Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Petri första Bref

←  Brefwet till Ebreerna
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Petri första Bref
Petri andra Bref  →


[ band III, 628 ]

Petri Första Bref.

Inledning.

Petrus, som förut hade namnet Simon, Joh. 1: 41. Luk. 22: 31. Matt. 16: 17, Jonas’ son och Andreas’ broder, war bland de första, som wår frälsare kallade till apostlaembetet, Matt. 4: 18. Luk. 5: 10, och en af de tre, som woro ögonwittnen till de stora och underbara uppenbarelserna af Herren Jesu majestät och af hans djupaste lidanden på förklaringsberget och i örtagården, se Matt. 17: 1. 2 Petr. 1: 16. Matt. 26: 37. Han intager ett märkwärdigt rum genom sina härliga bekännelser, Matt. 16: 16. Joh. 6: 68, 69; genom den stora wälsignelsen, som följde på hans första predikan på pingstdagen, Ap. G. kap. 2; genom sina lidanden och sin ståndaktighet, Ap. G. 4: 1–21; genom den underbara frälsningen utur fängelset, Ap. G. 5: 18, 19; kap. 12: 1—18; genom sitt fall och sin upprättelse, Matt. 26: 74, 75, samt genom sina under, Ap. G. 3: 1–8; kap. 5: 1—16; kap. 9: 32—41. Han har ifrån början stått i högt anseende i den kristna kyrkan, men ingenstädes framstår han såsom ett öfwerhufwud för Kristi kyrka eller framför de öfriga apostlarne, se Matt. 10: 2; kap. 16: 18. Han har skrifwit twå bref, som äro fulla af andens kraft och höga gåfwor. Brefwen äro stälda till kringspridda kristna, i synnerhet till kristna, som förut warit Judar och lefde såsom främlingar i många länder, 1 Petr. 1: 1. Men de äro bestämda för hela den kristna församlingen i alla tider. I dessa bref framställas kort, men rikt och klart kristendomens alla hufwudsanningar och derjemte wigtiga förmaningar till waksamhet och renlefnad, till saktmodighet och tålamod i de många och swåra lidanden, som de då måste utstå både af Judar och hedningar. Om kristnas pligter mot den werldsliga öfwerheten, äfwen om det är en hednisk eller förföljande öfwerhet, läses en särskild lärdom kap. 2: 13–15, och detta är särdeles wigtigt i wåra tider, då werldens hat emot Kristus och de kristna börjar tändas och brinna med förnyad häftighet, under det mörkrets magt rustar sig till de sista wäldiga ansträngningarne emot Kristus och Kristi kyrka. Blott genom waksamhet och bön, stillhet och tålamod kan seger winnas i Herrens kraft. — Detta bref blef skrifwet omkring år 60–66 efter Kristi födelse.

1 Kapitlet.

Helsning, Kristus wår salighets hopp och profetiornas fullbordan. Uppmaning till helig wandel.

Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utkorade främlingar, som bo förskingrade i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien,

2 efter Gud Faders förutseende genom Andens helgelse till lydnad och bestänkelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid föröke sig hos eder!

De kristna, till hwilka aposteln skrifwer, woro i synnerhet sådane, som woro af judisk härkomst och lefde kringspridda såsom främlingar; men alla sanna kristna äro gäster och främlingar på jorden. Alla troende äro Herrens utkorade, de äro af honom utwalde, att de skola wara hans egendom och blifwa salige med honom i ewighet, se kap. 2: 9. Es. 1: 4. 2 Tess. 2: 13. De landskap, som här nämnas, lågo i Mindre Asien. Asien betyder här ett särskildt landskap i Mindre Asien, Se Ap. G. 16: 6. (V. 2) Utkorelsen är skedd efter Guds förutseende. Dem, hwilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, Rom. 8: 29, och enligt detta förutseende blifwa de förut bestämde också kallade, rättfärdiggjorda och härliggjorda genom den Helige Ande, Rom. 8: 30; och detta den Helige Andes werk sammanfattas här i det enda ordet: helgelse. Genom den Helige Andes nåd werkas först den lydnad, att menniskan låter föra sig till tron och blifwer rättfärdiggjord genom bestänkelse med Jesu Kristi blod, se Ebr. 12: 24, och sedan werkar Guds Andes inneboende hos de rättfärdiggjorda en fortfarande lydnad, såsom Kristus säger: Älsken I mig, så hållen mina bud. Joh. 14: 15. Utan kraften af Jesu blod till syndernas förlåtelse kan man icke blifwa frigjord från syndens skuld och icke heller från syndens wälde. Sedan aposteln således wisat, hwilka de äro, som kunna emottaga nåds- och fridshelsningen, tillägger han denna helsning, som är [ band III, 629 ]en bön till Gud, att nåd och frid måtte föröka sig i deras hjertan och i hela deras lif och umgängelse med hwarandra inbördes.

3 Wälsignad ware Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader, som efter sin stora barmhertighet har födt oss på nytt till ett lefwande hopp, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,

4 till ett oförgängligt, obefläckadt och owanskligt arf, som i himmelen är förwaradt åt eder, Kol. 1: 5. 2 Tim. 1: 12.

5 som med Guds magt bewarens genom tron till den frälsning, hwilken är beredd att uppenbaras på den yttersta tiden,

6 i hwilken I fån fröjda eder, efter att nu en liten tid, om så måste wara, hafwa lidit bedröfwelse under mångahanda pröfningar, Rom. 8: 18. 2 Kor. 4: 17. 1 Petr. 5: 10. Jak. 1: 2.

7 på det att eder bepröfwade tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som pröfwas i eld, till lof, ära och pris wid Jesu Kristi uppenbarelse; Ords. 17: 3. Es. 48: 10. 2 Kor. 3: 13. 1 Petr. 4: 12 f.

8 hwilken I älsken, fastän I icke hafwen sett honom, och på hwilken I nu tron, fastän I icke sen honom, och skolen fröjda eder med en outsäglig och härlig glädje, 2 Kor. 5: 7. Ebr. 11: 127.

9 då I winnen eder tros mål, edra själars frälsning;

(V. 3) Genom Guds stora barmhertighet är försoningen skedd, och af barmhertighet förer han menniskor till full och lefwande delaktighet af försoningen genom nådens werk till ny födelse, se Tit. 3: 47. Joh. 3: 3–5. Derföre skola de troende lofwa och prisa Guds barmhertighet, såsom både den börjande, den fortfarande och den fulländande orsaken till deras frälsning. Jesu Kristi uppståndelse från de döda anföres här såsom den nya födelsens egentliga grund, emedan Kristus genom sin död, uppståndelse och förklaring undfått i sin menskliga natur den Helige Ande i oändligt mått, så att Andens lifgifwande och pånyttfödande kraft från den uppståndne Kristus såsom en oändlig lifskälla utströmmar och meddelat sig åt alla själar, som genom ordet och sakramenten wilja emottaga honom. Utan den nya födelsen har menniskan intet annat än ewig död att wänta; blott genom den nya födelsen kommer hon i besittning af ett lefwande hopp, det saliga hoppet att få lefwa hos Herren ewinnerligen. (V. 4) Detta oförgängliga arf är föremålet för de troendes hopp, och dertill äro de födda på nytt och hafwa genom denna födelse af den Helige Ande fått barnaskapets borgarerätt till detta rike. Detta arf ät obefläckadt, och ingen oren blifwer delaktig deraf, Upp. 21: 27, och det är owanskligt, det förwissnar icke såsom de segerkransar, som utdelades åt segerwinnare i de fordna kämpaspelen. 2 Kor. 9: 25. (V. 5) Arfwet är förwaradt i himmelen och kan icke gå förloradt, så framt de troende genom Guds magt låta bewara sig i tron, se Fil. 4: 7. 2 Petr. 3: 17. Denna salighet skall blifwa uppenbarad i sin fullhet, då Herren Jesus warder uppenbar i sin härlighet. Kol. 3: 4. 1 Joh. 3: 2. (V. 6, 7) Bedröfwelsen och försökelsen är kort, och aldrig är den större och långwarigare, än som behöfwes till de troendes luttring, stadfästelse och tillwäxt i nåden, och hwad som behöfwes, bestämmer Herren sjelf i sin wishet och kärlek; men deremot blifwer fröjden ewig. Bedröfwelsens och försökelsens ändamål är således trons pröfning, stadfästelse och försökelse; och denna bepröfwade tro är dyrbarare än det jordiska guld, som pröfwas med eld, ty det är förgängligt, men den tro, som är pröfwad i lidandets eld, har en oförgänglig skatt i himmelen; och hwarje själ, som har denna tro, blifwer för ewigt ett underbart bewis på Guds frälsande barmhertighet till hans pris och ära i ewighet. (V. 8, 9) Då Kristus Jesus blifwer uppenbar, förwandlas tron till ett saligt åskådande och till en ewig fröjdefull besittning. Detta är trons mål, trons fullkomliga seger. Att nu älska Herren Jesus och tro på honom, utan att kunna se honom, är Guds Andes werk hos de troende; och att de älska honom i det de tro på honom, skall bewisa sig genom lydnad och genom ståndaktighet och tålamod i bedröfwelserna. Fil. 3: 14.

10 om hwilken frälsning profeterna, som hafwa profeterat om den för eder bestämda nåden, hafwa ransakat och forskat,

11 efterforskande hwilken eller hurudan tid Kristi Ande, som war i dem, utwisade, då han förut wittnade om Kristi lidanden och härligheten derefter; 1 Mos. 49: 10. Dan. 2: 44. 9: 24. Es. 53: 3. Luk. 24: 26. Fil. 2: 7 f. Ebr. 12: 2.

12 för hwilka det blef uppenbaradt, att de icke tjenade sig sjelfwa utan oss med de stycken, hwilka nu blifwit eder förkunnade af dem som för eder hafwa predikat evangelium genom den Helige Ande, som blifwit sänd från himmelen; i hwilka änglarne åstunda att skåda in. Ef. 3: 8 f.

