Tom Sawyers äventyr/Kapitel 01
|
Kapitel 2 → |
I.
»Tom!»
Intet svar.
»Tom!»
Intet svar.
»Vad i all världen går det åt pojken? Tom, hör du!»
Den gamla damen makade ned glasögonen på näsan och såg sig över dem omkring i rummet; därpå sköt hon upp dem i pannan och såg sig omkring under dem. Hon brukade sällan eller aldrig se igenom dem för att söka en så liten tingest som en pojke, ty de voro hennes helgdagsglasögon, och mer avsedda för att ståta med, än för att göra tjänst; hon skulle hava sett lika bra genom ett par ugnsluckor. För ett ögonblick såg hon förvånad ut, och sade därpå, icke i ond ton, men ändå högt nog för att möblerna kunde höra det: »Vänta du bara, om jag får tag i dig, så skall jag…»
Hon avslutade icke meningen, ty hon stod nu nedlutad och stötte med borsten under sängen — och då behövde hon luft för att göra stötarne eftertryckligare. Hon fann ingenting annat än katten.
»Aldrig har jag då sett maken till pojke!»
Hon gick till den öppna dörren och lät blicken forskande genomtränga trädgården. Ingen Tom syntes till. Hon ropade så högt hon kunde:
»To-o-m!»
Det hördes ett lätt buller bakom henne, och hon hann nätt och jämt vända sig om för att taga fast en pojke i skörtet på hans jacka och hejda hans flykt.
»Åhå! jag kom inte att tänka på skafferiet. Vad gjorde du där?»
»Ingenting.»
»Ingenting! Titta på dina händer och titta på din mun! Vad är det du har där?»
»Jag vet inte, tant.»
»Men jag vet det, jag. Det är sylt, det är vad det är, det. Har jag inte sagt dig hundra gånger, att om du inte låter sylten vara i fred, skulle jag rappa dig. Tag hit rottingen!»
Rottingen höjdes i luften: faran var överhängande.
»Nej, men se! Titta bakom sig, tant!»
Den gamla damen snodde sig runt och gossen sprang sin väg i ögonblicket, klättrade över det höga brädplanket och försvann. Tant Polly stod ett ögonblick snopen, men brast så ut i ett godlynt skratt.
»En sådan pojke! Att jag aldrig kan lära mig någonting! Har han inte spelat mig nog många sådana där spratt, så jag borde känna till honom nu. Men som ordspråket säger, ‘det är inte lätt att lära en gammal hund sitta‘. Men, du min skapare, han gör ju aldrig på samma sätt två dagar å rad, och huru ska‘ en människa då kunna veta vad han hittar på härnäst? Han tycks veta precis, huru länge han kan plåga mig innan jag blir ond, och han vet, att om han kan lyckas få mig att skjuta upp för en minut eller få mig att skratta, så är allt bra igen, och jag kan inte ge honom ett enda rapp. Det är dagsens sanning, att jag inte gör min plikt mot den pojken. Den som sparar på riset, fördärvar barnet, som det heter i Bibeln. Jag försyndar mig för hans skull, det vet jag nog. Han är full av odygd, är han, men, Herre Gud, han är min egen döda systers gosse, och huru det är, så har jag inte hjärta att slå honom. Åhå-ja-ja! Människan, av kvinna född, lever en liten tid och är full av oro, som Skriften säger, och det är nog så, tänker jag. Han kommer väl att skolka från skolan i afton, och jag får väl lov att låta honom arbeta i morgon för att straffa honom. Det är nog hårt, förstås, att låta honom arbeta en lördag, då alla gossarne ha lov, men han avskyr arbetet mer än något annat, och jag måste åtminstone i något avseende göra min plikt mot honom.»
