Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Strafflagens verksamhetsområde och utleverering
| ← Omständigheter efter ett brott af beskaffenhet att medföra strafffrihet. |
|
Straffets bestämmande i det särskilda fallet. → |
Strafflagens verksamhetsområde och utleverering.I ett särskildt fall kan en af gällande strafflag såsom brott betecknad gerning ej beifras enligt densamma, och sålunda straffrihet eller åtminstone strafflindring i ännu ett fall inträda. Strafflagarne hafva nemligen sina gifna verksamhetsområden, beroende af tid, ort och föremål för brottet samt gerningsmannens person. Och för så vidt som en rättskränkning ej faller inom de för en strafflag i sådant hänseende utstakade gränserna, saknar lagen tillämplighet derå.
Tiden för brottets begående.Beträffande strafflagars giltighet till tiden har den för lagar i allmänhet härutinnan följde regel framför allt ansetts böra iakttagas i fråga om strafflagar, nemligen att de endast ega giltighet med afseende å hvad, som sker efter deras trädande i kraft. Hvarest en gerning således icke faller under de vid dess begående gällande straffrättsliga bestämmelserna, är den icke ett brott (nullum crimen, nulla poena sine lege), och blir det ej heller derigenom, att den i derefter utfärdad lag sålunda karakteriseras. Denna grundsats har i sjelfva verket varit omfattad i alla mera utbildade rättssystem, om den äfven icke öfverallt bragts till uttryck i en särskildt uttalad rättssats. Likväl har man understundom visserligen underlåtit att hålla grundsatsen vid magt. Isynnerhet har detta varit händelsen, då den lagstiftande och den lagskipande myndigheten ej hållits i sär från hvarandra, utan samlats i en hand (grekisk och romersk rätt: folkförsamlingarne; hos oss: konungens rätt att arbitrera).
Ifrågavarande grundsats är jemväl att följa vid konkurrens mellan äldre och nyare lag. Äfven här gäller, att förhållandet bör pröfvas efter de omständigheter, som förelågo, då gerningen begicks. Och med afseende å den ifrågasatta tillämpningen af den ena eller den andra strafflagen, får väl för detta fall den afgörande tidpunkten anses vara det ögonblick, då handlingen företogs och ej då effekten häraf inträdde. Men i öfrigt råder allmänneligen den uppfattning, att, om gerningen bedömes mildare i den nya lagen än i den gamla, den förra bör till brottslingens förmån följas. Härvid bör dock naturligen hänsyn tagas icke blott till de straffsatser, som i lagarne fastställts med afseende å brottets föröfvande under vanliga förhållanden, utan till hvad, som med afvägande af alla de omständigheter, som enligt den ena och den andra lagen inverka vid bestämmandet af straffet, kan vara att ådöma. Skulle enligt den nya lagen straff ej kunna åläggas, förfaller all fråga derom.
Ort och föremål för brottet samt gerningsmannens person.Strafflagstiftningen i ett land kan, utan afseende å tiden för brottets begående, äfven eljest sakna tillämplighet i ett särskildt fall. Staterna tillägga sig nemligen icke rätt eller förpligtelse att beifra hvarje brott. De sätta för sig i detta afseende vissa gränser och ingripa ej, derest icke vissa förutsättningar inträffa i fråga om stället för brottets föröfvande, föremålet för brottet eller gerningsmannens person. Detta stämmer i öfrigt öfverens med hvad, som från äldsta tider varit förhållandet. Reglerna hafva endast fått en närmare bestämning och ett klarare uttryck i den moderna rätten. För närvarande äro de vanliga vilkoren i nämnda hänseende, att det ifrågavarande brottet föröfvats å landets område (inom rikets gränser eller å inhemskt fartyg), eller att brottslingen är landets undersåte, eller att gerningen företagits mot någon sådan eller mot staten sjelf. Så har bland annat den nu gällande svenska strafflagen bestämt området för sin verksamhet (Str. L. 1, 1 och 2). Till betecknande af undersåte användes dock här uttrycken ˮsvensk manˮ och ˮinländsk manˮ. Och då vår rätt är främmande för den eljest allmänneligen förekommande åtskilnaden mellan undersåte och medborgare, lärer väl med ifrågavarande beteckning ej afses annat än den, som är född af svenska föräldrar eller särskildt förvärfvat svensk medborgarerätt. Och under sådana förhållanden skulle den, som, inflyttad från utlandet, här tagit fast boplats utan förvärfvande af medborgarerätt, eller hvars förfader gjort det, i förevarande afseende icke vara att betrakta såsom inlänning eller svensk man. Deremot lär väl en stadig bosättning utrikes vara tillräcklig att upphäfva egenskapen häraf (1734 lag ÄB 15: 7; konventionen med Amerika 26⁄5 1869), utan att härtill ytterligare erfordras ett särskildt lösande af de statsrättsliga banden i förhållande till Sverige.