(V. 10) Profeterna, som genom den Helige Ande fingo uppenbarelse om Messias och hans rike, ransakade och forskade i dessa uppenbarelser och i alla de delar af den heliga skrift, som funnos på deras tid, ty de woro angelägne om allt mera ljus i dessa härliga, tillkommande hemligheter. Denna nåd, som då war tillkomrnande, den är nu kommen till eder alla, som tron på Kristus. Ordet nåd innefattar hela det nya testamentets nådesinrättning och de nådegåfwor och wälsignelser, som genom evangelium gifwas åt menniskorna. (V. 11) Profeterna [ band III, 630 ]wisste, att de hade den Helige Ande: om hans ingifwelse hade de wisshet och klarhet; han talade till dem och genom dem. 2 Petr. 1: 21. Men i hans tal war mycket, som de icke kunde fatta, och derföre ransakade de och stundom frågade de såsom Daniel, Dan. 12: 8, och huru stor war icke deras längtan att kunna tränga djupare in i dessa uppenbarelsers fördolda djup, och huru tacksam bör icke nu hwarje kristen wara för det underbara ljus, som är oss gifwet! Det war Kristi Ande, som war i dem, och Kristus, såsom förbundets ängel, talade i det gamla testamentet om sin utlofwade tillkommelse både i förnedringen och i upphöjelsen, om sina lidanden och om uppståndelsen och härligheten. Om tiden, då dessa profetior skulle fullbordas, blef ingen tydlig uppenbarelse gifwen förr än genom profeten Daniel. (V. 12) Icke hufwudsakligen för profeternas egen skull, utan för allas skull, som tro på uppenbarelsens ord i alla tider, talade Kristi Ande genom profeterna; och dessa profetior woro icke blott för Israels folk, utan för alla folk en outsägligt stor wälgerning. I apostlarna war den Helige Ande i ännu högre mått än i profeterna. I evangelii härliga hemligheter, som predikas till syndares frälsning, hafwa äfwen änglarne en längtande åstundan att med forskande blickar intränga, såsom detta förebildades i gamla testamentet derigenom, att Keruberna i det allraheligaste böjde ned sina ansigten öfwer nådastolen, liksom försökande att skåda ned i nådeförbundets fördolda djup. Se 2 Mos. 25: 20. Ef. 3: 10.

13 Omgjorden derföre edert sinnes länder och waren nyktra och sätten ett fullkomligt hopp till den nåd, som tillfaller eder wid Jesu Kristi uppenbarelse. Luk. 12: 35. 21: 34. Ef. 6: 14. Rom. 13: 13. 1 Tess. 5: 6.

14 Såsom lydiga barn, rätten eder icke efter de förra begärelserna i eder okunnighet,

15 utan, såsom den helige, som har kallat eder, waren ock I heliga i all eder umgängelse.

(V. 13) Såsom de fotsida kläderna måste ordnas och fästas med en gördel till obehindrad wandring eller för kroppslig ansträngning i arbete, så måste sinnet hållas fritt, fast och frimodigt i tron på Kristus, och icke hindras af werldsliga omsorger, girighet, ärelystnad, menniskofruktan o. s. w., såsom kroppen hindras från arbete eller wandring genom långa, släpande kläder, se Luk. 12: 35. Till den andeliga wandringen behöfwes nykterhet och waksamhet, se 1 Tess. 5: 8. Den nåd, som tillbjudes genom evangelium, ar först uppenbarad i Kristus i försoningen här i nåderiket, men tillfaller de troende fullkomligt wid hans uppenbarelse i härligheten. Ett wisst och fullkomligt hopp till denna nåd gifwer kraft och frimodighet i striden under pröfwotidens korta bedröfwelser. Detta salighetens hopp är såsom en hjelm på hufwudet, som beskyddar mot fiendens swärd och pilar. Deras hotelser kunna icke till modfäldhet förskräcka, och smäleken kan icke så djupt såra den själ, som beskyddas af denna hjelm och lifwas af detta saliga hopp. (V. 14, 15) Eftersom I ären delaktige af en så hög kallelse med en sådan oändlig nåd och hafwen en oförgänglig härlighet att wänta, så är det nödwändigt, att I såsom Guds barn lyden honom, flyn all syndabegärelse och blifwen helgade genom nåden, så att Guds beläte tillwäxer i hjertat och uppenbarar sig i lefwernet. Så bildas Kristi församling efter Guds beläte, som är Kristus. Fil. 2: 5. Ebr. 1: 3.

16 Ty det är skrifwet: ”Waren heliga; ty jag är helig”. 3 Mos. 11: 44 f.

Guds lag fordrar helighet. Att blifwa helig efter lagen är icke möjligt genom lagen, men de troende äro helige i Kristi helighet, och såsom Kristi lemmar drifwas de af hans Ande till inre och yttre helighet. Rom. kap. 8. Trons helighet uppenbarar sig i lefwernets helighet, men heligheten är icke en frukt af lagen, utan af evangelium.

17 Och om I såsom Fader åkallen den som, utan anseende till person, dömer efter hwars och ens gerning, så wandren i fruktan under edert främlingskaps tid, Rom. 2: 11. Fil. 2: 12.

Deruti att de troende kalla Gud sin Fader, uttala de äfwen nödwändigheten att hafwa hans sinne och älska honom, likna honom och lyda honom, och derföre skola de af kärlek wara rädda för att göra honom emot, se Fil. 2: 12, under det de äro i främlingskapet. Efter gerningarne fälles domen. Blott genom tron winnes saligheten, men der tron finnes måste gerningarna wittna derom; och finnes icke detta wittnesbörd, så hjelper det icke, om någon säger att han har trott, ty Kristus säger: Icke skall hwar och en inkomma i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders wilja, som är i himmelen. Se Matt. kap. 7; kap. 25.

18 wetande, att I icke med förgängliga ting, silfwer eller guld, hafwen blifwit återlösta från edert fåfängliga, fädernesärfda lefwerne,

19 utan med Kristi dyra blod, såsom ett felfritt och obesmittadt lams, 2 Kor. 5: 7. 6: 20. Ebr. 9: 1214. Upp. 5: 9.

20 hwilken wäl war förut bestämd före werldens grundläggning, men i de yttersta tiderna blifwit uppenbarad för eder skull, Rom. 16: 25 f. Gal. 4: 4. Ef. 1: 9 f. Ebr. 1: 2.

21 som genom honom tron på Gud, hwilken har uppwäckt honom från de döda och gifwit honom härlighet, på det att I skullen hafwa tro och hopp till Gud. Rom. 6: 4. Fil. 2: 9.

[ band III, 631 ]En sådan helighet i eder umgängelse (V. 15) är åt eder dyrt förwärfwad, lika wäl som frälsningen från syndens skuld och syndens straff. (V. 18, 19) Icke med en förgänglig, utan med en oförgänglig lösepenning ären I återlösta; och till frukten af denna återlösning hörer ett heligt lefwerne, såwäl som förlossning ifrån det gamla testamentets och det lagiska tillståndets fåfängliga lefwerne. Fåfängligt kallas detta lefwerne, ty deruti är menniskan ännu andeligen död och kan icke åstadkomma någon rättfärdighet eller oförgänglig frukt för ewigheten. Syndens wälde under lagens ok utgör för den fallna menniskan ett träldomstillstånd. Från denna träldom äro wi återlösta med Kristi dyra blod, hwilken är offrad för oss, såsom ett felfritt och obesmittadt lam, se 3 Mos. 1: 3–10; kap. 3: 1—6; kap. 22: 20—25. Genom denna tillfyllestgörelse, som är af oändligt wärde och oändlig kraft, är syndens skuld betald, Guds rättfärdighets fordringar fullgjorda, straffet utståndet, lagen fullbordad, ljus och lif, helighet och rättfärdighet förwärfwade åt menniskorna. Genom tron få de alla detta af idel nåd och behöfwa icke wara syndens trälar, se Ebr. 9: 12–14. (V. 20) Redan före werldens skapelse blef Guds Son, det personliga Ordet, som war i Fadrens sköte, i gudomens rådslut bestämd att blifwa menniskoslägtets frälsare. Skapelsen skedde på grund af rådslutet om återlösningen, se Ef. 3: 9. 1 Tim. 3: 16. 2 Tim. 1: 10. Det nya testamentet kallas de yttersta tiderna, se 2 Kor. 10: 11. Ordet eder syftar på alla, som tro på Kristus och blifwa saliga genom honom. (V. 21) Jesu uppståndelse och upphöjelse i härligheten är den lefwande grund, hwarpå tron hwilar och hwaraf den lefwer och näres. Det är i honom allena tro och hopp till Gud hos menniskan kunna werkas af Herrens Ande; och utan Kristus såsom medlare kan ingen komma till Gud eller hafwa rätt tro och hopp till honom.

22 Gören edra själar rena i sanningens lydnad till oskrymtad brödrakärlek och älsken hwarandra innerligt af ett rent hjerta, Rom. 12: 10. Ef. 4: 3. 1 Tim. 1: 5. 1 Petr. 2: 17.

23 såsom födda på nytt, icke af förgängligt, utan af oförgängligt säde, genom Guds lefwande ord, som förblifwer ewinnerligen. Luk. 8: 11 f. 2 Kor. 4: 15. Jak. 1: 18.

Sedan I nu genom den Helige Ande hafwen åtlydt och trott sanningen och derigenom gjort edra själar rena, så måste denna rening bewisa sig i oskrymtad brödrakärlek. Med sådan kärlek skola de kristna älska hwarandra innerligt, egentligen ihärdigt, af ett rent hjerta, så att ingen sjelfwisk eller oren orsak får utblanda sig, ingen falskhet eller förställning smyga sig in. 1 Joh. 3: 18. Den skedda reningen werkades af Guds Ande i den nya födelsen genom Guds lefwande, skapande ord. Såsom detta ord blifwer ewinnerligen i det ewiga personliga Ordet, så är de pånyttfödda menniskornas lif ett ewigt lif, och derföre skola de lefwa ewinnerligen, så framt de framhärda i tron intill änden; ty de lefwa i Kristus, och Kristus dör icke mer, derföre kunna de icke dö. Döden skall icke wara mer. Upp. 21: 4.

24 Ty ”Allt kött är såsom gräs, och all dess härlighet såsom blomster på gräs; gräset wissnade och blomstret föll af, Ps. 102: 12 f. 103: 15 f. Es. 40: 6 f.

25 men Herrens ord förblifwer ewinnerligen”; och detta är det ord, som har blifwit såsom ett gladt budskap förkunnadt ibland eder.

