Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Straffets bestämmande i det särskilda fallet

← Strafflagens verksamhetsområde och utleverering.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

[ 102 ]Straffets bestämmande i det särskilda fallet.
Amerstedt. Om straffmätning [Ups. Univ. Årskr. 1869]. Humbla. Om obestämda strafflagar. Nordling. Om straffmedium [Naum. Tdskrft. 1864].I nu gällande strafflagar har det lemnats domaren en viss frihet i bestämmandet af straffet. Han har blott att hålla sig inom vissa i lagarne angifna gränser, den s. k. strafflatituden. Straffet bör ju bestämmas efter brottsligheten i viljan. Och måttet af denna brottslighet kan ej afgöras, utan att hänsyn tages till alla de särskilda omständigheter, hvarunder förbrytelsen begåtts. Men äfven med den mest vidtgående lagstiftning kan man icke på förhand angifva dessa omständigheter och uppskatta deras betydelse. Och man kan det så mycket mindre som de, der de sammanträffa jemte hvarandra, kunna än förstärka och än förringa hvarandras betydelse och det i högst olika måtto.

Med den forna tidens uppfattning af straffändamålet yppades ej något egentligt behof af latitudinära straff. Och i det hela funnos de ej heller då. I vår äldre rätt (LdskpsL:ne och LL:ne) var enligt regel för hvarje särskildt fall bestämdt straff utsatt, såväl till art som till mått. Väl förekommo dock med afseende å vissa brott alternativa straff, nemligen antingen så att brottslingen hade rätt att lösa sig från urbota bestraffning, eller så att målseganden kunde tillåta honom det. Stundom tillades [ 103 ]till och med domaren en afgöranderätt härutinnan. Men då var det vanligen endast under samverkan med målseganden eller i enlighet med hans förbön, som han hade att handla. Ifrågavarande stadganden afsågo för öfrigt ej egentligen att bereda tillfälle till ett rätt afpassande af straffet, utan inneburo endast ett förmedlande mellan det äldre, mera privata straffsystemet och det påträngande nya samt en i sammanhang dermed stående sträfvan till utvidgande af bötesstraffen. Då det offentliga straffsystemet vunnit mera fasthet, sökte man ånyo beröfva parterna i rättegången all bestämmelserätt öfver straffet. Och i följd häraf försvunno på nytt stadganden af här beskrifna art (hos oss minst deraf i Allm.St.L:n).

Uppkomsten af latitudsystemet hör egentligen till den tid, då man mera började fästa afseende vid brottslingens rätt och bästa. Straff borde ej ådömas i större måtto, än det verkligen var förtjenadt, men äfven just så mycket. Hos oss gör sig denna uppfattning först gällande i konungens och hofrätternas arbitrerande under tiden mellan LL:ne och 1734 års lag. Konungen tog sig rätt att allt efter omständigheterna såväl skärpa som mildra straffet, och hofrätterna tillätos i allt fall att nedsätta detsamma. Det bestod således redan före 1734 års lags tillkomst en viss handlingsfrihet för lagskiparne i nämnda hänseende. I 1734 års lag äro emellertid straffen regelrätt absolut bestämda. Men i en mängd fall lemnas dock domaren valrätt inom vissa gränser. Det gifves alternativa straff (MB 6,2: 40 par spö eller en månads häkte vid vatten och bröd) och äfven latitudinära och det till och med af så vidtgående beskaffenhet (MB 3,1: 40 daler eller fängelse vid vatten och bröd; 5,1: halshuggning eller fängelse å fästning från 2 till 10 år; 6,5: landsflykt, spö eller fängelse; 7,2: fängelse vid vatten och bröd eller spö eller ris; 60,4: spö eller ris, fängelse vid vatten och bröd eller landsflykt), att de i sjelfva verket tillägga domaren en nästan oinskränkt myndighet i fråga om straffets bestämmande.

Vår nu gällande strafflag och de densamma förberedande förordningarne (4⁄5 1855, 7⁄9 1858, [ 104 ]29⁄1 1861) hafva i enlighet med hvad, som i allmänhet gäller för den nyare strafflagstiftningen, antagit latitudsystemet. Endast med afseende å vissa embetsbrott hafva absoluta straffsatser stadgats (Str.L. 25,1, 4, 5, 8, 9, 13 och 19) samt för några fall dels alternativa straffarter till bestämdt mått (Str.L. 8,1: lifvet eller straffarbete på lifstid) och dels alternativa straffmått inom samma straffart (Str.L. 14,3: straffarbete på lifstid eller 10 år). I öfrigt har domaren valfrihet antingen emellan ett absolut straffmått och straff inom viss latitud (Str.L. 14,4: straffarbete på lifstid eller från och med 8 till och med 10 år) eller inom strafflatitud vare sig af en (Str.L. 14,5: straffarbete från och med 4 till och med 8 år) eller flera straffarter (Str.L. 15,21: fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år; 14,13: böter eller fängelse i högst 6 månader; 8,28: högst straffarbete i 2 år). Exempel på en väl långt drifven bestämmelserätt för domaren i nämnda hänseende förekomma jemväl, nemligen så till vida som domaren endast är förbunden att ej öfverskrida ett högre straffmaximum (Str.L. 19,6 mom. 2; 3,3; 5,6).