Äfven med en utläggning af här angifna art äro gränserna för den svenska strafflagens område visserligen icke särskildt snäfva. Visserligen lägger man öfverallt under den inhemska straffmagten sådana gerningar, som begåtts i landet. Detta är nemligen den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen i detta ämne (undantag allenast med hänsyn till andra staters suveränitetsrättigheter; hos oss för medlemmar af främmande makts beskickning samt deras lagstadde betjente i och för personlig uppassning enligt Str. L. 1, 4 och KB 10⁄2 1769). I förhållande härtill äro de stadganden, i följd hvaraf de inhemska myndigheterna äfven eljest hafva att taga initiativ till brottslingars lagförande, sakfällande och bestraffande, så snart dessa äro landets undersåtar eller förbrytelserna beröra inhemska intressen, allenast af en underordnad och fullständigande beskaffenhet. Och ehuru detta äfven kommit till uttryck i den svenska rätten (brott åtalas endast i händelse af konungens förordnande, då det utom riket föröfvats antingen af svensk man mot annan än Sverige eller svensk man eller ock af utlänning mot Sverige eller svensk man), gå de förbehåll, hvarunder ett ingripande af förenämnda art här eger rum, enligt utländsk rätt stundom vida längre (bland annat i tysk rätt).
Utleverering.På detta sätt kan emellertid lätt hända, att en brottsling går fri från straff. Han har blott att söka sin tillflykt å en plats, der den eller de myndigheter, som enligt sina strafflagar äro behörige att uppträda i saken, icke hafva någon magt och ej heller kunna påräkna erforderlig handräckning af derstädes varande myndigheter. Och lika litet som en stat tillåter en annan stats myndigheter att på sitt område vidtaga någon verkställighetsåtgärd, lika litet bringar den enligt regel en straffdom, som fällts af ett annat lands domstolar, till verkställighet genom sina egna myndigheter (undantag bildar en konvention mellan Frankrike och England med afseende å deras ostindiska besittningar; hos oss finnes endast för civila mål en konvention med Danmark om ömsesidig verkställighet af sådana domar, som genom utmätning kunna bringas i fullbordan). Men deremot har det alltmera kommit i bruk, att den ena staten till den andra utlemnar brottsling för verkställande af ransakning eller till undergående af redan fäld straffdom, så snart förbrytelsen hörer under den senare statens strafflag. På sådant sätt lemna alltså staterna hvarandra dock understöd i utöfvandet af den straffrättsliga verksamheten.
Utleverering af förbrytare staterna emellan förekommer ganska långt tillbaka i tiden (hos oss konventioner med Danmark 1278 och 1343). Men de hafva från fordom och till nu helt och hållet förändrat karakter och betydelse. I äldre tider tjenade dessa utlevereringar nemligen staterna till medel att förfölja politiska förbrytare utöfver sina gränser och hindra dem från bedrifvandet af fortsatta stämplingar mot rikenas inre och yttre säkerhet. Öfverenskommelser om en dylik handräckning skedde derföre ock i sammanhang med fredsslut eller mellan stater, som eljest för ögonblicket icke ansåge sig hafva stridiga intressen i politiskt afseende. Hvad beträffar vanliga brott, lät man i fall af en flykt ur landet sig nöja med den sålunda sjelfvilligt valda landsförvisningen. Möjligen vidtogs dock ytterligare en konfiskationsåtgärd. Men detta var allt. Nu är åter förhållandet omvändt. Det är just allmänna brott, som gifva anledning till utleverering, hvaremot politiska förbrytare principielt äro tagna i skydd härför. Häri visar sig tydligen, att institutet upphört att stå i diplomatiens och trädt in i den allmänna lagskipningens tjenst. En stat medger numera enligt regel icke utleverering för annat fall, än att den gerning, med afseende hvarå densamma begäres, enligt statens egna lagar utgör ett brott, samt säkerhet finnes för att rättvisa äfven skall vederfaras den reqvirerade personen och att det ej mot honom må förfaras hårdare, än som skulle hafva skett, derest hans gerning blifvit bedömd efter statens egna strafflagar. Det beror på hvad trygghet, som i dessa hänseenden erbjudes af den reqvirerande statens organisation och inre tillstånd samt dess processväsende och strafflagar. Men detta hindrar likväl ej, att en utlevereringsakt alltjemt företer åtskilliga element af mera politisk beskaffenhet. Först och främst begäres och beviljas utleverering på diplomatisk väg, under förhandlingar mellan staternas regeringar. Än vidare upprätthålla staterna gent emot hvarandra ett anspråk på full likställighet i detta ärende. Och då man på grund häraf måste söka vinna gemensamma regler och bestämningar för två länder, hvilkas straff- och processväsende dock städse i någon mån afvika från hvarandra, skall det ovilkorligen inträffa, att de för utlevereringen antagna normerna ej rätt passa samman med det ena eller det andra landets straff- och processlagar. På sista tider hafva staterna efter franskt föredöme (först i traktat mellan Frankrike och Belgien 29⁄11 1834 och vidare enligt ett franskt cirkulär 8⁄4 1841, hvaremot annorledes i ett franskt dekret 23⁄10 1811) äfvenledes fritagit sig från utlevererandet af egna undersåtar.