Af naturen är menniskan andeligen död, emedan hon är af syndig härkomst, och för syndens skull äfwen den ewiga döden underkastad, se Ps. 51: 7. Det ewiga lifwet werkas blott af Herrens ord, som blifwer ewinnerligen och aldrig förgås. Utan detta ewiga lif, utan den nya födelsen är menniskan icke ande, utan kött, och liknas wid gräset på marken. Den högsta fägring, den största prakt på jorden förgås snart såsom gräsets blomster och har ingen waraktighet, och om de pånyttfödda säger Kristus: Hwar och en som lefwer och tror på mig, han skall icke dö ewinnerligen. Detta nya lif från himmelen är ett kärlekslif, som gifwet sig tillkänna äfwen i broderlig kärlek, v. 22. 1 Joh. 5: 1.

2 Kapitlet.

Uppmaningar till kristlig wandel. Kristus en hörnsten och en stötesten. Undersåtars och tjenares pligter.

Så läggen nu bort all ondska och allt swek och skrymteri och afund och allt förtal. Ef. 4: 2225. Kol. 3: 8 f. Ebr. 12: 1.

Att hos kristna måste finnas broderlig kärlek, har aposteln wisat, kap. 1: 22, derföre måste de bortlägga både i sinne, tal och lefwerne allt det, som skrider emot den sanna, oskrymtade kärleken. Erfarenheten wisar, huru ganska nödwändigt det är att kristna waka och bedja också emot de synder, som här nämnas. Se 2 Kor. 12: 20.

2 Och åstunden, såsom nyfödda barn, den andeliga, oförfalskade mjölken, på det att I genom henne mån tillwäxa till frälsning,

3 om I annars hafwen smakat, att Herren är god. Ps. 34: 9.

4 Och gån till honom, den lefwande stenen, som wäl af menniskor är förkastad, men hos Gud utwald och dyrbar, Ps. 118: 22. Ef. 2: 20.

5 och låten eder, äfwen I, såsom lefwande stenar, uppbyggas till ett andeligt hus, till ett heligt presterskap, för att offra andeliga offer, som äro Gud wälbehagliga genom Jesus Kristus. Ef. 2: 21 f. Ebr. 3: 6. Rom. 12: 1. Ebr. 13: 15.

(V. 2) Den andeliga mjölken, d. ä. ordets [ band III, 632 ]mjölk. För de nyfödda andeliga barnen är evangelium den sunda andeliga näring, som de böra åstunda, hwaremot de böra afhålla sig ifrån tomt tal och dömande om andra, som alltid urartar till förtal. Af Guds lefwande ord, kap. 1: 23, upptändes det andeliga lifwet, och genom samma ord behöfwa de pånyttfödda att dagligen näras och hemta själaföda och derigenom tillwäxa i nåden. (V. 3) Att Herren är god, får man erfara och smaka i hans ord; och de andetiga barnen, som hafwa smakat nådens ljuflighet genom ordet, åstunda den och kunna icke wara den förutan, likasom späda barn hafwa åstundan efter modersmjölken, se Rom. 8: 9. (V. 4, 5) Till Herren Jesus hänwisas de andeliga barnen, såsom till den lifsgrund, som gifwit dem det sanna lifwet och widmagthåller detta lif genom sitt ord och låter dem erfara, att han är god, v. 3. Han är den grund eller den lefwande sten, på hwilken de troende uppbyggas såsom lefwande stenar till ett andeligt tempel, till en Guds boning, Se 2 Kor. 3: 11–16. Ef. 2: 20–22. De, som genom tron äro förenade med Herren Jesus, stå i en så innerlig gemenskap med honom, som grenarne med stammen, Joh. kap. 15, lemmarne med kroppen, 2 Kor. 6: 15. Ef. 4: 15, 16, och såsom stenar, som hwila på sin grundwal och utgöra en enda byggnad. Men Herren Jesu andeliga lemmar liknas icke blott wid ett andeligt hus, utan de äro tillika ett presterskap, som är åt honom inwigdt och af honom helgas. De skola derföre presterligt frambringa dagliga offer, offra sig sjelfwa samt allt hwad han har gifwit dem, Rom. 12: 1, och offra bön och åkallan, förbön, lof och tacksägelse. 1 Tim. 2: 1. Upp. 8: 1–3. ”Kristus är öfwerstepresten, af Gud sjelf smord, som ock har offrat sin egen kropp för oss, hwilket är det högsta prestembetet; derefter har han bedit för oss på korset; för det tredje har han ock förkunnat evangelium och lärt alla menniskor att känna Gud och sig. Dessa tre embeten har han ock gifwit oss alla; derföre att han är en prest, och wi äro hans bröder, hafwa alla kristna magt och befallning att predika, att framträda för Gud och offra sig sjelfwa åt Gud. Och trots att någon företager sig att predika Guds ord, utan att han är en prest och andelig” L.

6 Derföre heter det ock i skriften: ”Se, jag lägger i Sion en utwald, dyrbar hörnsten, och den som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16.

Denna utwalda, dyrbara hörnsten, som af menniskor är förkastad, v. 4, förkastad af judarna och förkastad af oräkneliga, som kallas kristna, är dock den enda salighetsgrunden; den som tror på honom, skall icke komma på skam. Han är en fast och pålitlig salighetsgrund, men hwar och en, som icke tror på honom, har ingen salighet att wänta. Hörnsten betyder en fast grundsten, som bär byggnaden, se Rom. 9: 33.

7 För eder således, som tron, är han dyrbar, men för dem som icke tro ”har den sten, som byggningsmännen förkastade, blifwit en hörnsten” Ps. 118: 22.

8 och ”en stötesten och en förargelseklippa”, för dem som icke tro ordet, utan stöta sig derpå; hwartill de ock äro bestämda. Es. 8: 14.

Judarne woro de byggningsmän, som först bortkastade denna hörnsten, och genom otro förkastas han ännu af många. Äfwen för dessa och just för dessa har han blifwit till en hörnsten på annat sätt, en hörnsten, på hwilken de stöta sig, och taga en ewig själaskada. De stöta sig på Kristus och förderfwas genom ohörsamhet mot evangelium; och detta stötande, den själaskada, som en menniska tager genom sin uppresning, sin ohörsamhet mot evangelium, och hwilken slutar med fördömelse, är ett af Gud sjelf bestämdt straff för hennes otro. Till ett sådant straff äro alla otrogna bestämda. Deras dom derföre, att de förkasta Kristus, blifwer wida större, än den eljest skulle hafwa blifwit. Luk. 10: 13–15. Ja, redan här i tiden lider en menniska stor skada genom otron; hjertat blifwer hårdare, samwetet förmörkas, fridlöshet och oro uppfylla själen, och denna oro drifwer då allt djupare ned i fåfängligheten och synden.

9 Men I ären ett utwaldt slägte, ett konungsligt presterskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus, 2 Mos. 19: 5 f. 5 Mos. 7: 6. Es. 62: 12.

10 I som tillförene ”icke woren ett folk, men nu ären ett Guds folk”, I som icke haden fått barmhertighet, men nu hafwen fått barmhertighet. Os. 1: 10. 2: 23.

De som förkasta Kristus, i det de stöta sig på ordet, förkasta sig sjelfwa och blifwa derföre af Gud förkastade; men I, som hafwen tro på Guds Son, ären ett utwaldt slägte; just genom denna tro på honom hören I till de utwalda. De som tillhöra Kristus, äro ett heligt presterskap, v. 5, som presterligt skall tjena Herren; och här kallas de ett konungsligt presterskap, ty de hafwa stor andelig magt och äro bestämde att regera med Kristus ewinnerligen. Upp. 20: 4; kap. 22: 5. De äro afsöndrade eller afskilde från werlden, från synden och det gamla wäsendet och inwigda åt Herren, de äro i Kristus, och derigenom ett heligt folk och Guds egendomsfolk, just derföre att Guds Son har gifwit sig åt dem och de hafwa genom nåden gifwit sig åt honom. Från syndens och den andeliga blindhetens mörker till hans Andes ljus äro de kallade, och det är hans Ande sjelf, som kallat och upplyst dem. I detta ljus skola de också kungöra med ord och lefwerne hans outsägliga nåd, hans rättfärdighets och härlighets rikedomar; ty ordet dygder betyder här hela Guds underbara, frälsande magt och nåd. Detta skola de bära ut och förkunna, den ene för den andre. Guds folk äro de, som äro födda af Gud genom sanningens ord, kap. 1: 23. Joh. 1: 12, 13, och de hafwa fått barmhertighet. Barmhertighet på domedag får ingen annan än [ band III, 633 ]den, som här i tiden anammat Guds barmhertighet till rättfärdiggörelse och ny födelse.

11 Mina älskade, jag förmanar eder Såsom gäster och främlingar, att I afhållen eder från de köttsliga begärelserna, hwilka föra strid mot själen,

Gäster och främlingar, sådane som icke här hafwa sitt hemwist, utan äro i främmande land stadda på wandring till det ewiga hemmet. På denna wandring skola de kristna förwara sig mot werldens förförelser, djefwulens list och köttets lustar. All synd strider emot och angriper den pånyttfödda själen och will tillfoga henne skada. Se Rom. 7: 14, 18, 23. Gal. 5: 16, 17.

12 och hafwen en god umgängelse bland hedningarne, på det att de i det, hwari de förtala eder såsom illgerningsmän, må för edra goda gerningar, hwilka de se för sina ögon, prisa Gud på besökelsens dag. Matt. 5: 16. 1 Petr. 3: 16.

Härmed wisar oss aposteln, huru nödwändigt det är, att emot dem, som tillhöra werlden och äro andeligen blinda, förhålla sig på ett rätt kristligt sätt och med kristligt lefwerne wederlägga allt det förtal, som werlden utsprider emot kristna, derföre att deras tro och deras tal om omwändelse är en dom emot werlden. Alla lögnaktiga beskyllningar skola wederläggas genom sann fromhet och helighet hos de kristna, och derföre skola de i hela sin umgängelse och i allt sitt lefwerne beflita sig derom, icke för sin egen skull, att de må hafwa ett godt rykte, utan till Guds namns förhärligande; ty Gud will att hans namn skall helgas och äras ibland de otrogna genom de kristnas heliga wandel, hwaraf han betjenar sig såsom ett wägrödjande till återförande af de affälliga, hwilka, när de nogare skärskåda grunden för de troendes umgängelse, börja att, när Gud i nåd hemsöker dem, prisa honom för det, som de dittills försmått och försmädat.

13 Waren all mensklig ordning undergifna för Herrens skull, ehwad det är konungen, såsom den öfwerste, Rom. 13: 1 f. Tit. 3: 1.