Förmildrande och försvårande omständigheter.Den valrätt, som domaren sålunda har att utöfva, tänkes dock icke böra leda till godtycke. Han har att vid straffets bestämmande afväga alla de förmildrande och försvårande omständigheter, hvarunder den brottsliga gerningen föröfvats. Och han har härvid att icke allenast se till sjelfva de objektiva momenten i handlingen, nemligen hvad som derigenom skett, huru och med hvad medel, utan äfven de subjektiva: brottslingens afsigt, energi i viljan samt föregående lif. I öfrigt tänker man sig vanligen inom den stadgade latituden ett straffmedium, d. v. s. ett straffmått, hvarmed gerningen under normala fall bör beläggas, och hvarifrån alltså domaren har att utgå vid bedömandet af de omständigheter, som i det särskilda fallet tala för ett mildare eller svårare straff. Men detta medium kan onekligen ställa sig högst olika vid de särskilda brotten. Afgörande är i sådant hänseende, huruvida de mera ovanliga omständigheter, hvarunder brottet kan tänkas förekomma, äro till det större flertalet förmildrande eller försvårande. I det förra fallet måste [ 105 ]straffmediet sökas högre upp i latituden, i det senare åter lägre. I allt fall behöfver det ej sammanfalla med det aritmetiska mediet. Och enligt regel är man benägen att lägga det temligen nära minimum. Särskildt är så händelsen, hvarest den allmänna meningen finner de lagbestämda straffsatserna alltför stränga. Och med den nuvarande strömningen på det kriminala området inträffar detta vid det större antalet af förbrytelser. Klart är för öfrigt, att förmildrande och försvårande omständigheter kunna förekomma jemte hvarandra. Och det tillhör då domaren att pröfva, i hvad mån de uppväga hvarandra.

I allmänhet angifva nyare lagar icke hvad, som skall räknas såsom förmildrande och försvårande omständigheter, utan hänskjuta detta till domarens eget omdöme. Och så är äfven förhållandet i vår rätt. Undantagsvis hafva dock åtskilliga omständigheter särskildt tillagts egenskapen af försvårande (Str.L. 3,2 förledande af minderårig eller underordnad till brott; 7,4 brott å sabbatstid; se vidare för särskilda fall Str.L. 10,18; 11,9, 14 och 15; 14, 15, 35 och 42; 16, 12). De hänvisningar, som på sådant sätt lemnats domaren, äro emellertid ringa mot dem, som förefinnas i åtskilliga andra strafflagar, bland annat i norsk rätt (afseende å brottslingens ålder, helsa och kroppsbeskaffenhet, yrke och ställning, undergånget häkte, försökshandlings närmande till fullbordan samt den tilltalades förmögenhet, om fråga är om bötesstraff; vid två alternativt stadgade straffarter betraktandet af den först nämnda såsom den normala). För så vidt en särskild ledning må anses erforderlig, kan en sådan till någon del vinnas genom beaktandet af de omständigheter, som vid vissa brott föranledt lagstiftarne att uppställa särskilda arter deraf med sina särskilda latituder eller som i allt fall tjena såsom straffminsknings- eller straffskärpningsgrunder. Hvarest dessa omständigheter ej på det ena eller det andra af dessa sätt kunna verka respektive till straffets nedsättande eller höjande, böra de i allt fall enligt regel göra det inom den normala strafflatituden (försök och vållande i motsats till fullbordad gerning och vilja).