Hvad beträffar den historiska uppkomsten af nyare tiders utleverering, hafva staterna först i särskilda fall medgifvit sådan utlevering, ehuru endast under förbehåll om en motsvarande återtjenst under liknande förhållanden (hos oss KB till landshöfdingarne 16⁄12 1687). Men härtill slöto sig mot utgången af det förra och i början af detta sekel alltmera traktater, hvari staterna på förhand bestämde, i hvilka fall och under hvilka vilkor de ömsesidigt skulle vara förbundne att bifalla hvarandras begäran om utleverering af förbrytare. Och tillsist hafva åtskilliga stater i särskilda lagar fastställt de normer, som skulle tjena till vägledning vid ingåendet af dylika traktater (England, Nordamerikas Förenade Stater, Nederländerna och Belgien; justitieministerns cirkulär 1841 i Frankrike), hvarförutom i de flesta civiliserade stater gäller, att dessa slags traktater först erhålla rättskraft genom deras antagande af landets lagstiftande församling.
Hvad Sverige angår, inflöto bestämmelser om utleverering af vanliga förbrytare i den från dess sida med Danmark slutna Kielerfreden 1809, och derefter hafva, företrädesvis från och med 1840-talet, för Sveriges och Norges del ingåtts traktater i ämnet med flertalet af de civiliserade staterna. För närvarande gälla i sådant hänseende traktaterna med Nordamerikas Förenade Stater 1860, med Portugal 1864, med Italien 1866 jemte tillägg 1878, med Österrike 1868, med Frankrike 1869, med Belgien 1870 jemte tillägg 1877, med England 1873, med Tyskland 1878, med Nederländerna 1879, med Luxemburg 1884 och med Spanien 1885. Hvad förhållandet mellan Sverige och Norge angår, hafva i de båda länderna utfärdats lagar i ämnet, för Norge 11⁄9 1818 och för Sverige 1⁄6 1819. Med Ryssland, i förhållande hvartill öfriga europeiska stater i allmänhet ej vilja åtaga sig någon förpligtelse till utleverering, ega vi likväl en sådan. Ingången först 1828, har den derefter senast 1860 förnyats. Men den aftalade utlevereringen hvilar här å en annan grund. Här hafva nämligen staterna ömsesidigt förbehållit sig rättigheten, att den ena må kunna återsända sådana den andras undersåtar, som särskildt kunna falla honom besvärliga, tiggare, lösdrifvare och sakfällda förbrytare. Någon särskild lag rörande utleverering eger man i Sverige och Norge icke att rätta sig efter, och ej heller har det i dessa länder gjorts till något förbehåll för en traktats giltighet, att den först skall underställas representantförsamlingarne och vinna deras godkännande.