14 eller höfdingarne, såsom af honom sände, dem som ondt göra till straff och dem som godt göra till pris;

Till undergifwenhet under att werldslig öfwerhet är här i Guds ord en bestämd befallning gifwen, så att de kristna skola wara sin borgerliga öfwerhet och borgerliga lagar undergifna i allt det, som icke strider emot Guds ord. Men då werldslig öfwerhet befaller något, som är emot Guds ord, så kunna de kristna icke lyda. Dock få de icke afwärja wåld med wåld, utan måste tåligt lida straffet för öfwerträdelsen af sådana lagar, som de för samwetets skull icke kunna lyda. Wi böra märka, att då aposteln skref detta, så woro de kristna under den hedniska romerska öfwerheten, som hatade och förföljde de kristna. För hedniska konungar och all öfwerhet hafwa de kristna befallning att bedja. 1 Tim. 2: 1, 2. Se Rom. 13: 1–7.

15 ty så är Guds wilja, att I med goda gerningar skolen nedtysta de dåraktiga menniskornas okunnighet.

Genom kärlek och goda gerningar winna Jesu efterföljare seger öfwer sina wedersakare. Det onda kan icke öfwerwinnas med det onda, utan med det goda, hatet med kärlek, stolthet med ödmjukhet o. s. w. Derföre skola de kristna älska sina owänner, och bedja för alla, som hata och förfölja dem. Kunna de, så böra de på allt sätt söka att göra dem godt. Rom. 12: 20.

16 Waren såsom fria, men icke såsom haden I friheten till en täckmantel för ondskan, utan såsom Guds tjenare. Joh. 8: 32. Rom. 6: 18. Gal. 5: 113.

Kristi tjenare äro frigjorde från synden, de äro icke längre syndens trälar, de äro icke under lagen, utan under nåden; men sin andeliga frihet skola de icke missbruka till någon förewändning, såsom om de hade frihet att göra det onda, ty så snart någon tager sig frihet att göra det onda, så är han syndens träl, se Joh. 8: 34. Rom. 6: 18–22. Gal. 5: 1. De som äro frigjorda i Kristus, lyda Guds bud i kärlekens ljufliga frihet.

17 Hedren alla, älsken bröderna, frukten Gud, ären konungen. Rom. 12: 10. Fil. 2: 3. Ebr. 13: 1.

Se Rom. 13: 7. 2 Petr. 1: 7. Rom. 12: 10.

18 I tjenare, waren edra herrar undergifne med all fruktan, icke allenast de gode och saktmodige, utan äfwen de wrångsinte. Ef. 6: 5. Kol. 3: 22.

Såsom aposteln förut förmanar till underdånighet under konung och öfwerhet, äfwen om öfwerheten wore hednisk, så förmanar han här, att tjenare skola lyda sina herrar eller husbönder, äfwen om dessa husbönder wore wrångsinta eller orättwisa eller grymma och hårda — eller hedningar, såsom det då ofta hände.

19 Ty detta är nåd, om någon för samwetets skull inför Gud fördrager bedröfwelser, då han lider orättwist. Matt. 5: 10.

20 Ty hwad berömmelse är det, om I ären tålige, då I för edra missgerningar warden slagne? Men om I ären tålige, då I liden för goda gerningar, det är nåd för Gud. 1 Petr. 3: 11, 17 f. 4: 14 f.

Det är en särdeles nåd att af ett ömt samwete tåligt underkasta sig för Herrens skull, hwad lidande som helst, äfwen sådana lidanden, som komma deraf, att man will följa samwetet och mera lyda Gud än menniskor, såsom om en from tjenare icke will lyda en ogudaktig husbondes befallning att arbeta på söndagen eller deltaga i ogudaktiga lustbarheter o. s. w. Den, som får lida för fel och försumligheter, må ej berömma sig eller tänka, att han lider för Herrens skull, men det är en nåd, för hwilken man [ band III, 634 ]bör tacka Herren, då man för wälgerningars skull måste lida, och genom Guds barmhertighet tider med stilla tålamod. Se Matt. 5: 11.

21 Ty dertill ären I kallade, emedan äfwen Kristus har lidit för oss och lemnat oss en föresyn, på det att I skullen efterfölja hans fotspår, Matt. 16: 24. Joh. 13: 15. Fil. 2: 5.

22 hwilken icke gjorde någon synd, och i hwilkens mun intet swek wardt funnet, Es. 53: 9. 2 Kor. 5: 21. 1 Joh. 3: 5.

23 hwilken, när han blef smädad, icke smädade igen, och när han led, icke hotade, utan öfwerlemnade det åt den som rätt dömer, Matt. 27: 39 f. Joh. 8: 48 f.

24 hwilken wåra synder sjelf bar på sin kropp upp på trät, på det att wi skulle wara döda från synderna och lefwa för rättfärdigheten, ”genom hwilkens sår I hafwen blifwit helade”. Es. 53: 5. Rom. 6.

Dertill ären I kallade, nemligen att lida och tåla allt i Kristi efterföljelse. Kristus är salighetens höfding, sina trognas medlare, öfwersteprest och konung, men han är också det heliga exempel och föredöme, som de skola genom hans Ande följa och söka att likna. Om hans renhet, helighet och tålamod såsom ett stilla offerlam, se Es. 53: 7. Matt. 27: 39–49. Joh. 8: 48–50. (V. 23, 24) Fastän han är den tillkommande domaren öfwer lefwande och döda, så näpste han icke sina anklagare, bespottare och falska wittnen; han öfwerlemnade allt detta åt den himmelske Fadren, som rätt dömer. Såsom i det gamla testamentet de offrande lade sina händer på djuren, som skulle offras, och dermed lade sina synder på offren, så att, då dessa brändes, äfwen synden blef liksom uppbränd, tillintetgjord samt försonad genom offrets blod, se 3 Mos. 4: 29, så woro, i ordets fulla mening, alla wåra synder lagda på Kristus, det rätta offerlammet, och i hans lekamen, som led döden för oss, blefwo wåra synder med honom uppburna på korsets trä, såsom på altaret, och sålunda borttagna från oss. Derföre hänwisar Johannes till honom och säger: Se, Guds Lam, som borttager werldens synd. Joh. 1: 29. Äro således genom Jesu offerdöd wåra synder offrade, så äro wi genom hans död försonade med Gud; och i stället för att såsom syndens trälar och wredens barn fortfara under lagens förbannelse, låtom oss framgå till nådastolen i tro på Herren Jesus och genom hans död dö ifrån det gamla wäsendet, dö ifrån synden och med honom uppstå till ett nytt lif, att lefwa för rättfärdigheten, se Rom. 6: 6. I Jesu sår är ewig helbregdagörelse för själen, hans död är själens lif och helsa. — En stor del af de kristna i Rom woro slafwar. Ingen fri romersk borgare kunde straffas med korsfästelse, ehwad brott han begick, utan detta nesliga dödssätt bestämdes i lagen blott för sådana förbrytare, som woro trälar. Det swåraste jordiska lidande, som någon af dessa kristna möjligen kunde komma att utstå, war således att dö på ett kors, och äfwen dertill skulle de wara beredwillige af kärlek till honom, som lidit döden på korset för dem. — Gisselslag och hudflängning måste dessa slafwar ofta utstå, och då skulle de tänka på Jesu hudflängning och hans många sår. — Blott de, som äro pånyttfödda, äro helgade genom Jesu sår, ty kraften af hans lidande och död och af hans heliga blod har i deras hjertan werkat det nya lifwet och den rätta helbregdagörelsen.

25 Ty I woren willfarande såsom får, men nu ären I omwända till edra själars herde och biskop. Es. 53: 6. Hes. 34: 5 f. Joh. 10: 11 f. Ebr. 13: 20.

Genom sitt lidande har Kristus efter profetians ord frälst oss ifrån synden och förtappelsen, ty wi gingo alla uti willfarelse såsom får, Es. 53: 6, men han kom och blef den gode herden, som gaf sitt lif för fåren. Han söker de förtappade, willfarande fåren; och dem, som låta sig finna, lägger han på sina axlar med glädje, gör dem helbregda, föder dem på en grön äng, förer dem till friskt watten och bewakar och wårdar dem alltid. Ordet biskop betyder en som har tillsyn, wård och wakt. ”Guds Son är för wår skull kommen, att han skulle blifwa wår herde och biskop; han gifwer oss sin Ande, förer oss på bete och leder oss med sitt ord, så att wi nu weta huru oss hulpet är. Derföre, om du känner, att dina synder genom honom äro borttagna, så är du hans får, han är din herde; han är din biskop, du är hans själ”. L.

3 Kapitlet.

Äkta makars inbördes pligter. Uppmaning till hwarjehanda kristliga dygder.

Sammalunda waren ock I hustrur edra män undergifna, på det att, äfwen om några icke tro ordet, de genom hustrurnas umgängelse må winnas utan ord, 1 Mos. 3: 16. 2 Kor. 14: 34. Ef. 5: 22. Kol. 3: 18. Tit. 2: 5.

2 när de förmärka eder kyska umgängelse i fruktan;

3 hwilkas prydnad icke ware den yttre, af hårflätor och guldsmycken eller klädedrägter, 1 Tim. 2: 9.

4 utan hjertats fördolda menniska, med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga wäsende, som är kostbart inför Gud. Rom. 7: 22. 2 Kor. 4: 16.

