←  Våren
Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo
av Gustaf Lorentz Sommelius

Örlogsmannen
Levérn  →


[ 99 ]

Örlogsmannen.




Hu! jag vämjes vid att tvina
Mer på ”Holmen” på de skrina,
 Stela stalperna,
Tråna bort i trädens skugga,
Stå fastnaglad der — och hugga
 Vid brobänkarna.

Annat är, när nordan hvisslar
I hvar tågstump, så det gnisslar
 Uti taljorna,
Alla klutar sitta spända
Herrligt utaf medvind ända
 Opp i topparna.
 
Fröjden svallar i det unga
Sjömansblodet, att få gunga
 Högt i märsarna,
Surra fast sig vid de läckra
Rårna, famna om de smäckra
 Fina stängerna.

Hvad det smakar att få sticka
Ut i sjön — och hafsluft dricka
 Friskt ur böljorna,
Skölja spånorna i fraggan,

[ 100 ]

Lustigt döpa kronoflaggan,
 Blöta trossarna.
 
Nöd och lust med vänner dela;
Med hvar storm om lyckan spela;
 På den blåsiga
Skansen i hvart anddrag tömma
Helsa, nya verldar drömma
 Om i kojerna.

O! så ljuft det är att vara
Ställd på utkik i de klara
 Sommarnätterna
Och på haf och himmel akta,
När som skeppet glider sakta
 Mellan skärena.
 
Muntert är, då allt i ljusa
Lågor står — Och kulor susa
 Mellan plankorna,
Fast man vettet måste föra
Med sig, höra opp — och röra
 ”På galoscherna;”
 
Allting i ett nu förena;
Seg och spänstig i hvar sena,
 Qvick i tankarna
Och i benen, som en tätting;
Härdad, som en ankarketting,
 Lugn i farorna;

Passa rodret, vända, dreja,
Sköta seglena — och speja
 Efter läckorna,

[ 101 ]

Bota skadorna, handtera
Änterbilor — och servera
 Bombkanonerna;

Visa tänder, tvenne rader,
Närmast lika karronader
 Och ihåliga;
Lägga styrbords bi; — i draget
Ge dem långskepps glatta laget,
 I refbenena.
 
Dricka grogg — och ha gevären
Alltid klara för affären,
 Slipa sablarna,
Feja — och beslagen glätta,
Pumpa — och från gångbord tvätta
 Af blodfläckarna.
 
Och till landgång snabbt sig plaska
Fram med årorna i raska
 Tag på sluparna,
Raka strecket tills barkassen
Hväser som en orm i vassen
 Bland neckrosorna.
 
Lefve hafvet; ty alls inga
Brödbekymmer fins der; — ringa
 Sorg i sinnena;
Fria chancer, lif i spelet,
Gladt humör hos skeppsbefälet
 Och matroserna.
 
För beckbyxan är en stuga,
Som ett korthus för en fluga;

[ 102 ]

 Under rökiga
Tak hans håg mår, som en grodas
I en storknäbb; — O! så frodas
 Gräs på svälterna!
 
Ah! landkrabban lika mycke
Eld har i sig, som ett stycke
 Is på fjerdarna,
Och knappt så pass lif i kroppen,
Som en tjuf, sen man hängt opp’en
 I rånockarna.

Hellre vill jag i en bränning,
Multna, svept i en pressenning,
 Vräkt på bankarna,
Såsom det förlista vraket,
Eller remna som ett naket
 Skrof mot klipporna.
 
Än gå åt af hetta, proppa
Magen full af hafresoppa
 Till kräkpulverna,
På ett Lasarett omkomma
Af andtäppa som de fromma
 Och andäktiga.
 
När en sjöbjörn fått för långa
Refvor, grundskott, hål och många
 Skrån i tarmarna,
Och kallt jern, i innanmätet,
Öfver bord med guds-belätet
 Och köttslarfvorna!