Jordens delning (Sehlstedt 1867)
| ← Midsommar-stången |
|
«Torskning» → |
Jordens delning.
(Efter Schiller.)
"Se här, var god och tag!” sa Zevs. ”Den vida
Jordbollen, menskobarn! åt er jag ger;
Ett vackert arf! låt se å eder sida,
Att ni som bröder delen mellan er!”
Straxt vinningslystnad i hvart öga spelar,
Och ung och gammal örat åt sig drog.
Och bonden skodde sig med hemmansdelar,
Och skog och jagtmark adelsfolket tog.
Och borgarn med sitt gods i boden lommar,
Af allt tog presten hvad som fetast fanns;
Vid bro och vägar satte kungen bommar
Och gjorde tull och skrek att allt var hans.
Från sina luftslott skalden kom omsider.
Det var så dags att komma till förvärf,
Se'n allt var deladt. Ack! den satsen lider
Ej någon tvist: att söl är ett förderf.
”Är det mig ensam då som glömskan gäller!
Är ej min trohet städs ådagalagd?”
Till Zevs sin klagan och sin suck han ställer
Och kastar sig inför hans thron försagd.
”Du- var ej vaken, det var det som felte,
Och verldens lycka sof du derför bort:
Hvar höll du hus, då jordens krets man delte?
Skyll ej på mig!” sa' guden något torrt. —
”Jag var hos dig och i din himmel drömde,
Förlåt, o Zevs! en stund så minnesrik!
Om jordens egodelar jag förglömde
För klangen af din harmonimusik.” —
”Välan! jag har, tyvärr! ej mer att gifva,
Då verldens barn om skog och ängar rå.
Men när som helst du kan hos mig få blifva
På husmanskost och gratis — i det blå!”