Om kristnas pligter mot öfwerhet och husbönder har aposteln i det föregående talat, och nu följer ett annat wigtigt stycke af den kristliga hustaflan, nemligen huru hustrurna skola förhålla sig mot sina män samt i hela sin umgängelse och wandel. Icke blott då männen äro sanna kristna, utan också då männen äro oomwända, ja, till och med om de äro hedningar, såsom ofta händer i början, då kristendomen [ band III, 635 ]införes bland hedniska folk, att hustrun blifwer en kristen, men icke mannen, så är det dock Guds faststälda ordning, att hustrun är sin man undergifwen med saktmodighet och tålamod. Sann kristlig kärlek med ödmjukt, undergifwet och stilla sinne i förening med ifrig förbön i det fördolda, werkar wida mer än ord skulle kunna uträtta; ty tal och förmaningar af qwinnan skulle snarare reta än beweka den oomwände mannen; och ännu skadligare werkar den wresighet och grälaktighet, hwartill stundom äfwen kristligt sinnade qwinnor under otålighet blifwa hänförda. Bland de många härliga frukter, som kristendomen alstrar i menniskosjälen, uppstår hos qwinnan också en älskwärdhet och andelig magt, som äfwen öfwer starka motstånd winner seger i Herrens kraft. Då mannen ser denna stilla undergifwenhet, denna rena umgängelse, denna fruktan att göra Gud emot, så warseblifwer han kraften af Kristi ande och kan derigenom blifwa wunnen för himmelriket. En kristen qwinnas egentliga prydnad skall icke bestå uti hårflätor m. m., utan i Kristi rättfärdighets oförgängliga prydnad, såsom den inre menniskans klädnad. En frukt af Kristi rättfärdighet och af hans inneboende i hjertat är en saktmodig och stilla ande, som för hwarje kristen, men i synnerhet för den kristna qwinnan är den allra största prydnad. Är en kristen qwinna för sitt stånds skull och för tidens seds skull nödsakad att hafwa flätadt hår och prydnader af guld och kostbara kläder, så är detta wisserligen icke här af aposteln förbjudet, men det är uttryckligen befaldt, att hon icke skall hålla detta för sin prydnad, utan framför allt tillse, att hennes prydnad är hjertats fördolda menniska, med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga wäsende, så att hennes sinne och uppmärksamhet icke går ut på en fåfänglig kroppslig prydnad, utan på själens prydnad med Kristi rättfärdighet och härlighet, se Ef. 3: 16. Prydnaden skall icke wara något, som är utwertes utan den skall wara inwertes och oförgänglig

5 Ty så prydde sig ock fordom de heliga qwinnorna, som satte sitt hopp till Gud och woro sina män undergifna,

De qwinnor, som skriften för oss omtalar såsom heliga och framställer såsom exempel, hafwa alla haft denna inwertes prydnad, de hoppades på Gud, de ärade Gud genom en underdånig lydnad för sina män, emedan Gud så förordnat det, att mannen skall wara qwinnans hufwud.

6 såsom Sara war lydig Abraham och kallade honom herre; det hennes barn ären I, om I gören det goda och icke låten eder af något förskräckas. 1 Mos. 18: 12.

Huru Sara war lydig och wisade wördnad mot Abraham, se 1 Mos. 18: 612. De qwinnor, som hafwa tro på Gud, kallas Saras barn. Jemte förmaningen till undergifwenhet och lydnad behöfwes äfwen för kristna qwinnor denna förmaning att bewisa en kristlig wandel, genom att alltid göra det goda och derwid icke låta sig förskräckas eller skrämmas till misströstan eller affall ifrån Kristus, om judiska eller hedniska män eller ogudaktiga män, som kallades kristna, försökte att med sina hotelser förmå dem till affall från tron på Kristus. De skulle wara lydige i allt annat, men icke förskräckas eller låta skrämma sig till olydnad mot Kristus.

7 Sammalunda mån ock I män förståndigt sammanlefwa med det qwinliga kärilet, såsom det swagare, och wisa dem heder, såsom äfwen medarfwingar titt lifwets nåd, på det att edra böner icke må förhindras. 2 Kor. 7: 3. Ef. 5: 25. Kol. 3: 19.

Qwinnan har lika wäl som mannen sin del i nådens rikedomar och det ewiga lifwet; och hwarje troende qwinna, som winner seger i tron, är i Kristus en himmelrikets arfwinge, derföre bör en sådan hustru af sin man behandlas både med kärlek, aktning och ära. Detta bör också förorsaka ett beständigt bemödande hos mannen, att alltid umgås med hustrun på ett kristligt, förnuftigt sätt och betänka sin egen swaghet samt besinna, att qwinnan wanligtwis af naturen är ännu swagare. Om hjertat hyser owilja emot någon menniska och i synnerhet mot de närmaste anhöriga, så hindras bönen, äfwen om ett nytt lif är börjadt; och det är omöjligt att bedja i tron, så länge en sådan owilja räcker. Se 1 Tim. 2: 8.

8 Waren slutligen alla endrägtiga, medlidsamma, broderligt sinnade, barmhertiga, ödmjuka, Rom. 12: 16. 15: 5. Fil. 3: 15 f.

9 icke wedergällande ondt med ondt eller smädelse med smädelse, utan twärtom välsignande, emedan I ären dertill kallade, att I skolen ärfwa wälsignelse. 3 Mos. 19: 18. Ords. 20: 22. Matt. 5: 39. 2 Kor. 6: 7.

Den sanna tron måste åtföljas af sann kärlek; och kärleken innebär ett beständigt bemödande om enhet och enighet, se Rom. 12: 16. 2 Kor. 1: 10. Fil. 2: 2. Kol. 3: 12. Ef. 4: 32; och af denna kärlek härflyta widare de många härliga frukter, som här omtalas. Betrakta wi wåra medbröder i tron såsom Jesu egendom, ja, såsom Jesu lemmar, så weta wi, att wi i de troende hafwa honom sjelf närwarande, och det måste då wara för oss en glädje att med dem umgås mildt, saktmodigt och wänligt, och göra dem allt möjligt godt, som wi kunna. Då besinna wi äfwen, att hos wåra medbröder i tron kan finnas allehanda brist och swaghet såsom hos oss. Men icke blott emot bröder, utan emot hwilka menniskor som helst, är det en pligt att bewisa kärlek och wedergälla ondt med godt. De troende äro af Herren kallade att ärfwa ewig wälsignelse och såsom wälsignelsens arfwingar böra de nu också söka att sprida wälsignelse omkring sig så widt som möjligt både med ord och gerningar.

10 Ty ”Den som will älska lifwet och se goda dagar, han afhålle sin tunga [ band III, 636 ]från det som är ondt och sina läppar från att tala swek, Ps. 34: 13 f.

11 han wände sig bort från det som är ondt och göre det som är godt, han söke frid och trakte derefter.

Se Ps. 34: 13–15. Tungans bruk i Herrens fruktan och i sann kärlek bidrager wäsentligt till lugn och trefnad och inbördes frid i detta lifwet, men är ännu wäsentligare med afseende på det tillkommande. Outsägligt mycket obehag, ja, wederwärdigheter, lidanden och olyckor kan menniskan i timligt afseende draga öfwer sig med sin tunga, och hon kan med tungan äfwen förstöra sin ewiga wälfärd. Tungan bör hållas tillbaka eller liksom tämjas, ty den är af naturen ett oroligt ondt. Ej i egen kraft, men i Herrens kraft kan menniskan tämja den, Jak. 3: 8. Genom synden är friden borta och måste sökas; den finnes genom nåden. I det onda är alltid ofrid; blott det sanna goda är förenadt med frid, och friden finnes, då man i tal och lefwerne flyr det onda och gör det godt är. Se 1 Tim. 6: 11. Ebr. 12: 14.

12 Ty Herrens ögon äro wända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön, men Herrens ansigte är emot dem, som göra det onda”.

Herren ser på sina rättfärdiga med nådigt wälbehag, han leder dem med sina ögon, Ps. 32: 8, men Herrens ansigte är wändt i wrede emot dem, som göra det onda, 3 Mos. 20: 5. Huru nödwändigt derföre att fly synden, anamma rättfärdigheten i Kristus och wandra i hans fotspår!

13 Och hwem är den som kan göra eder ondt, om I nitälskan för det goda?

Blott den, som har anammat eller som will anamma Kristi rättfärdighet genom tron, kan nitälska för det goda, se 3 Joh. v. 11, och den, som sålunda är i Kristus, har ett säkert beskydd i hwarje fara och mot hwarje fiende. För dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa. Rom. 8: 28.

14 Ja, om I än skullen lida för rättfärdighetens skull, saliga ären I. ”Frukten icke, såsom de frukta, och låten icke förskräcka eder”; Matt. 5: 10. 1 Petr. 2: 19 f. 4: 14 f. Es. 8: 12. Matt. 10: 28.

15 men hållen Herren Kristus helig i edra hjertan och waren alltid redo att swara hwar och en som af eder begär skäl till det hopp, som är i eder, och det med saktmodighet och fruktan.

Med Jesus till beskyddare, med hjertat fullt af nådens gåfwor och med salighetens hopp är man trygg; då behöfwer icke Guds folk frukta werldens wrede och hotelser. Matt. 10: 28. Äfwen i lidandet för rättfärdighetens skull är salighet, se Matt. 5: 11, 12. Då en kristen förskräckes för lidandet och för ogudaktiga menniskors hot, så wisas derigenom brist på trosfrimodighet och brist på barnslig förtröstan till Herrens löften, och dermed ohelgas hans heliga namn, men deremot helgas det genom frimodighet, förtröstan och lydnad; och så skall en kristen helga Herren Kristus i sitt hjerta, se Es. 8: 12. Frimodigt, men med saktmodighet och fruktan eller tillbörlig aktning, skola kristna inför werlden, då det begäres, bekänna sanningen och wisa, att deras tro och saliga hopp hwilar på den fasta grunden Kristus och hans nådelöften. Dessa bewis måste framläggas med saktmodighet och klarhet samt lugn, kristlig wärdighet utan någon bitterhet eller förakt mot de oomwända menniskorna.

16 Och hafwen ett godt samwete, på det att de som smäda eder goda umgängelse i Kristus må komma på skam i det, hwarför de förtala eder såsom illgerningsmän. Tit. 2: 8. 1 Petr. 2: 12, 15, 19.

17 Ty det är bättre, om så skulle wara Guds wilja, att lida för goda gerningar, än för onda.

Genom sådan bekännelse, mildhet och frimodighet i förening med rättfärdig, oklanderlig wandel, kunna Kristi bekännare komma sanningens motståndare och lögnaktiga baktalare att blygas. Då I måsten lida, så hysen ingen owilja öfwer det oskyldiga lidandet, utan prisen Gud, derföre att I ären oskyldige, ty det är wida bättre att lida oskyldigt, än att genom något ondt i tal eller lefwerne hafwa ådragit sig lidandet. Häruti skulle de hafwa sin himmelske mästares exempel för ögonen.

18 Ty äfwen Kristus led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud, wäl till köttet dödad, men lefwande gjord till anden, Rom. 5: 6. Ebr. 9: 1528. 2 Kor. 13: 4.

19 i hwilken han ock gick åstad och predikade för andarne i fängelset, 1 Petr. 4: 6.

20 som fordom icke trodde, när Guds långmodighet bidade i Noas dagar, då arken byggdes, i hwilken så, det är, åtta själar blefwo frälsta genom watten, 1 Mos. 6 f.