På grund af den fortfarande vidhållna grundsatsen om full ömsesidighet skall det i öfrigt städse inträffa, att den stat, som jemförelsevis gör de största svårigheterna vid medgifvandet af utleverering, kommer att bestämma innehållet i de till ett närmare fastställande af de ömsesidiga förpligtelserna ingångna traktaterna. Men härförutom skall det land, som med hänsyn till sin strafflag och sitt processväsende i en särskild lag fastställt de normer, som för dess del äro att iakttaga i ämnet, hafva större utsigt att utöfva ett dylikt inflytande på traktaternas affattning. Ty der sådan lag saknas, och allt är lemnadt i händerna på regeringen samt dess diplomatiska funktionärer, skall det alltid vara mera vanskligt att komma till några fastare rättsprinciper. Så har också varit förhållandet i Sverige och Norge. Och till stor del gifva våra utlevereringstraktater i sjelfva verket mera intryck af utländska lagar med bifogad svensk öfversättning, än hvad de egentligen gifva sig ut för att vara. En mängd uttryck och termer, egendomliga för rättsväsendet i det land, med hvilket de förenade rikena kontraherat, finnas använda, fastän de sakna sin motsvarighet hos oss. Man har fogat sig i anordnandet af ett för vår rätt fullkomligt främmande processuelt förfarande. Och man har stundom i så ringa måtto haft vår strafflags bestämmelser i ögnasigte, att man, åtminstone enligt ordalydelsen, från vår sida förbundit sig till utleverering i sådana fall, hvarest enligt vår rätt alldeles intet brott föreligger. Detta hindrar dock icke, att de förenade rikena under det fortsatta afslutandet af utlevereringstraktater tydligen så småningom tillegnat sig vissa principer, som härefter varit bestämmande för dem vid vidare förhandlingar och öfverenskommelser i ämnet. Och dessa principer äro inga andra än de, som i allmänhet följas, och hvilka i det hela kunna sägas uttrycka det franska uppfattningssättet. De i åtskilliga afseenden härifrån afvikande engelsk-amerikanska reglerna gälla icke hos oss. Och hvad beträffar de olikheter, som våra traktater sinsemellan förete, bero de icke på någon nationell utveckling, utan återgifva endast de förändringar, som grundsatser och stadganden allmänneligen undergått på detta område.
De vigtigare regler, som för närvarande här gälla, torde vara följande. Politiska förbrytare utlemnas ej. Det sker likväl mellan sådana stater, som stå i en politisk förening (Sverige och Norge; äfven i Kielerfreden gjordes med afseende å den emellan Sverige och Danmark ömsesidigt åtagna utlevereringspligten ej något förbehåll i fråga om politiska förbrytare) eller i allt fall hafva ett gemensamt politiskt intresse beträffande de förbrytare, hvarom fråga är (Ryssland, Österrike och Preussen 1834 rörande sina polska besittningar). Vidare sker utleverering numera enligt regel vid svårare angrepp å statsöfverhufvuds eller någon hans familjemedlems lif, äfven om det begåtts i politiskt syfte. Orsaken härtill var ett 1854 mot Napoleon III begånget mordförsök, och första bestämmelsen härom inflöt i traktaten mellan Frankrike och Belgien 1856. Hos oss finnas föreskrifter i denna rigtning i våra konventioner med Frankrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna, Luxemburg och Spanien. Egna undersåtar utlemnas ej (England och Nordamerika annorledes och så äfven Sverige och Norge i förhållande till hvarandra). Utleverering sker vidare ej för andra gerningar än dem, som utgöra ett brott såväl enligt den utlevererande som den reqvirerande statens lagar. Men ej ens detta är tillräckligt. Politiförseelser föranleda i allmänhet ej utleverering och ej heller andra smärre förbrytelser (mellan Sverige och Norge är här intet särskildt undantag gjordt). Man har nämligen i traktaterna närmare angifvit de brott, för hvilka utleverering kan begäras. Men i tidens lopp har antalet af dessa brott alltjemt ökats. I början var det blott de allra gröfsta brotten: viljadråp, mordbrand, förfalskning af allmänna handlingar eller mynt, rån, bedräglig konkurs samt försnillning af allmänna medel. Nu hafva dertill kommit en mängd andra. Man jemföre våra traktater med Belgien och Nederländerna af år 1843 och 1854 med dem af 1870 och 1879. På sista tiden har äfven gjorts försök att kategorisera de brott, som föranleda utleverering. Detta har i hufvudsak skett med hänsyn till den från den franska code pénal härstammande indelningen af brotten efter de derpå följande straffens större och mindre svårhet. Äfven på dessa bestämmelser märkes dock en tilltagande benägenhet att utvidga utlevereringsfallen. Hvad angår våra traktater, finnas föreskrifter af denna art i dem, som slutits med Italien, Österrike, Frankrike och Tyskland. Såsom allmän regel gäller, att då stater hafva traktat med hvarandra, de ej derutöfver medgifva utleverering. Finnes ej sådan traktat, bevilja staterna deremot nu såsom förut, under förbehåll om ömsesidighet, hvarandra utleverering i enlighet med de grunder, som äro bestämmande för dem vid slutande af traktater i ämnet (ej England och Nordamerika).
