Kontinentalsystemet/Slutord

[ 256 ]

SLUTORD

Jämförelse med nutiden

Föga framgång hade kontinentalsystemet haft i sin uppgift att förstöra Englands ekonomiska organisation, och föga varaktiga voro de flesta af dess skapelser på fastlandet. De synliga spår kontinentalsystemet satt i det senaste århundradets ekonomiska historia äro hvarken många eller starka; det är svårt att finna någon påtaglig, mer väsentlig bestående verkan än den att förlänga prohibitivsystemets tillvaro i Frankrike långt utöfver hvad förhållandet blef ej blott i England utan också i Preussen. Man tycks alltså på goda grunder kunna betvifla, att vår kulturkrets’ materiella utveckling skulle ha tett sig väsentligt annorlunda, om detta jättelika försök att störta omkull Europas ekonomiska system aldrig hade gjorts. I allmänhet är det nog så, att hvad som sätter spår i den ekonomiska utvecklingen, till stor del i motsats till den i trängre mening politiska, är sådant som man kan bygga vidare på, där orsak kan läggas till orsak. Enstaka grepp i syfte att slita sönder det ekonomiska samhällets väfnad, äfven om de göras med jättekrafter, förmå i allmänhet föga mer än att fördröja utvecklingen och försvinna småningom under intryck af hvad man med ett vackert, kanske alltför vackert, ord kan kalla naturens själfläkande förmåga, vis medicatrix naturæ.

Emellertid var kontinentalsystemets hufvuduppgift inställd på kort sikt; det var i första hand ett led i en strid på lif och död, där tanken på framtiden såsom alltid under dylika förhållanden måste träda tillbaka. Att de framtida verkningarna blefvo små, är därför en sak, som, strängt taget ej berör kontinentalsystemets kärnpunkt, lika litet som det berör kärnpunkten i andra handelskrig. Visserligen räknar man i alla sådana med de mest långvariga och djupgående verkningar i framtiden af den seger man vill vinna i dag, men det enda man ser [ 257 ]klart är att man vill vinna seger i dag. Frågan gäller alltså först och främst, i hvad mån kontinentalsystemet tjänade detta sitt närmaste mål.

I den mån svaret på denna fråga ligger på det ekonomiska området, — och där utanför har föreliggande skrift ingen uppgift — är det faktiskt redan gifvet i det föregående och går hufvudsakligen i nekande riktning. Det behöfver emellertid ej närmare förklaras, hvarför just kontinentalsystemets misslyckande äfven som ren handelskrigsåtgärd gör det särskildt viktigt att konfrontera det med dess motsvarighet i nutiden, det handelskrig som för närvarande omger oss alla. Om något bör ha framträdt klart af den föregående öfversikten, är det visserligen kontinentalsystemets paradoxala karaktär, och så till vida har motsatsen mot nutiden legat i själfva greppet på ämnet. Men för ett nationalekonomiskt betraktelsesätt är strängt taget hvarje handelskrig en paradox, ty det vänder sig emot förbindelser, som gagna båda de medverkande parterna och tillfogar därför ofrånkomligt sin upphofsman lidanden lika fullt som hans tilltänkta offer. Därför gör kontinentalsystemets egenskap af ekonomisk paradox icke en jämförelse med nutiden öfverflödig. Kanske ännu större intresse har en dylik jämförelse genom det ljus den synes kasta öfver den allmänna samhällsutvecklingen under det senaste århundradet i dess sammanhang med de ekonomiska förhållandena. Äfven till en sådan öfverblick är emellertid materialet till stor del gifvet i det föregående, så att dessa sista sidor få i viss mån karaktären af en sammanfattning.

Kontinentalsystemets jämförelsevis begränsade verkan på Europas näringslif berodde främst på de olika ländernas autarki, deras vidtgående ekonomiska själftillräcklighet i fråga om alla vitala områden. Det hastiga slutet på blockaden af Frankrike vid revolutionskrigens utbrott sammanhängde otvifvelaktigt icke blott med de särskilda idéer vi lärt känna utan också med utsiktslösheten att svälta ut ett land i Frankrikes läge. Och i svagare grad var förhållandet likartadt i afseende på en lifsmedelsblockad af England. Att en blockad af det senare slaget däremot för närvarande skulle bli effektiv, om den kunde genomföras, kan anses som en ganska gifven sak. Men äfven i afseende på genomförbarheten är läget ändradt. En dylik blockad kräfver nämligen nu nästan ofrånkomligt välde öfver hafvet, emedan de länder som nu producera spannmål äro så många och vidt skilda, att det ej gärna kan vara möjligt att behärska dem alla från landssidan; och detsamma gäller om flertalet andra produkter än lifsmedel, t. o. m. [ 258 ]om flertalet råvaror. Möjligheten att spärra ett land enbart genom makt öfver tillförselns källor är alltså sedan Napoleonstiden starkt minskad i afseende på alla världshandelns hufvudartiklar; den har kvar sin roll hufvudsakligen beträffande viktiga men kvantitativt obetydliga varor sådana som vissa specialmetaller, kali och indigo. Så till vida ha alltså möjligheterna till effektiv afspärrning minskats, att de nu mer ofrånkomligt än för hundra år sedan kräfva makt öfver transportvägarna, medan man förr hade större möjligheter att göra sig till herre öfver själfva produktionen. I motsatta vågskålen ligger, att den skada man gör genom afspärrning, när den kan genomföras, nu är mångdubbelt starkare än då. Därför är det påtagligt, att fastlandets blockering, som aldrig ens på allvar försöktes under Napoleonskrigen, nu får en helt annan räckvidd än då.