[ 106 ]Straffminsknings- och straffskärpningsgrunder.Äfven i den äldre rätten lades å vissa omständigheter den vigt, att de föranledde uppställandet af särskilda afarter af förbrytelsernas hufvudformer och såmedelst ledde till ett höjande eller sänkande af det vanliga straffet (värdet vid tjufnad, sårens beskaffenhet vid misshandel, föremålet för dråp etc.). Detta är icke något egendomligt för den moderna rätten, ehuruväl det numera eger rum i en större omfattning. Deremot står det i sammanhang med latitudsystemet, att man utan bildande af nya brott har med afseende å vissa omständigheter förändrat straffet för ett brott, nemligen genom höjande eller sänkande af antingen maximum eller minimum i latituden. I åtskilliga fall har så jemväl skett i vår nu gällande lag (Str.L. 14,9: groft vållande till annans död; 20,3: stöld ute å mark eller till värde: öfver 1000 kronor; 14,36: misshandel å person, under hvars lydnad man står etc.; 14,3 och 5: dråp i följd af gerningsmannens retande; 16,7: ärekränkning af obetänksamhet). Stundom äro äfven här omständigheterna ej till sin beskaffenhet angifna, utan har det lemnats domaren frihet att vid synnerligen förmildrande (Str.L. 14,3, 4 och 5) eller försvårande omständigheter (Str.L. 15,11) gå till viss gräns respektive under eller öfver den normala strafflatituden. Med ett sådant förfaringssätt bortfaller dock skilnaden mellan förmildrande och försvårande omständigheter å ena sidan samt straffminsknings- och straffskärpningsgrunder å den andra. Den normala strafflatituden utvidgas allenast, det må nu vara nedåt eller uppåt. Detta hindrar dock icke, att man i främmande lagstiftning användt detta sätt att gå till väga i ett vida större omfång än i den svenska rätten. Man har nemligen beklädt domaren eller ock juryn (fransk rätt) med myndigheten att förklara, det straffminskningsgrunder föreligga. Och der sådant uttalande skett, skall straffet utsättas inom en latitud under den normala (tysk rätt regelmässigt med afseende å verbrechen och i sex fall med afseende å vergehen; i fransk och österrikisk rätt i allmänhet).

Härförutom hafva vissa omständigheter erkänts såsom mera allmänna straffminskningsgrunder. [ 107 ]Exempel härpå äro för vår rätt de omständigheter, som lända till straffrihet, nemligen för så vidt de i det särskilda fallet ej hafva en fullt straffriande verkan (ungdom, sinnesförvirring, som ej är fullständig, och nödvärn). Härjemte är det mindre straff för handling i krig, då anledning funnits antaga den tillåten. Äfven här äro bestämmelserna i främmande lagar mera rikhaltiga (afvärjande af skada, inverkan af öfverordnad, bekännelse, långvarigt ransakningshäkte). Deremot råder öfverensstämmelse mellan den svenska och den öfriga moderna rätten deri, att de icke velat uppställa allmänna straffskärpningsgrunder. De omständigheter, som i sådant hänseende företrädesvis hafva satts i fråga, äro: brotts beslutande efter föregående öfverläggning och återfall i brott (iteration). Hos oss hafva dessa omständigheter tillagts betydelse med afseende å vissa brott, nemligen föregående öfverläggning vid dråp och misshandel samt iteration vid vissa egendomsbrott, hufvudsakligen stöld och snatteri samt rån och försök dertill. I det mesta hafva dock sålunda nya brott uppställts med särskilda strafflatituder. Till någon del tjenar dock iteration allenast såsom en straffskärpningsgrund. I det hela skiljer sig den utländska rätten äfven i dessa afseenden ej från vår.

Deremot medför, hvad särskildt iteration beträffar, densamma annorstädes i vida flera fall än i den svenska rätten en förhöjning af straffet, bland annat i norsk och dansk rätt, men företrädesvis i fransk rätt och i de strafflagar, som byggt å dess grund (belgisk). Iteration är för öfrigt icke något för den moderna straffrätten egendomligt begrepp. Förekommande redan i de antika rättssystemen (grekisk och romersk rätt), upptogs det såväl i den kanoniska rätten som i Carolina och vann genom praxis en alltjemt ökad betydelse. Hvad angår vår rätt, har det för någon tid äfven tillerkänts vida större verkan, än nu är fallet (enligt 1734 års lag vid edsöresbrott, stöld, snatteri, lönskaläge, hor, svordom och sabbatsbrott etc.). I fråga om förutsättningarna för iteration följas till en del olika regler. Hos oss gäller i detta afseende, att endast likartade brott räknas på ett visst angifvet sätt såsom itererade i förhållande till hvarandra [ 108 ](fransk rätt annorledes), att endast hänsyn tages till sådana straff, som ådömts af inhemska domstolar; att enligt regel det förra straffet måste vara till fullo utståndet (Str.L. 2,11; hvaremot enligt tysk, dansk och norsk rätt det är tillräckligt, att det börjat undergås), samt att frågan om iteration ej förfaller derför, att de föregående brotten och straffen ligga långt aflägset i den förflutna tiden (deremot i tysk, norsk och dansk rätt här 10 års preskription). Det säger sig sjelft, att ett utbrytande af brott från deras hufvudform eller uppställandet af särskilda straffminsknings- eller straffskärpningsgrunder skall hafva sin inverkan på straffmediet. Hvarest sålunda, såsom hos oss och äfven annorstädes mestadels skett, mindre svåra förbrytelser bildas och straffminskningsgrunder tillskapas, skall det alltid komma att återstå jemförelsevis färre förmildrande än försvårande omständigheter, hvarmed man har att räkna inom strafflatituden för brottets hufvudform. Straffmediet skall derför komma att sjunka.