Med en uppkommande utlevereringsfråga är äfven förknippad en viss pröfning i saken af myndigheterna i det land, som mottager hemställan om handräckning. En sådan pröfning omfattar icke allenast det uppgifna brottets beskaffenhet och förmåga att i det särskilda fallet berättiga till den gjorda hemställan, utan äfven den reqvirerade personens identitet och nationalitet samt den reqvirerande statens kompetens. Och med anledning häraf måste till hvarje anhållan om utleverering fogas handlingar, egnade att tjena till upplysning i dessa ting. Särskilda svårigheter uppstå i detta hänseende, derest det icke redan fällts dom öfver rymlingen. Men då man i England och Nordamerika fordrar företeende af sådant bevismaterial, som enligt dessa länders lagar skulle berättiga till ett inställande af den reqvirerade inför domstol, och anordnar en fullständig rättegång till afgörande, huruvida hans utlevererande må beviljas, nöjer man sig eljest med bevis om att ett processuelt förfarande blifvit inledt mot honom eller att åtminstone beslut fattats om hans häktande. Och för den reqvirerades tagande i förvar under afvaktan på de erforderliga bevisens anskaffande ställa sig numera fordringarne enligt regel ännu lägre. Utleverering sker ej, om brottet icke längre är straffbart enligt lagarne i den stat, som anmodats om utleverering (preskription), och då utleverering skett, få ej åtal eller bestraffning ega rum för annan förbrytelse än den, med afseende hvarå utleveringen bifallits, så framt ej den utlevererade sjelf kan anses foga sig häri (qvarstannande under viss stadgad preskriptionstid, återvändande efter resa ur landet).
Hvad beträffar den reqvirerande statens behörighet att få bifall till sin anhållan om utleverering, kunna uppstå en mängd konkurrensfall, som enligt regel numera lösas på följande sätt. Först och främst går brott före civilt anspråk. Derefter tillhör företrädet den stat, som mottagit reqvisition, om han sjelf är behörig att ingripa på grund af något brott. Är det åter två reqvirerande stater, som konkurrera, går den stat, på hvars område brottet skett, nu mera före (förut nationalitetsprincipen rådande öfver territorialitetsprincipen), fastän det stundom fortfarande finnes stadgadt, att sådan utleverering ej må ske mot bestridande af den stat, hvars undersåte den reqvirerade är (hos oss i den belgiska och den luxemburgska traktaten), eller åtminstone ej utan dess hörande (hos oss i den spanska traktaten). Vid olika brott afgör den större svårheten om företrädet och i sista hand prioriteten i framställning. Till öfverenskommelserna om utleverering sluta sig äfven sådana, som gå ut på att äfven på annat sätt åstadkomma en internationell samverkan till brotts beifrande och bestraffande: vittnens hörande eller öfversändande och anskaffande af annat bevismaterial på begäran af främmande lands myndigheter. Trots det att en utleveringsfråga öfverallt ordnas på diplomatisk väg under medverkan af administrativa myndigheter, har man i åtskilliga länder likväl anförtrott sjelfva utredandet och pröfvandet af saken åt domstolarne (England och Nordamerika), åtminstone till den del som fråga är om de rent juridiska delarne deraf (Belgien, Holland).
I det hela torde utlevereringen i enlighet med den redan inslagna rigtningen alltmera komma att utveckla sig till ett rättsligt internationelt institut och sålunda ytterligare förlora en del af de mera politiska element, som ingå deri. Och hvad som i sådant afseende torde få betraktas såsom framsteg är: fastställelse i lag af de normer, hvarefter utlevereringstraktater må ingås, utlevereringens utsträckande till egna undersåtar, afståendet från genomförandet af ömsesidighet i alla de särskilda detaljstadgandena och bestämmandet af vilkoren för medgifvandet af utleverering med hänsyn till medkontrahentens straff- och processlagar samt slutligen öfverlemnandet af sakens närmare pröfning åt de judiciella myndigheterna. Och i de flesta af dessa afseenden har det engelskt-amerikanska systemet redan förverkligat hvad, som för öfriga staters del måste betecknas såsom önskningsmål.