«Torskning»
| ← Jordens delning |
|
Suck vid hafvet → |
”Torskning.”
Fort i båten ref och krokar!
Sol'n ur hafvet tittar.
Då går torsken till och snokar
Stimvis, här och der.
Aldrig den en fiskstjert hittar,
Som på örat snusar:
Pojkar opp! hör vinden susar
Öfver våg och skär!
Raska på allt hvad I kunnen,
Måsar skria redan,
Morgonstund har gull i munnen,
Bli vi ense om.
Orren spelar längesedan.
Här är väst och tröja!
Fisken kilar, om vi dröja.
Här är lufvan, kom!
Tag från väggen dragg och vättar
Och din bössa läska!
Vinden friskar, dimman lättar,
Qvickt gör focken lös.
Hvar är ”pluntan”? — I min väska. —
Jerker! är du säker?
Det var hin, hvad båten läker,
Här är öskar, ös!
Göm ej bössan? Ladda, Calle!
Den behöfs kanhända:
Såg ni skälens svarta skalle?
Tvi, den satan dök!
Nu är tid att snuggan tända
Och sin tobak karfva:
Godt, att när så här vi larfva,
Ha sin pipa-rök!
Der är just mitt fiskarställe,
Der vid dessa bankar,
Der har jag och grannars-Pelle
Dragit torsk i kapp.
Ja! just här vi kasta ankar
Och vårt snöre sänka —
Jo! det kunde jag just tänka:
Vi ha napp på napp.
Vi ha kommit just i smöret —
Gud, styrk mina sinnen:
Jag tror jag fått fan i snöret,
Om jag känner rätt.
Hjelp mig, jag får inte in'en,
Håll med håfven under.
Sicken knubber! Tocka kunder
Nypas ej så lätt.
Fisket lyckas, hafvet suger:
Fram ur väskan lirka
Lilla tumlarn — jo den duger,
Det var godt som gull!
Räkna, Jerker! — vi ha circa
Hundra. — Det var raggen!
Hundra torskar! Tag in draggen,
Vi ha ökan full.
Slappa hänga våra segel,
Gör till rodd oss klara!
Vinden mojnat, hafvets spegel
Speglar himmelen.
Gladt och lustigt hem vi fara
Från vårt fiskafänge:
Vi få vänta väl och länge
På en fångst som den!
