Båtseglareordbok/D
| ← C |
|
E → |
D redigera
Dagg uppkommer, när jordytan och föremål i närheten afkylas så mycket att fuktigheten i luften kondenseras på dem. Detta inträffar visserligen oftast vid stillt och klart väder, men stark dagg är dock icke ett förebud till vackert väder, såsom af många påstås, utan snarare tvärtom ett bevis på att luften är mättad med fuktighet.
Daggen, som användes vid kroppsstraff ombord, är, ehuru knappt en meter lång, dock enligt vanlig sjömanssägen »den längsta ändan ombord, ty den räcker rund hela fartyget».
Damma ihop trä brukas ännu af gamla båtbyggare; det är att förena två bredvid hvarandra liggande trästycken genom fördjupningar och motsvarande upphöjningar så att de ej kunna förskjuta sig.
Dejsa, att segla med aktern före, bör undvikas (se ordet akter), men inträffar dock någon gång med fartyg som vända genom vinden illa (dejsvändning).
Deplacement, vigten af fartyget med allt hvad deruti är eller med andra ord vigten af den vattenmassa som fartyget undantränger (deplacerar) då det flyter.
Deviation kallas i dagligt tal kompassnålens afvikning till följd af ombord befintligt jern, och rättelse härför bör naturligtvis iakttagas om man skall kunna lita på kompassen. Deviationen uttages vanligast så att man under rundsvängning af fartyget på stället pejlar ett aflägset föremål, hvars korrekta bäring är bekant, och efterser i hvilket kompasstreck föremålet pejlas vid fartygets läge på de olika kursarne. Skilnaden emellan denna pejling och den korrekta bäringen är deviation för den kursen fartyget stäfvade vid pejlingen.
Den som seglar mycket i skärgård efter sjökort kan uttaga deviationen genom att jemföra de kursar han styr efter kompassen med dem som han enligt sjökortet skulle styrt.
Diagonalbordläggning, som af många påstås vara det tätaste, starkaste och mest vigtbesparande sättet att bygga en båt, tillgår så att öfver en fullständig stomme till den blifvande båten bordlägges först ett diagonalt lag och sedan utanpå detta ett annat vinkelrätt deremot, hvarefter stommen borttages, båda lagen nitas tillsammans och bottenstockar, relingslister m. m. insättas, men spant behöfvas ej. Några S-bugtiga linier få naturligtvis ej finnas i en båt som bygges på detta sätt, men just derföre är det särdeles lämpligt för de moderna fenbåtarne med deras fylliga linier.
Figuren här är icke alldeles rätt ritad, men visar ändå byggnadssättet.
Dikta är ombord ett prosaiskt göra bestående i att med hårdt inpackadt dref täta öfverallt der det eljest skulle kunna läcka.
Dikt bidevind, riktigt skarpt bidevind.
Dirk, det tåg ifrån storbommen upp till masten, hvarmed den förre hålles uppe när storseglet är bergadt.
Distans mätes till sjös vanligen i engelska sjömil ═ ¼ svensk sjömil (qvartmil) ═ 1 855 meter. Se ordet Afsätta.
Djupet af en båt är enligt vanligt talesätt det lodräta afståndet ifrån relingens höjd midskepps till understa delen af bordläggningen.
Djupgående, det största djup till hvilket någon fast del af ett fartyg nedsticker under vattenytan.
Dotkopp, en rund eller hjertformig pjes af hårdt trä med hål i och kip rundt omkring (se fig.), användes ibland i stället för block.
Draga säges ett segel göra när det verkligen bidrager till fartygets framfart.
Dragg begagnas ibland liksom ankare gjord att fällas ihop för lättare stufning. Figuren visar en af de enklaste modellerna der det öfre paret armar (A) kan lyftas upp på det runda af läggen (E), vridas rund ett qvarts hvarf och sättas ned igen i rät vinkel emot det fasta undre paret armar (B).
Dragga med säges ett fartygs ankare göra då det släpar utefter sjöbotten.
Dref, hampa af uppslaget tågvirke, användes för att täta ett fartyg med.
Dreja bi, gammaldags uttryck för att lofva upp bidevind; användes numera i samma betydelse som lägga bi. (Se detta ord).
Drejare, en kort stark käpp, som begagnas dels såsom häfstång vid åtskilliga sjömansarbeten dels för att sitta på när en karl skall hissas upp på masten, i hvilket sistnämnda fall den påstickes så som figuren visar.
Drejvända, att genom backande af förseglen tvinga fartyget rund i en genomvindsvändning som går trögt.
Drifankare kallas en inrättning afsedd att i öppen sjö qvarhålla ett fartyg ungefärligen på samma ställe eller åtminstone hålla det med förstäfven mot sjön helst i så hårdt väder att man icke kan reda sig på annat sätt. En liten båt borde aldrig segla någon längre väg ut i öppen sjö utan att medhafva drifankare. Figuren visar ett sätt att anordna ett dylikt ankare, A, uppburet af en boj, B.
Drifva ═ göra afdrift — se detta ord.
Drifva, kallas äfven att täta ett fartyg med dref.
Duc d'Albe, eller som det äfven ofta skrifves dykdalb, är efter hvad det säges en uppfinning af hertigen af Alba, första gången använd för spärrning af Schelde vid Antwerpens belägring af spaniorerna, och består af minst tre i sjöbotten nedrammade grofva pålar efteråt sammantvingade med topparne och ofta klädda med bräder.
Dufva säges ett fartyg göra, då det häftigt dyker ned med förskeppet, såsom på figuren.
Durk kallas ett inredt förvaringsrum djupt nere i större fartyg liksom äfven däcket närmast öfver sådana rum, men i mindre fartyg kallas ofta bottenplanen (se ordet) gemensamt durk.
Dyning, egentligen sjöns fortfarande rörelse upp och ned efter hård blåst, brukar mången gång äfven föregå en storm, som då förflyttar sig öfver hafsytan långsammare än vågrörelsen.
Dyvika, ett hål i botten af en båt för att släppa ut vatten igenom, äfvensom proppen till detta hål.
Däck eller icke? är ofta den svårlösta frågan vid inredning af en liten båt. Däcket fördyrar båten, ökar vigten just der denna är mest menlig för styfheten och minskar varaktigheten om der icke luftas ofta under; men å andra sidan ökar däcket sjöduglighet, pålitlighet och sist men icke minst hemtrefnaden ombord, ty det är samma skilnad emellan en öppen och en däckad båt som mellan ett hotell och ett hem.
Dämpa ett segel kallar man att vid dess bergande bringa vinden ur det och snörpa ihop det så att man kan rå på det.
Dävert, en ut öfver fartygsidan räckande galge eller liten kran att hissa tyngder i såsom båtar, fallrepstrappor, ankare eller dylikt. Figuren visar en skeppsbåt hängande i sina dävertar.
Dödsjö, dyning eller i allmänhet sjö som är svårare än rimligt i förhållande till den för tillfället blåsande vinden.
Död räkning kallas den bestickräkning som man icke kunnat korrigera genom landkänning eller astronomiska observationer.
Dödträ är en gammal benämning på solidt trä vid för- och akterskarp som ökar fartygets friktionsyta i vattnet utan någon synnerlig ökning af volymen.
Dörhala, att styfva upp en tross så att den genast börjar verka om man halar mera.