Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Allmänna betraktelser öfver mormonismen
| ← En utflygt till södra Utah |
|
Mormonprofetior och uppenbarelser → |
Om uthärdande af svåra lidanden för en religions skull vore ett afgörande bevis för dess sanning, skullde mormonismen kunna göra anspråk på att vara den sanna religionen. En diger volym skulle kunna fullskrifvas af skildrangar öfver de lidanden, som mormonerna utstodo i Missouri och Illinois och under färderna till Utah. Man bör dock komma ihåg, att de utom alt det orimliga i deras läror äfven gjort sig skyldiga till at »sätta kött sig till arm». I mormonismen upprepas den gamla villfarelsen, att Kristi andliga rike uppfattas som ett verldsligt och yttre, som i detta fall skulle upprättas än i Missouri, än i Illinois och än i Utah. Häraf deras sammanblandning af kyrka och stat och det oldliga, gränslösa prestväldet, hvarom man kan göra sig en föreställning af det redan framstälda så väl som af nedan stående uppgift på den mormonska hierarkiens härskara. Först kommer profeten och presidenten, som har 2 rådgifvare. Dernäst komma de 12 apostlarne, hvar och en med 3 rådgifvare; vidare 30 patriarker; 240 biskopar; 4,260 »senatorer»; 3,421 öfversteprester (Israels barn redde sig med en), 9,651 diakoner — summa i rundt tal 25,000 kyrklige ämbetsmän öfver en befolkning, som ej uppgår till fullt 200,000!
Som bekant antog 1882 kongressen på senator Edmunds förslag en lag mot månggiftet i Utah, enligt hvilken hvarje polygamist förlorar sin rösträtt samt valbarhet; och en komité tillsattes af Unions-regeringen att öfvervaka valen, hvarigenom man hoppades åstadkomma en anti-polygamistisk lagstiftande församling inom territoriet. Om denna lag kunde strängt tillämpas, skulle den tilldela månggiftet ett svårt slag; men nu är det ytterst svårt att bevisa, att en mormon öfvar månggifte, alldenstund han ingått hemliga äktenskap, som ej gälla inför lag. För öfrigt vitnar ej den ene mormonen mot den andre. Dessutom är månggiftet blott en gren af denna vidunderliga despotism, som står i ständigt uppror mot landets regering och lagar; och det torde till sist komma derhän, att regeringen får lof att behandla mormonismen som en öppen fiende.
Med alt erkännade af det goda, som protestantiske missionärer uträtta i Utah; måste jag uttrycka som min enskilda öfvertygelse, att de kunna föga åstadkomma bland mormonerna. Ytterst få mormoner ha blifvit omvända genom deras verksamhet. Deremot utföres ett mycket betydelsefullare verk genom missionsskolorna.
Det gifves enligt mitt förmenade ett radikalmedel mot mormonismen såväl som mot hvarje annan form af religiös fanatism och vidskepelse, vare sig i Utah eller annorstädes, och det är en sund folkupplysning. Om Förenta Staternas regering upprättade folkskolor i Utah, sände dit duglige lärare och tvingade föräldrarne att hålla sina barn i skolorna, skulle mormonismens glenskaper snart försvinna från Amerikas fri jord. Folkundervisningen i de allmänna skolorna borde blifva obligatorisk öfver hela landet. Detta skulle äfven blifva det kraftigaste medlet mot katolicismens inflytande. Likaledes borde något göras för att upplysa massorna i vårt land om mormonismens ohyggligheter och bedrägerier. Det är både sorg och skam, att så stor okkunnighet råder bland vår allmoge, att det ens är möjligt att vinna proselyter för mormonismen.