21 hwilket ock nu i en motbild, dopet, frälsar eder — icke såsom ett afläggande af köttets orenhet, utan såsom ett godt samwetes förpligtelse till Gud — genom Jesu Kristi uppståndelse, Ef. 5: 26.

22 hwilken är på Guds högra sida, uppfaren till himmelen, och änglar och wäldigheter och magter hafwa blifwit honom underdåniga. Ps. 110: 1. Ef. 1: 20.

(V. 18) Kristus war rättfärdig, oskyldig och helig, men led för de orättfärdiga till en försoning för wåra synder. Genom sin död och uppståndelse har han förwärfwat oss syndernas förlåtelse, rättfärdighet och ewigt lif, för att [ band III, 637 ]derigenom föra oss till Gud, se Rom. 5: 2, 6, 8; cap. 12: 1. Ef. 2: 17, 18. Ebr. 7: 19. Till köttet, d. ä. den dödliga menskliga naturen, blef Kristus dödad på korset, men till anden blef han lefwande gjord, så att hans menniskonatur genom uppståndelsen blef förklarad till lefwande och lifgifwande ande, 2 Kor. 15: 45. Joh. 6: 63; kap. 7: 39. Hans mandom är genom hans uppståndelse och himmelsfärd på det fullkomligaste upptagen i gudomen. (V. 19) I hwilken, neml. ande. I anden gick Kristus åstad och predikade för andarne i fängelset. Fängelset betyder icke detsamma som den brinnande sjön eller den andra döden, dit alla i domen blifwa kastade, hwilka icke finnas skrifna i lifwets bok. Upp. 20: 15. De osaligas förwaringstillstånd före domen kallas fängelse, den egentliga fördömelsen sker på domedag, och då blifwa de bortwisade uti ewig eld. Matt. 25: 41. Hwad det war Jesus predikade för andarne i fängelset, står här icke; och emedan Guds ande icke har welat för oss uppenbara det, så böra wi icke försöka att utforska det; ty alla gissningar i så höga ting äro farliga. O hwilket djup af rikedom och wisdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outransakliga hans wägar! Rom. 11: 33. ”Här säger Petrus klarligen, att Kristus icke allenast uppenbarat sig för de aflidna stamfäderna och patriarkerna, af hwilka Kristus utan twifwel wid sin uppståndelse uppwäckt några till det ewiga lifwet, utan äfwen predikat för några, som på Noas tid icke trodde och som wäntade på Guds långmodighet, d. ä. de der hoppades, att Gud icke skulle wara så grym emot menniskoslägtet; på det att de måtte erkänna, att deras synder genom Kristi offer skulle wara dem förlåtna.” L. — (V. 20) De menniskor, som förgingos i syndafloden, wille icke tro, fastän Noa för dem predikade i Herrens namn, 2 Petr. 2: 5, och derigenom att han byggde arken, kraftigt bewisade sanningen af denna uppenbarelse, som han af Herren hade undfått. Med långmodighet wäntade Gud på deras bättring i 120 års tid. Så wäntar han nu, att alla allestädes skola bättra sig, och dertill låter han förkunna sitt ord, se 2 Petr. 3: 9. Samma watten, som fördränkte hela den ogudaktiga werlden, war det medel, hwarigenom arken blef buren, och Noa och de som med honom woro blefwo frälste. I tron förkunnade Noa på sin tid Guds frälsande och straffande rättfärdighet. 2 Petr. 2: 5. I tron byggde han arken, ingick sedan deruti, anförtrodde sig och de sina åt Guds barmhertighet och blef buren öfwer den brusande floden. Alla som icke trodde, förgingos. Noas frälsning war både lekamlig och andelig. (V. 21) Syndaflodens watten nämnes här af aposteln såsom en liknelse af det heliga dopet. Såsom genom floden det ogudaktiga slägtet blef dödadt och begrafwet, men Noa blef räddad och ett nytt slägte uppstod, så blifwer i det heliga dopet den gamla menniskan dödad och begrafwen, och en ny menniska födes. Ny födelse sker genom kraften af Herrens ord, som är ett skapareord, och wattnet är härwid det jordiska, synliga medlet. Men icke det att köttets orenhet aflägges, eller att kroppen renas, icke detta är någon hufwudsak i dopet, såsom Judarne menade, utan ett godt samwetes förpligtelse till Gud, nemligen att Gud af nåd ingår förbund med den som döpes, och den som döpes anammar i tron förbundets löfte, renas från synden, förlossas från träldomen, uppstår från döden till lifwet, får ett godt samwete i denna försoning med Gud och ingår i trons friwilliga förbund med och förpligtelse till honom, detta är det, som frälsar själen, och allt detta sker genom Jesu Kristi uppståndelse. Den uppståndne frälsarens förklarade menniskonatur är den oändliga lifskälla, hwarutur den helige andes lifgifwande, pånyttfödande nådegåfwor utströmma, och i den sålunda pånyttfödda själen blifwer detta lifwets watten från himmelen en kalla med springande watten till ewigt lif. Joh. 4: 14; kap. 7: 38. Genom Jesu försoningsdöd är syndernas förlåtelse förwärfwad, och genom Jesu uppståndelse blifwa dessa gåfwor åt menniskan meddelade medelst ordet och sakramenten. Jemför 1 Mos. 6: 18. Rom. 6: 3–5. Kol. 2: 12, 13. Ebr. 10: 22. (V. 22) Den uppståndne Kristus, wår frälsare, är uppfaren till himmelen och upphöjd på Guds högra hand öfwer alla änglar och wäldigheter, Ef. 1: 2022, och häraf är klart, att hans magt och den oändliga rikedomen af hans frälsningsnåd och tillfyllestgörelse äro fullkomligt tillräckliga för alla syndare, som wilja blifwa frälste genom honom. Den som tror, han har ewigt lif, men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom. Joh. 3: 36. Fil. 3: 20, 21. Kol. 3: 4. Han är lifwets bröd; han är uppståndelsen och lifwet; han har det ewiga lifwets ord; hwar och en som lefwer och tror på honom, skall icke dö ewinnerligen. Joh. 11: 26.

4 Kapitlet.

Uppmaning till tålamod, trohet, waksamhet och kärlek.

Då således Kristus har lidit för oss till köttet, så wäpnen ock I eder med samma sinne — ty den som har lidit till köttet har afstått från synd — Rom. 6: 8 f.

2 för att icke mer efter menniskors lustar, utan efter Guds wilja lefwa den i köttet återstående tiden. Rom. 12: 2. 14: 7 f. 2 Kor. 5: 15. Gal. 2: 20. 1 Tess. 5: 10. Ebr. 9: 14.

Då Kristus har gifwit sin menskliga natur i döden för oss och lidit utan gensägelse, kap. 3: 18; kap. 2: 23, så skola Jesu efterföljare bedja om nåd att likna honom i stilla tålamod och undergifwenhet i alla lidanden, som öfwergå dem. Och såsom Jesus genom sin död för oss alla wann seger öfwer synden, döden och djefwulen, så hafwa alla de lidanden, som Herren låter öfwergå de troende, många wälgörande werkningar, och deribland äfwen den, att de genom nåden bidraga att allt mera korsfästa och döda den gamla menniskan och qwäfwa [ band III, 638 ]de frestelser och syndiga begärelser, som widlåda de troende, se Ebr. 12: 1. Ps. 119: 6771. 2 Kor. 11: 32. Sålunda blifwer lidandet för en kristen ett kors, och på detta kors skall den gamla menniskan fortfarande dödas genom kraften af Kristi kors, se Ef. 4: 22. Gal. 5: 24, 25. Eftersom lidandet har för hwarje kristen ett så högt och wigtigt ändamål, böra de wäpna sig med Kristi sinne och lida med tålamod och förtröstan.

3 Ty det är nog att under den förlidna tiden hafwa gjort hedningarnes wilja och wandrat i utswäfningar, lustar, dryckenskap, gillen, dryckeslag och syndig afgudadyrkan, Rom. 13: 13. Ef. 4: 17.

4 hwarföre de ock förundra sig och smäda, när I icke löpen med till samma liderlighetens pöl.

5 Men de skola göra räkenskap för den som är redo att döma lefwande och döda. Joh. 5: 25. Ap. G. 10: 42.

Det är nog, ja det är redan allt för mycket att den förslutna tiden är tillbragt i werldens fåfänglighet och syndens lustar, och detta måste alldeles upphöra, så snart menniskan blifwer en kristen, och den delen af lifstiden, som ännu återstår, v. 2, måste framlefwas efter Guds wilja. Aposteln wisar här tydligt, att de, som lefwa i sådana synder, som här uppräknas eller i andra synder, de lefwa efter hedningarnes wilja, på hedningawis, och äro således till sitt wäsende egentliga hedningar, äfwen om de på den tiden kallades Judar, eller om de i wår tid kallas kristna. Icke benämningen eller ens bekännelsen, utan tänkesättet, wäsendet och lefwernet wisar, hwad menniskan egentligen och i sitt innersta är: är hon hedning i sitt lefwerne och i sitt tal, så är hon också hedning i sitt hjerta. Den, som kommer till tron på Kristus och således blifwer en rätt kristen, kan icke fortfara att i sitt tal och i sitt lefwerne wara hedning. (V. 4) För dem, som icke äro kristna, för werldens barn, synes det besynnerligt, ja, dåraktigt, att I icke wiljen längre löpa med dem uti samma syndens orenlighet, och derföre förargas de och försmäda alla, som skilja sig ifrån dem. En wanlig anklagelse och ett beständigt stickord mot dem, som öfwergifwa werldens och syndens wäsende, är detta, att de wilja wara helige och bättre än andra. (V. 5) Detta smädande warar icke länge, domaren är för dörren.

6 Ty derföre har evangelium blifwit predikadt äfwen för de döda, att de wäl måtte i likhet med menniskor dömas till köttet, men i likhet med Gud lefwa till Anden.

