Svenska teatern/Om Kungliga teatern och dess styrelse i Göteborgs Dagblad augusti 1835
| ← Del 6 |
|
Spelåret 1835—1836 → |
Per Westerstrand. Efter teckning af Maria Röhl.
Några dagar innan Kungliga teatern började sin verksamhet under spelåret 1835—1836, förekom ånyo en svartmålning af dess dåvarande bedröfliga tillstånd, denna gång i Göteborgs Dagblad, som 19 augusti innehöll följande skarpa artikel. ”Hvem påminner sig ej det fleråriga skrän i alla liberala blad, med hvilket grefve Puke förföljdes under den tid han förestod teaterdirektörsämbetet? Fanns någon smädelse nog grof, att den ej mot honom uppdiktades och användes? Var det ej som hade rikets välfärd fordrat hans afsättande, och påstodo icke de liberala bladen vid hans första deficit, att han ovillkorligen skulle betala balansen själf? — Är teatern bättre förvaltad nu? Alla uppgifter från Stockholm genom resande och bref sammanstämma däri, att teatern aldrig befunnit sig på en lägre punkt och i ett bedröfligare skick än just nu; att de första talanger blifvit aflägsnade, de sämsta stycken gifna, skulden fördubblad, o. s. v. Och likväl tiga de liberala bladen; ja, de till och med berömma en sådan förvaltning! Var det, därför att grefve Puke var af börd och herr Westerstrand är ofrälse, som den förre smädades? Eller var det, emedan grefve Puke ansågs stå väl hos H. Exc. herr grefve Brahe som han skulle vara ett ständigt mål för publicisternas förföljelse? Eller var det, emedan hans begrepp om ämbetsmannavärde icke tillät honom göra uppvaktningar hos Argus, Aftonbladet, Allehanda och Stockholmsposten, som dessa sökte hämnas? Alla dessa skäl äro lika föraktliga, och vi beklaga verkligen Aftonbladet och konsorter, att de ej kunna framdraga några andra till bevis, att den nuvarande teaterstyrelsen sköter bättre sitt kall än grefve Puke. — Grefve Puke lät uppföra Öhlenslægers ’Axel och Valborg’, Müllners ’Die Schuld’, Voltaires ’Cæsars död’, Jouys ’Sulla’, m. fl. andra goda stycken t. ex. Delavignes ’Giftermål på gamla dagar’, som ensam är mera värd än alla de dramatiska ohyggligheter eller uselheter, som den senare direktionen uppdukat, såsom ’Röfvarbandet’, ’Banditbruden’, ’Hofnarren’, ’Fostersonen’, ’Putsmakaren’ o. s. v. Grefve Puke skänkte allmänheten Mozarts ’Cosi fan tutte’, Righinis ’Befriade Jerusalem’, Rossinis ’Tankred’, m. fl., hvaremot den nuvarande styrelsen begåfvat musikälskare med ’Falska Catalani’, ’Vandrande studenten’, ’Konstnärslifvet’, o. s. v. För att bereda besparing, såsom det heter, har nuvarande styrelse aflägsnat från skådebanan största delen af dess mest förtjänta sujetter. Detta är hårdt; men månne dock däraf någon besparing uppstått? Alldeles icke. Skulden ökar sig med hvar dag och är större än den någonsin varit. (Efter att ha talat om öfverste Törner och teaterns skulder, fortsätter tidningen.) Saken har en ganska allvarsam sida. Det är för det stora allmänna likgiltigt, om teatern i Stockholm styres af Per eller Pål, om den går väl eller illa, eller om den ens går alls, men det är ingalunda likgiltigt, om den allmänna yttranderättens organer påtagligen missbruka tryckfriheten för att smäda ämbetsmän, som icke äro dem behagliga, under det de smickra andra, som vunnit deras tycke. Då ingen enda af hufvudstadens många tidningar, vare sig af partiskhet eller feghet, vågat fästa uppmärksamheten på detta förhållande, hafva vi trott oss pliktiga göra det.”
Artikeln väckte naturligtvis stort uppseende och hade den för Kungliga teatern otrefliga följden, att ett par af de utpekade tidningarna, för att visa, det de ej förtjänade ifrågavarande klander, slogo om och anföllo Westerstrand på det mest hänsynslösa sätt. I synnerhet Allehanda utöste sin vredes skålar och häcklade allt, både hvad som gjordes och icke gjordes, både när det kunde vara berättigadt, och när det uppenbarligen var orättvist.