Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Julie
| ← Sång öfver Kellgrens död |
|
Sång till Glädjen → |
JULIE.
HYMENEISK OFFER-SÅNG.
Sång-Gudinna, tag din lyra,
Knyt en krans om dina hår;
Kalla — vettig i din yra, —
Gracerna i dina spår;
Och då de med blomster pryda
Altaret, som färdigt står,
Må din stämma värdet tyda
Af det offer Hymen får!
Ja, le du ljumma hop! som ej begripa hunnit,
Hur man åt all Förtjenst sin dyrkan skyldig är;
Som aldrig annan dygd än guld och titlar funnit,
Och sjelf ej annat lof, än smickrets lögn begär!
Le äfven du, du svaga skara,
Hvars afundsfulla barm, i liljornas förvar,
En orm uti beredskap har
För hvarje nytt behag du tvingas att befara!
Len, med förtrytsam blick, — len, men ert straff skall vara,
(Om ej, ett mål, kanske, för eder ömkan blott)
Att se två ädla Makars lott,
Som Visheten har valt, och Sällheten skall para,
Fast ej från guldets makt och ej från Lyckans flärd,
Och ej från modets galna seder,
De någondera dra den heder,
Som gör, i eder tro, en dödlig henne värd.
_________
Han, i sina mogna dagar,
Med den styrka hälsan ger;
Som ifrån hans kinder ler,
Under måttlighetens lagar,
Nöjets hopp fördubbladt ser.
Ej det nöjet som försvagar
Och som lättingen förtär;
Men som Mödans dotter är,
Och som Arbetet ledsagar,
Under Idoghetens tak,
Medan, på dess flydda smak,
Flärdens trötta hjelte klagar.
Hon, med det fina vett, de blygare behag,
Som ej till handtverk gjort att blända och förtrolla;
Som ej af modet fått en hastig seger-dag,
Men smyga till sin thron, och evigt den behålla;
Med detta ögonkast, der Känslan, i försåt,
I otillslutna bröst en hemlig gnista sänder,
Som icke bränner, men som tänder,
Och med den ljufva röst, som följer henne åt;
Med den naturens ton, som utan sken af våda,
Sig tränger menlöst fram att öfver hjertan råda;
Och framför allt, med denna själ,
Så öppen — men så vis! så öm — och dock likväl,
Så lika jemt beredd att njuta och försaka!
Af all den qvickhet prydd, som ger en flyktig träl,
Och alla tänkesätt, som fängsla vid en maka! —
Med denna rikedom, med denna sälla skörd,
Utur naturens sköt, utaf Behagen förd,
En annan Heloïse till Hymens altar hastar:
Och du, i hvilkens famn hon detta offer kastar,
Som bad, om Gudens nåd, så länge, och så rörd,
Tryck henne till ditt bröst, och känn att du äv hörd!
Unga Systrar! J som njuten
Denna yttersta minuten,
Hvilkens väntan Er förskräckt;
Samlens, i högtidlig drägt:
Edra afskedstårar gjuten
På de sälla blomsterband,
Hvari hon, för evigt sluten,
Rycks från Er, af Hymens hand.
⁂ ⁂ ⁂
Och du, de gamla dars Gudinna,
Af äktenskapets helgd förgätna Skyddarinna,
Som flytt, men lemnat qvar din larf
Åt Sinnlighetens dar, åt Flärdens tidehvarf:
Hvars bud från Cynthias läppar ljuda,
Då lustan stämmer hennes röst,
Och hennes tända blick, och obetäckta bröst,
Långt andra Gudars dyrkan bjuda:
Du, af hvars himmelska begär
Den stränga Doris evigt skryter,
Fast hon, i nattens hägn, med hemlig vällust bryter
Det ok som hon, med tvång, i dagens ögon bär: '
Dygd! visa dig och vittna här,
Du främling ibland dagens Sköna!
Stig ner i gyllne skyars glans,
Och räck, med dristig hand, den krans
Som skall din Dotters hjessa kröna.
Ja, låga Smädelust! i trots utaf ditt hån,
Skall detta helga namn ännu ditt öra såra:
Gack, att en brottslig tid med dina dikter dåra;
Och troget följ den last, du drar din börd ifrån!
Tälj dessa offers namn, som verlden honom skänker;
Lägg till dem han ej fått, men trånade att få;
Finn här ett ögonkast, som dygdens lagar kränker,
Och der en brottslig suck, från stumma läppar gå;
Tryck lustans namn på det som själen blott kan njuta;
Förgifta det beröm som är Förtjenstens lön;
Och om du ser en vän, en vän i famnen sluta,
Och med en afskeds-tår dess bleka kind begjuta,
Så gäcka detta qval, emellan tvenne kön.
Hör verlden, arg som du, ditt löje återskalla;
Men — Afgrunde-dotter! blygs, — se opp igenom skyn!
Se englar trängas om att njuta denna syn,
Och känslans offer-tår från deras ögon falla!
Skynda, lyckliga Julie,
På din blomster-sådda bana,
Att en makes lycka dana
Och sjelf lyckligare bli!
Gack, att som hans Hus-Gudinna,
Ta hans offer-gärd emot;
När han suckar för din fot,
Skall han morgon-solen finna
Skönare ur böljan rinna;
Aftons svala andedrägt
Friskare hans kinder hinna;
Lifvets börda, som en fläkt,
Från hans skullra skall försvinna;
Och hans öga, vid ditt bröst,
Ljufvare af hvilan slutas,
Lyckligare, vid din röst,
Utaf dagens sken begjutas,
Men, förr än ur min famn, jag dig försvinna ser,
Emottag, af en vän, (som ville vara mer)
Ett trettonårigt lof, som, du förtjent behåller:
Om det en fordran är på ett förgudadt lif,
Att endast tro sig född för sina tidsfördrif,
Sin spegel, sin amant, sin granlåt och sitt joller;
Att af en vacker mun, som tröttar oss i ett,
För qvickt, för täckt betjent, för att behöfva vett,
Sin själ med äfventyr och förmaks-pladder föda;
Och, med den fina hand, som kärleken ej gaf,
Att pryda mödornas och skyldighetens slaf,
Sin tid, vid sitt trisett, och vid sin knytning, döda: —
Om detta konsten är att värdig maka bli,
Är könets rättighet till dyrkan — då Julie,
Då äger du ej den, då bör du den försaka.
Men, om det är förtjenst, är värde hos en maka,
Att, med ett stilla vett, som brinner alltid jemt,
Förutan lexor klok, och verksam under skämt,
Sin syssla, sina steg, sitt umgänge bedaga;
Att, med en känslograd, som visheten bestämt,
Förtjust en lycklig stund, i nöjets armar taga,
Och bojan af sin pligt förutan suckar draga;
Att, i en qvinno-själ, med böjelsernas ro,
Förena känslans höjd i vänskap och i tro;
Den fasthet i beslut, som nöjen eller smärta
Bekriga lika svagt — med detta ömma hjerta,
Som värmes af en blick, som smältes af en tår,
Och sina njutningar af sina offer får:
Om detta är förtjenst att vänners aktning vinna,
Att en lycksalig man för sina fötter finna,
Att en tillbeden Fru, en lycklig Moder bli;
Då föddes du dertill, då blir du det, Julie!
_________
Nöjen, under sång och dansar,
Fästen bojor, fästen kransar,
Kring det Par som hyllat Er;
Aftonstjerna! blicka ner
Ur det flor, som på det höga,
Natten utsträckt öfver oss;
Och du Hymen! göm ditt bloss,
Och drag täcket för mitt öga!
_____________