Tom skolkade verkligen och hade ofantligt roligt. Han kom hem nätt och jämt i lagom tid för att hjälpa Jim, den lille negergossen, att såga ved och spjälka stickor för dagen därpå — åtminstone var han där i rätt tid för att berätta sina äventyr för Jim, medan Jim gjorde tre fjärdedelar av arbetet. Toms yngre broder, eller rättare halvbroder, Sid, hade redan gjort sin del av arbetet, som bestod i att plocka spån, ty han var en stillsam gosse och hade inga äventyr och odygder för sig. Under det Tom åt sitt kvällsmål och snattade socker så snart tillfälle erbjöd sig, gjorde honom tant Polly en mängd snärjande frågor — i hopp om att kunna locka ur honom en fällande bekännelse. Liksom många andra enkla och okonstlade naturer, hade också hon den lilla fåfängan att tro sig vara en skicklig diplomat, begåvad med förmågan att utforska hemlighetsfulla förhållanden, och hon betraktade gärna även de mest genomskinliga planer som under av knipslughet. Nu sade hon:
»Hör du, Tom, det var väl bra varmt i skolan i dag?»
»Jaa, tant!»
»Hade du inte lust att gå och bada?»
Tom kände en obestämd fruktan eller en obehaglig misstanke. Han sökte att läsa i tant Pollys ansikte, men det sade honom ingenting. Så svarade han:
»Nej, tant — inte så värst.»
Den gamla damen räckte ut handen och kände på Toms skjorta och sade:
»Du är inte så varm, tycker jag.»
Det smickrade henne, att hon hade upptäckt, att skjortan var torr, utan att någon visste, att det var just detta, som hon tänkt på. Tom förstod nu åt vad håll vinden blåste, och därför förekom han det schackdrag han väntade härnäst.
»Vi pumpade vatten på huvudet på varann — mitt är vått än. Känn!»
Tant Polly var förargad över, att hon hade dummat sig och förbisett en omständighet, som var så bevisande. Hon fick nu en ny ingivelse:
»Inte behövde du väl ta utav dig skjortkragen, som jag sydde fast, för att pumpa på huvudet, Tom? Knäpp upp jackan!»
All ängslan försvann ur Toms ansikte. Han knäppte upp jackan, hans skjortkrage var riktigt fastsydd.
»Gå din väg, din bråkmakare! Jag var så säker om, att du hade skolkat och varit och badat.»
Här föll Sid in:
»Men jag tyckte, att tant sydde fast kragen med vit tråd, och nu är den svart.»
»Visst sydde jag med vit tråd! Tom du!»
Men Tom väntade icke på vad som skulle komma. Då han försvann genom dörren, ropade han:
»Det där ska‘ jag klå dig för, Sid!»
Då Tom kände sig i säkerhet, undersökte han två stora synålar med tråd lindade omkring dem, som han hade instuckna under uppslagen på sin jacka — den ena nålen med vit och den andra med svart tråd.
»Hon hade aldrig märkt det», mumlade han, »om inte Sid hade varit. Det är nedrigt — ibland syr hon med vit, och ibland med svart tråd — jag kan inte hålla ordning på dem. Men om inte jag skall klå Sid för det här, ska‘ jag vara skapt som en nors.»
Inom mindre än två minuter hade han glömt alla sina bekymmer, då ett nytt och mäktigt intresse för stunden förjagade dem ur hans sinne. Detta nya intresse bestod i en ny uppfinning i den ädla konsten att vissla, som han nyligen hade lärt sig. Den bestod i en egendomlig, fågelliknande ton, ett slags gurglande kvitter, som frambragtes genom att man mitt under musiken lät tungan hastigt vibrera mot gomvalvet. Genom ihärdig övning fann han snart det rätta greppet, och han promenerade utför gatan med munnen full av harmoni och själen full av tacksamhet. Han kände sig så stolt som en astronom, vilken upptäckt en ny planet, men i fråga om verkligt ogrumlat nöje stod gossen utan tvivel framför astronomen.
Om en stund tystnade Toms vissling; en gosse, som han icke kände, en liten smula större än han själv, stod framför honom. En nykomling av vilken ålder eller av vilket kön som helst väckte alltid stor nyfikenhet i den lilla staden S:t Petersburg. Denne gosse var väl klädd till på köpet — väl klädd på en söckendag! Detta var helt enkelt häpnadsväckande. Hans hatt var en liten näpen tingest, hans hopknäppta blå klädesjacka var ny och nätt, och likaså hans benkläder. Han hade skor på fötterna, och ändå var det bara fredag. Han hade till och med en halsduk, ett band i ljusa färger. Ju mer Tom stirrade på detta skinande underverk, desto högre satte han näsan i vädret åt hans elegans, och desto tarvligare syntes honom hans egen utstyrsel. Ingendera av dem sade ett ord. Om den ene rörde sig, rörde sig den andre också — men på avstånd från varandra och i en cirkel, hela tiden mönstrande varandra. Till sist sade Tom:
»Jag kan klå dig, om jag vill!»
