Hösten 1866 (Sehlstedt 1867)
| ← Min flicka |
|
Bacchus är bäst → |
Hösten 1866.
Det knattrar och smattrar 1 vägg och knut:
Gunås! vi ha hösten igen.
Det ginge väl an om man slapp att gå ut,
Men det går inte för sig, min vän!
Så hafva de himmelska källornas lopp
På jorden så egna manér:
Vitalis har lärt oss att regnskur och glopp,
De ”falla ej opp utan ner”.
Nå än sen då! det kan ju ingen menniska hjelpa att
man blir våt då det regnar, ifall man nota bene går ut.
Att hösten är kommen är lika naturligt som att sommaren
har varit och farit. Man får väl trösta sig och vara nöjd
och ta i hand och tacka för det man fått njuta af sommarn
och dess behag.
Jo sommarn! jo, den var spritt galen bestämdt
Och sjuk var naturn och förstörd.
I vatten gick Flora och traskade jemt,
Och sorglig vardt bergning och skörd.
Till plättar och bullar hvar få vi mjöl?
Hvar få vi potatis? Gud vet.
Så ha våra bryggare stegrat sitt öl
De borde ha rammel för det.
Får inte naturen vara huru den vill? Hvarför bygger
ej folket rior, i stället för att gorma och förtvifla? Mjöl
kan man dessutom få från Stettin, och öl kan man låta bli
att dricka. Hvad fan nu då!
Nå nå, lika godt! Man skall prata ibland.
Vi tala om annat härnäst.
När hösten och vintern nu ta oss om hand,
Hvad är det som tröstar mig mest?
Jo, fyra par fönster glasmästarn satt in
Med kitt och med bomull och nubb,
Och så har bundtmakarn och skräddarn med skinn
Fördubblat min gamla tulubb.
