillhöriga prästgäll, som kunde bortgivas, kunde hon förstå uppoffrandet av så mycken tid. Då och då hedrades de med ett besök av lady Catherine, och ingenting, som försiggick i rummet under dessa besök, undgick hennes uppmärksamhet. Hon granskade deras sysselsättningar, såg på deras arbeten och rådde dem att utföra dem på annat sätt; hon gjorde anmärkningar mot möblernas placering eller upptäckte, att husjungfrun var försumlig, och om hon värdigades intaga några förfriskningar, tycktes hon göra det endast för att komma underfund med att mrs Collins’ stekar voro för stora för hennes hushåll.

[ 222 ]Elisabet märkte snart, att, ehuru denna förnäma dam icke tillhörde grevskapets fredsdomarekollegium, var hon en högst verksam fredsdomare inom sin egen församling, vars angelägenheter i minsta detalj förelades henne av mr Collins, och när helst några av torparna visade sig vara grälsjuka, missbelåtna eller allt för fattiga, skyndade hon till byn för att bilägga deras tvistigheter, nedtysta deras klagomål och banna dem, tills de åter blevo lugna och nöjda med sin lott.

Middagsbjudningen på Rosings upprepades omkring två gånger i veckan, och frånräknat förlusten av sir William och förekomsten av endast ett spelbord under aftonen var varje sådan bjudning ett motstycke till den första. För resten hade familjen Collins mycket litet umgänge, då deras grannar i allmänhet levde på större fot än vad deras tillgångar tilläto. Detta var emellertid icke någon missräkning för Elisabet, och över huvud taget tillbragte hon sin tid ganska angenämt. Hennes älsklingspromenad, som hon ofta företog, medan de andra voro på besök hos lady Catherine, var längs den gröna gång, som kantade den åt prästgården vettande delen av parken; det var en behaglig, skyddad gångstig, som ingen utom hon själv tycktes sätta värde på och där hon kände sig vara utom räckhåll för lady Catherines nyfikenhet.

På detta lugna sätt förgingo snart de första fjorton dagarna av hennes besök. Påsken närmade sig, och den vecka, som föregick den, skulle tillföra familjen på Rosings en tillökning, som i en så liten krets måste vara betydelsefull. Elisabet hade snart efter [ 223 ]sin ankomst hört, att mr Darcy väntades dit om ett par veckor, och ehuru det icke var många av hennes bekanta, som hon icke hellre skulle ha träffat, skulle hans ankomst dock skänka en viss omväxling åt bjudningarna på Rosings, och det kunde bli roligt för henne att se, hur hopplösa miss Bingleys planer på honom voro, då hon iakttog hans förhållande till sin kusin, åt vilken han tydligen var bestämd av lady Catherine; hon talade nämligen om hans ankomst med den största tillfredsställelse, uttryckte sig i högst berömmande ordalag om honom och tycktes nästan vara ond över att Elisabet och miss Lucas redan flerfaldiga gånger sammanträffat med honom.

Hans ankomst blev snart känd i prästgården, ty mr Collins promenerade hela förmiddagen och höll utkik över grindstugan utåt Hunsfordvägen för att först få kännedom därom; då vagnen svängde in åt parken, hälsade han vördnadsfullt och ilade sedan hem med den stora nyheten. Följande morgon skyndade han till Rosings för att göra sin uppvaktning. Det var två brorssöner till lady Catherine, som mottog den, ty mr Darcy hade tagit med sig en överste Fitzwilliam, yngre son till hans farbror Lord —, och till hela sällskapets stora förvåning följde de båda herrarna mr Collins, då han återvände hem. Charlotte fick se dem från sin mans rum, då de gingo över vägen, sprang genast in i det rum, där flickorna sutto, och omtalade för dem, vilken ära de hade att vänta, tilläggande:

— Jag har dig, Eliza, att tacka för denna [ 224 ]artighet. Mr Darcy skulle eljest aldrig ha kommit så snart och uppvaktat mig.

Elisabet hade knappast tid att frånsäga sig all rätt till denna komplimang, då deras ankomst tillkännagavs av ringklockan, och kort därpå inträdde de tre herrarna i rummet. Överste Fitzwilliam, som kom först, var omkring trettio år, såg icke bra ut, men var till sin person och sitt uppträdande den fulländade gentlemannen. Mr Darcy såg just så ut, som han brukade i Hertfordshire, hälsade artigt, men på sitt vanliga reserverade sätt på mrs Collins, och vilka hans känslor än kunde vara gentemot hennes väninna, mötte han henne med fullständigt bibehållet lugn. Elisabet neg bara för honom utan att säga ett ord.

Överste Fitzwilliam började genast samtala med ledigheten och otvungenheten hos en belevad man och förde en mycket angenäm konversation, men hans kusin, som först riktade några få ord om huset och trädgården till mrs Collins, satt sedan en stund tyst utan att tilltala någon. Men slutligen vaknade hans hövlighet till liv så till vida, att han frågade Elisabet, hur det stod till med hennes familj. Hon svarade honom på sitt vanliga sätt och tillade efter ett ögonblicks paus:

— Min äldsta syster har nu i tre månader varit i London. Har ni aldrig råkat henne där?

Hon visste mycket väl, att han aldrig hade gjort det, men hon ville se, huruvida han skulle förråda någon vetskap om vad som försiggått mellan familjen Bingley och Jane, och hon tyckte, att han såg litet [ 225 ]generad ut, då han svarade, att han aldrig haft den förmånen att träffa miss Bennet. Ämnet fortsattes icke vidare, och snart därefter avlägsnade sig de båda herrarna.