»Försök, om du törs!»
»Jo, det kan jag.»
»Nej, du kan inte.»
En obehaglig paus. Då sade Tom:
»Vad heter du?»
»Det angår dig inte.»
»Jag ska‘ visa dig, att det angår mig, jag.»
»Varför visar du mig inte då?»
»Om du säger ett knyst, så gör jag det.»
»Knyst, knyst, knyst! Nu har jag sagt det.»
»Åh, nu tyckte du, du var väldigt listig! Jag skulle kunna klå dig med ena handen bakbunden, om jag ville.»
»Varför gör du det inte då? Du bara säger, att du kan göra det.»
»Usch, så ful hatt du har!»
»Slå den av mig, om du törs; tittar du hit, får du smaka den här.» Och han visade knytnäven.
»Gå din väg härifrån!»
»Gå din väg själv!»
»Nej, det gör jag inte.»
»Inte jag heller.»
De hade nu hunnit varandra så nära, att de stodo skuldra mot skuldra, och båda knuffade varandra av alla krafter, men ingen kunde få den andre ur fläcken. Efter att hava prövat sina krafter en stund, tills båda blivit svettiga och trötta, släppte de varsamt efter, och Tom sade:
»Du är en feg stackare, jag ska‘ säga åt min stora bror, och han kan klå dig med sitt lillfinger, och det ska‘ han göra också.»
»Vad bryr jag mig om din stora bror? Jag har en bror, som är större än han, och han kan kasta honom över det där planket.» (Båda bröderna funnos endast i deras inbillning.)
Tom drog med sin stortå ett streck i dammet och sade:
»Om du går över det där strecket, ska‘ jag klå dig, till dess du inte kan stiga upp.»
Den främmande gossen steg genast över strecket och sade:
»Nåå, du sa‘, att du skulle göra det — laga att du gör det nu då.»
»Akta dig, du!»
»Du sa‘ ju, att du skulle göra det? — varför gör du det inte då?»
»Om jag vill, så gör jag det för två öre.»
Den andre tog en tvåöresslant ur fickan och räckte fram den hånfullt. Tom slog till handen så att slanten föll till marken.
I detsamma rullade och tumlade de båda pojkarne omkring i dammet, knipande sig fast vid varandra som kattor. Och under en minut revo och sleto de i varandras hår och kläder, dunkade och klöste varandras näsor och höljde sig med damm och ära. Efter en stund tog den vilda förvirringen gestalt och ur stridens töcken stack Tom fram, sittande tvärs över den andre och dunkande på honom med sina knytnävar.
»Säg, att du fått nog!» sade han.
Gossen strävade endast för att göra sig fri. Han skrek och grät, mest av ilska.
»Säg, att du fått nog!» Och dunkandet fortsattes.
Slutligen lät främlingen höra ett halvkvävt »Nog!» och Tom lät honom stiga upp och sade:
»Det där ska‘ lära dig att se upp bättre en annan gång vem du sturskas mot.»
Den främmande gossen avlägsnade sig, då och då seende sig om, under hotelser om vad han skulle göra Tom nästa gång de råkades. Härpå svarade Tom med stickord och avlägsnade sig åt ett annat håll, stolt som en tupp. Han hade knappast hunnit vända ryggen till, förrän den andre tog upp en sten, kastade den och träffade Tom mellan axlarna, varpå han tog till benen av alla krafter. Tom satte efter förrädaren och fick därigenom reda på varest han bodde. Han fattade nu posto på gatan för någon tid, utmanande sin fiende, men fienden gjorde endast grimaser genom fönstret och avslog utmaningen.
Tom kom hem ganska sent på kvällen, och klev försiktigt in genom fönstret.