Gud skall döma lefwande och döda, men det är i synnerhet deras förhållande till Herrens ord, hwarpå det beror, huru domen skall utfalla. För de lefwande predikas evangelium, och om de tro, blifwa de frälste, men om de icke wilja tro, blifwa de förtappade. För de döda har evangelium blifwit predikadt, medan de lefde, eller hafwa de på något sätt genom Herrens underbara skickelser och nådesinrättningar fått efter döden lära känna den af Gud uppenbarade salighetswägen, såsom wi kunna hoppas om hedningarne, och alla sådana menniskor, som aldrig här i tiden haft något tillfälle att höra salighetens ord. Hafwa de trott, så äro de frälste genom tron; hafwa de deremot framhärdat i obotfärdighet och otro, så hafwa de dermed ådragit sig fördömelsedomen. Ändamålet med evangelii predikan är att menniskan derigenom skall lefwa till anden i likhet med Gud och lefwa ewinnerligen, men till detta nya lif födes ingen på annat sätt än att den gamla menniskan måste dö; lagens dom måste gå öfwer synden, så att menniskan erkänner sig wara syndig och för syndens skull wärd att för ewigt fördömas, såsom alla menniskor äro af naturen köttslige och derföre wredens barn. Då menniskan låter lagens dom gå öfwer sig och gifwer Guds lag rätt, men anammar evangelium och flyr till nådastolen, så sker den nya födelsen genom den helige andes nåd, och för alla, både lefwande och döda, har detta evangelium blifwit förkunnadt och frälsningsnåden åt dem tillbjuden, innan Herren Kristus kommer till att döma lefwande och döda.

7 Men alltings slut är nära. Waren derföre tuktiga och nyktra till att bedja, 2 Petr. 3: 9 f. 1 Joh. 2: 18.

Alltings slut, nemligen Herrens tillkommelse till att döma lefwande och döda, v. 5, är nära, derföre böra alla kristna icke blott lekamligen, utan också andeligen wara rätt tuktiga och nyktra till att bedja, se 1 Tess. 5: 8. Till denna tukt och nykterhet är nödwändigt, att icke blott undfly allt öfwerflöd i mat och dryck, sinliga njutningar och förströelsen, fåfängliga tankar och ängsliga omsorger, utan också att emottaga olja för troslampan och hafwa lampan brinnande, ty den rätta andeliga tukten och nykterheten kan icke finnas utan fortfarande upplysning af Herrens Ande, och dertill behöfwes ett flitigt bruk af Guds ord under waksamhet och bön.

8 och framför allt hafwen en innerlig kärlek till hwarandra; ty ”Kärleken skall öfwerskyla en myckenhet af synder”; Ords. 10: 12.

Kärleken till nästan står i omedelbar förening med nykterheten, waksamheten och bönen och är förenad med tron, likasom lågan med elden. Låter man kärleken förkolna så slocknar äfwen tron. Äfwen synder och öfwerträdelser hos wår nästa göra det icke tillåtligt för oss, att emot wår nästa wara kärlekslöse. Men att öfwerskyla synden betyder ingalunda, att man skall förswara det onda. ”Öfwerskylandet är sagdt i förhållande till nästan, icke i förhållande till Gud. Synden skall inför Gud ingen öfwerskyla, utom tron. Men min kärlek skyler min nästas synd; och liksom Gud skyler min synd med sin kärlek, när jag tror, så skall jag ock skyla min nästas synd.” L.

9 Waren gästfria mot hwarandra utan knot

[ band III, 639 ]Att kristna gerna skola wara gästfria och herbergera hwarandra, och att detta skall ske utan knot, föreskrifwes i Guds ord på många ställen, och härwid bör särskildt märkas, huru nödwändigt det är för rika och förnäma, som kommit till tron på Kristus, att de gerna och med kärlek emottaga och herbergera ringa och fattiga bröder. Måhända wisar det sig snart, att dessa bröder äro ännu rikare och förnämare. Se Matt. 25: 20–23. Luk. 16: 9. Ebr. 13: 2.

10 och tjenen hwarandra såsom gode förwaltare af Guds mångfaldiga nåd, hwar och en efter den gåfwa han har fått. 2 Kor. 8: 12. 2 Kor. 12: 4. Tit. 1: 7.

Både naturens och nådens och det timliga lifwets gåfwor äro mångfaldiga och på ganska olika sätt utdelade, derföre böra de troende wara angelägna att tjena hwarandra med de gåfwor de hafwa fått, och besinna att de äro förwaltare af Guds gåfwor, hwilka alla äro förlänade af idel nåd, till att med dem tjena sin nästa, men ock att för dem göra räkenskap. Matt. 25: 14–30.

11 Om någon talar, tale han såsom Guds ord, om någon tjenar i församlingen, tjene han såsom af den förmåga Gud gifwer, på det att Gud må blifwa ärad i allt genom Jesus Kristus, hwilken äran och magten tillkommer i ewigheters ewighet. Amen. Rom. 12: 6 f.

Om någon talat i församlingen eller med någon enskild i andeliga ting, så får det icke ske efter egna tankar och hugskott, utan såsom Guds ord lärer. Den, som hafwer ett tjenareembete eller diakonembete, Ap. G. kap. 6, eller hwad embete i församlingen det må wara, bör deruti tjena af den förmåga Gud gifwer; märk: icke blott af den förmåga han har, utan han skall bedja om wishet, nåd och kraft; ty det är Gud, som gifwer och will fortfarande gifwa. Förmågan skall man utbedja sig, samt anwända den, på det Gud må blifwa ärad. Allt hwad de troende göra, skall gå ut på att tjena honom, i hwilkens rike de äro upptagne, för att gifwa honom äran, såsom han har lärt oss: Riket är ditt och magten och härligheten i ewighet. Till bönen och arbetet hörer lof och tacksägelse. Se Kol. 3: 17.

12 Mina älskade, förundren eder icke öfwer den glödhetta bland eder, som wederfares eder till pröfning, likasom hände eder något sällsamt, Es. 48: 10.

13 utan i den mån I deltagen i Kristi lidanden, så glädjens, på det att I ock mån glädjas och fröjdas wid hans härlighets uppenbarelse. Fil. 3: 10 f. Kol. 1: 24. 2 Tim. 2: 10.

Förföljelse och bedröfwelse hafwa gått öfwer de troende allt ifrån werldens begynnelse, då Kain mördade Abel. Kristus sjelf blef korsfäst och dödad, och ännu blifwer han förföljd af den otrogna werlden, som föraktar hans ord och hatar hans lemmar. Detta har han förutsagt: Om werlden hatar eder, så weten, att hon har hatat mig förr än eder .... hafwa de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. Joh. 15: 18–21. Derföre skola de troende icke undra på den pröfningseld, som öfwergår dem, såsom wore detta för dem något främmande, utan i samma mån de warda delaktige i Kristi lidanden, böra de glädja sig att de få lida med Kristus, se Matt. 5: 10–12. Rom. 8: 17. 3: 10. 2 Kor. 4: 17. Såsom de troende så bära korset efter Jesus och lida med honom, så få de ock glädjas och fröjdas med honom i härligheten.

14 Om I blifwen smädade för Kristi namns skull, saliga ären I, ty härlighetens och Guds Ande hwilar öfwer eder.

Att kallas kristna war på den tiden förenadt med samma hån och smälek, som i närwarande tid alla de smädenamn, hwarmed man brännmärker alla, som bruka Guds ord på allwar och wilja lefwa derefter, såsom t. ex. de orden: ”helige”, ”läsare”, m. m. Just derföre, att härlighetens och Guds Ande, den förhärligade Sonens Ande och Fadrens Ande, den Helige Ande, som utgår af Fadren och Sonen, bor i de troende, just derföre blifwa de af werlden smädade och förföljde; ty denna werldens Ande kan icke tåla Herrens Ande. Ef. 2: 1, 2. 2 Kor. 6: 19. Werlden smädar således Guds Ande sjelf genom sina smädelser mot Guds folk, men de troende prisa och förhärliga honom, då de i fromhet, kärlek och tålamod bewisa Andens sinne och bära Andens frukt. Gal. 5: 22.

15 Ty ingen bland eder lide såsom mördare eller tjuf eller illgerningsmän eller såsom den der blandar sig i andras ärenden. 1 Petr. 2: 20.

16 Men om han lider såsom Kristen, skämme han sig icke, utan prise Gud för detta namn. Fil. 1: 28 f.

Nywäckta och nykristna äro ofta i fara att tänka, att det ljus, som är nytt för dem, också är nytt för alla andra; och de frestas att inblanda sig i mångahanda ting eller strax uppträda med förmaningar och lärdomar. Aposteln warnar mot sådan oförsigtighet, jemte det han warnar mot grofwa synder. ”Lusten att ingripa i ett främmande embete drifwer djefwulen allra mest i de falska kristna, som alltid wilja hafwa mycket att skaffa och regera, ehuru ingenting ät dem anbefaldt.” L. Ordet blandar sig i m. m. betecknar på grundspråket egentligen en, som inlåter sig i upproriska stämplingar och oros stiftande, eller inblandar sig i främmande angelägenheter och tillwällar sig magt och tillsyn öfwer werldsliga ärenden.

17 Ty tiden är, att domen skall begynna på Guds hus, och om den börjar på oss, hwad skall då blifwa deras slut, som icke tro Guds evangelium?

18 Och om den rättfärdige med nöd blifwer frälst, huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren? Luk. 23: 31.

19 Derföre böra ock de som lida [ band III, 640 ]efter Guds wilja anbefalla sina själar åt honom, såsom åt en trofast skapare, med goda gerningar.

”Den rättfärdige är den, som tror; dock är det möda och arbete i tron, att han må komma igenom och warda salig, ty han måste gå genom glöden; hwar skall då den stanna, som icke tror? — De, åt hwilka Gud tillskyndar ett lidande hwilket de icke sjelfwe sökt och utwalt, skola anbefalla honom sina själar. Det är för oss en stor tröst; Gud har skapat din själ, utan din omsorg och ditt tillgörande, då du ännu icke war till: så kan han wäl widmagthålla henne.” L. — De lidanden, som de troende hafwa att genomgå här i tiden, äro dels frukter af det allmänna onda, som är kommet i werlden genom synden, dels yttringar af Satans och werIdens hat emot Kristus och hans Ande. Det är således delaktighet i hans lidande. Synden blifwer derigenom fortfarande uppenbarad. Fullkomlig bekräftelse på Guds rättfärdighet sker deruti, att de troende blifwa salige och de otrogna fördömde. 2 Tess. 1: 6, 7. Således är det nya testamentets tid och de troendes lidanden en förberedelse och början till domen på domedag. Och måste Guds barn här i tiden lida så mycket, fastän de icke lida något syndastraff, emedan de i Kristus hafwa nåd och förlåtelse, huru förskräcklig måste på domedag den dom blifwa, som skall öfwergå de ogudaktiga för deras synders skull! Se Luk. 23: 31. 2 Tess. 1: 8, 9. Ps. 73: 19. Om den rättfärdige med nöd blifwer frälst och endast genom Guds beständigt bewarande, mägtiga nåd; och kan ingen utan mycken bedröfwelse ingå i Guds rike; så böra de troende wakta sig för andeligt högmod och säkerhet, samt waka och bedja. Och för den ogudaktige och syndaren bör den rättfärdiges lidande wara ett kraftigt wäckelserop. Om kroppen måste lida eller äfwen dödas för Herrens skull, så bör den rättfärdige anbefalla sin själ åt den trofaste skaparen, med goda gerningar. Se Ebr. 12: 1–6. 1 Petr. 2: 15.

5 Kapitlet.

Församlingslärares pligter. Uppmaning till ödmjukhet och waksamhet. Helsningar.

De äldste[1], som äro bland eder, förmanar jag, som äfwen är en af de äldste och wittne till Kristi lidanden, och som ock har del i den härlighet, som skall uppenbaras:

2 Wården Guds hjord, som är hos eder, och hafwen akt på honom, icke af twång, utan sjelfmant. icke för slem winning, utan beredwilligt, Ap. G. 20: 28. 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 7.

3 icke såsom herrar öfwer församlingarna, utan såsom föredömen för hjorden. 2 Kor. 1: 24. Fil. 3: 17. 1 Tim. 4: 12.

De äldste, jemför 1 Tim. 3: 1. Till föreståndare och lärare i församlingen waldes någon äldre och erfaren kristen. Icke förr än i senare tid gjordas skilnad emellan prestembetet och biskopsembetet, se Ap. G. 20: 17. 1 Tim. 5: 17. 2 Joh. 1. Aposteln gör icke skilnad och tillegnat sig icke företräde, utan kallar sig i ödmjukhet en medäldste. Att han warit ögonwittne till Kristi lidanden, som han förut så kraftigt framstält såsom salighetsgrunden, nämnes här såsom hufwudsak för apostlaembetet, se Luk. 24: 46–48. Såsom apostel och wittne, hade han sjelf i rikt mått fått erfara och wara wittne till de lidanden, som Kristi bekännare måste utstå, men han nämner icke om sin delaktighet i lidandet, utan blott om sin delaktighet i den stora tillkommande härligheten. (V. 2) Aposteln hade af Herren Kristus fått den högtidliga befallningen att föda hans får och lam; och denna befallning meddelas här åt alla andra föreståndare och lärare i Kristi församling. Detta gäller också om den stora befallningen att gå ut och lära alla folk. Matt. 28: 19. Guds hjord står under Guds synnerliga wård, och själaherdars answar är derföre ganska stort. We dem, som trälaktigt och wårdslöst eller till och med blott af werldsliga orsaker och för brödets skull innehafwa läroembetet! (V. 3) Denna wigtiga apostoliska föreskrift innebär en sträng dom öfwer alla sådana lärare, som wilja wara kyrko-herrar i stället för kyrko-herdar, och blott gifwa lärdom, föreskrifter och befallningar, men icke wara föredömen för hjorden i sann och lefwande kristendom. Tit. 2: 7. 2 Tim. 4: 5. Här är det alla lärare tydligen förbjudet att wara folkets herrar; deremot är det uttryckligen befaldt, att de skola wara föredömen för hjorden. Fil. 3: 17. 2 Tess. 3: 9. 1 Tim. 4: 12. Ordet församling i denna vers, ”på grekiska kleros, betyder egentligen en lott eller ock en del, som genom lott tilldelas hwar och en; derföre kallat Petrus sockenfolket eller kyrkosocknen en lott, det är den del, som är anförtrodd åt sin kyrkoherde.” L.

4 Och då öfwerherden warder uppenbar, skolen I undfå härlighetens owanskliga krona. Joh. 10: 11. 2 Kor. 9: 25. 2 Tim. 4: 8.

Det saliga hoppet, att af öfwerherden undfå den owanskliga kronan, bör egga och lifwa alla herdar och lärare till innerlig kärlek och oafbrutet nit i det härliga kallet, 2 Tim. 4: 8, och derjemte till beständig tanke derpå, att de äro underherdar öfwer den hjord, som icke tillhör dem, utan öfwerherden, Kristus sjelf. Se kap. 2: 25. Ebr. 13: 20.

5 Sammalunda I yngre, waren de äldre undergifne, och alla hwarandra; hållen eder hårdt wid ödmjukheten; ty ”Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifwer han nåd”. Rom. 12: 1016. Ef. 5: 21. Ords. 3: 34.

Det ordet äldre är på grundspråket detsamma som ordet äldste i v. 1. Här är således en förmaning till församlingens öfriga medlemmar [ band III, 641 ]att ära och underdånigt lyda sina föreståndare och lärare. Men härwid skulle icke undergifwenheten stanna, utan de skulle äfwen bewisa den mot hwarandra inbördes. Huru nödwändig ödmjukheten är, wisar den heliga skrift på många ställen, se Matt. 20: 25–28. Joh. 13: 12–17. Derföre skola de kristna hålla sig hårdt wid, egentl. inswepa eller insnöra sig fast i ödmjukheten såsom uti en hårdt fastbunden klädnad, såsom ordet i grt. betyder. Se ock Jak. 4: 5.

6 Ödmjuken eder derföre under Guds mägtiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid, Luk. 1: 52. 14: 11.

Den högmodige är icke blott stolt emot menniskor, utan knorrar emot Gud sjelf med missnöje öfwer hwad Gud låter honom wederfaras. Men den högfärdige har en stark, oöfwerwinnelig motståndare, och detta är förskräckligt. De högfärdiga skola blifwa förnedrade, men de ödmjuka gifwer Herren nåd och upphöjer dem, då han finner för godt, och i synnerhet på Kristi dag. Wissa derom, kunna de i tålamod och ödmjukhet upptaga allt hwad Gud med dem gör och låter.

7 och kasten allt edert bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder. Ps. 55: 23. Matt. 6: 25 f. Fil. 4: 6.

Den sanna ödmjukheten är nödwändig, men lika nödwändigt är det för en kristen att kasta sina bekymmer på Herren, Matt. 6: 25, ty ängslig omsorg innebär misströstan till Gud, till Guds kärlek, magt och nådelöften; den högfärdige röfwar äran från Gud; den som sjelf will bära sin omsorg, förringar också Guds ära.

8 Waren nyktra och waken; ty eder wederfakare, djefwulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hwem han må uppsluka. Luk. 22: 31. 1 Tess. 5: 6.

9 Stån honom emot, stadiga i tron, och weten, att samma lidanden fullbordas på edra bröder i werlden. Ef. 6: 1113. Jak. 4: 7.

De ängsliga omsorgerna bör en kristen kasta på Herren, men deremot med nykterhet och waksamhet taga sig till wara för den arge och listige fienden, som på många sätt och särskildt med högfärd, fåfäng ära, bekymmer, menniskofruktan söker att fånga och såsom ett rofdjur uppsluka Guds barn, se Luk. 12: 22. Matt. 6: 24, 25. I synnerhet söker han i nöd och wedermöda, i förföljelsen och lidanden fresta de kristna till misströstan, otålighet och affall; dels inskjuter han den tanken i hjertat, att deras wedermöda är ett bewis på, att de äro förkastade af Gud; dels söker han werka sådan förskräckelse för nöden, motståndet och lidandet, att ståndaktigheten swigtar och misströstan will uppstå, ja, stundom inkastar han såsom ett glödande skott den tanken, att Gud är obarmhertig emot somliga, som han bestämt till att alltid lida o. s. w. Frestelsetankar kunna wara af otaliga slag. Men aposteln uppmuntrar hwarje själ. som lider i Herrens efterföljelse, med den försäkran, att samma lidanden wederfaras de troende i werlden öfwer allt och i alla tider. Det är den wanliga wägen till härligheten. Genom många bedröfwelser måste man ingå i Guds rike. Se Ap. G. 14: 22.

10 Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin ewiga härlighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. 2 Kor. 4: 17. 2 Tim. 1: 9. Ebr. 13: 21.

Denna apostoliska önskan är ett löfte af Guds Ande, att att denna nåd skall komma till dem, som emottaga nåden, och att han, som börjat i dem trons werk, will också af samma nåd fullborda det, se Ebr. 12: 2, han will stödja, styrka, och stadfästa sina trogna. Blott en liten tid räcker lidandet, men ewig är den härlighet, till hwilken han kallat dem.

11 Honom ware ära och magt i ewigheters ewighet! Amen.

Äran, härligheten och magten åt Herrens, och han will uppenbara sin härlighet och magt genom att fullborda de troende och göra dem ewigt saliga till sin härliga nåds berömmelse. Ef. 1: 6. 2 Kor. 1: 20. Fil. 1: 11.

12 Med Silvanus, eder trogne broder, såsom jag menar, har jag i korthet skrifwit för att förmana eder och betyga, att denna är Guds rätta nåd, i hwilken I stån.

Brefwet syntes aposteln kort i förhållande till de oändligt wigtiga ting, hwarom det handlar, och den Andens fullhet, som i honom war. Om Silas eller Silvanus, Pauli följeslagare, se Ap. G. 16: 19. 2 Kor. 1: 19. Från många sidor sökte sanningens motståndare att göra de kristna wacklande i sin tro och bringa dem till affall, men aposteln har betygat och bewisat, att detta war Guds rätta nåd, evangelii fria nåd, i hwilken de stodo, och som äfwen i detta bref ät framlagd.

13 Den jemte eder utwalda församlingen i Babylon helsar eder, och Markus, min son.

Somlige uttolkare anse namnet Babylon betyda Rom, såsom i Uppb. kap. 18, men det är icke omöjligt, att Paulus war i Babylon och grundade kristna församlingar i de länder, der det gamla testamentets heliga sanningar hade långt förut blifwit genom Judafolket bekanta; och genom apostlarna skulle evangelium efter Herrens befallning sprida sig åt alla håll. Petrus led sedan martyrdöden i Rom. Han kallar Markus sin son, likasom Paulus omtalar sin andelige son Onesimus. Filem. 10.

14 Helsen hwarandra med kärlekens kyss, Frid ware med eder alla, som ären i Kristus Jesus! Amen. Rom. 16: 16.

Se Rom. 16: 16. Fridsfursten är Kristus allena. I honom finner själen frid och fröjd och salighet.


  1. Se Ap. G. 11: 30.