Utöfver dessa ganska själfklara materiella anledningar till blockadens större möjligheter för närvarande finnas emellertid andra, som ligga på det sociala eller andliga området samt därför äro långt mindre påtagliga och allmänt kända men ingalunda mindre viktiga. Främst bland dessa bör man sätta statsmaktens ökade styrka i jämförelse med läget för hundra år sedan. Om det är något som utgör omkvädet i alla diskussioner under kontinentalsystemet, är det utsiktslösheten att uppnå efterlefnad af spärrningsdekreten. »Hindra då huden att svettas!» var konung Louis’ förtviflade utrop till svar på de hotfulla klagomålen öfver smugglingen i Holland; och ett anonymt betänkande från 1811 i Berlins statsarkiv uttryckte saken på följande sätt: »Att genom afspärrning hålla engelsmännen borta från kontinenten utan att äga flottor är lika omöjligt som att förbjuda fåglarna att bygga bon hos oss». På samma sätt förklarades det 1802 i en fransk rapport till Bonaparte vara en omöjlig uppgift att hindra tillförseln af engelska industriprodukter, som hela världen ville ha; och som vi veta motiverade Napoleon själf sin underlåtenhet att hindra spannmålsexporten till England med utsiktslösheten i ett dylikt förehafvande. Ingen som har följt den föregående framställningen kan tvifla på riktigheten af dessa omdömen, och man kan därför ställa dem emot det ganska obestridliga faktum, att för närvarande båda de krigförande parterna utan nämnvärda läckor lyckas både utestänga fiendens varor, när de så finna lämpligt, och hindra sina egna från att gå ut.

På motsvarande sätt som i de nyss anförda yttrandena talas hos Stephen om de stora svårigheterna att hindra transport öfver hafvet af fiendegods som maskerar sig såsom neutralt, medan å andra sidan [ 259 ]hafvets behärskare under det nuvarande kriget ha lagt i dagen en synnerligen stor förmåga att hindra ej blott detta utan också exporten till fienden från neutralt område af varor som framställts af importerade råvaror och t. o. m. export af det neutrala landets egna rent inhemska varor, när de på ett eller annat sätt behöft ersättas genom sjöledes importerade. De på olika sätt konstruerade »importtrusterna» ha här skapat garantier, som alldeles saknades under Napoleonskrigen och som i hög grad ändrat den neutrala handelns beskaffenhet. Betecknande är också den försäkring af fientliga laster, som var fullkomligt satt i system under kontinentalsystemet, med särskild provision åt assuradören för att han skulle afstå från rätten att göra försäkringens ogiltighet gällande på grund af lastens fientliga ursprung, medan ingen hört talas om något liknande under det nuvarande kriget.

Allra mest slående är motsatsen kanske i afseende på guldexporten och guldagiot. Det finns ett ryktbart 1700-tals-yttrande (af biskop Berkeley) som går ut på, att man ej kan göra exportförbud för ädla metaller effektivt utan en kopparmur rundt hela landet, och flertalet författare på penningväsendets område för hundra år sedan voro ense om samma sak. Så t. ex. förklarades det något lägre värdet på myntadt än på omyntadt guld i England med den något större risken att exportera det förra, emedan det var förbjudet i lagen; »men», säger Ricardo, »den kringgås så lätt, att omyntadt guld alltid har haft nästan samma värde som (d.v.s. obetydligt högre värde än) guldmynt». Under detta krig har man däremot exempelvis i Tyskland och Frankrike sett guldet strömma in till centralbankens kassor, trots dess ojämförligt lägre värde än det pappersmynt som lämnats i utbyte, men däremot knappast hört talas om utsmuggling af guld, ehuru en export skulle ha gifvit stor vinst, om den hade kunnat lyckas.

Särskildt utgör denna allmänna svaghet hos statsmakten för hundra år sedan den ständigt återkommande motiveringen till de ideliga eftergifterna från åtlydnad af de på papperet gällande förbudsbestämmelserna. Så t. ex. motiverade Perceval i underhuset 1812 licenserna för import af spetsar och mussliner med att de skulle införas olagligt, om det ej gafs tillåtelse därtill; och ungefär samtidigt förklarade lord Bathurst i öfverhuset, att licensernas afskaffande ej kunde medföra annan verkan än att brittiska undersåtar skulle fortsätta handeln med neutrala utlänningar såsom bulvaner och bruka alla tänkbara knep och bedrägerier för att undgå upptäckt. »I själfva verket», slutar Storbritanniens handelsminister, med ord som kunde stå såsom motto för [ 260 ]hela licenspolitiken, »ha vi endast tillåtit honom (köpmannen) att göra öppet hvad han eljest otvifvelaktigt skulle ha gjort i hemlighet».

Det är en fråga af stor vikt att få besvarad, hvarpå denna ofantliga skillnad i statsmaktens effektivitet då och nu beror. Vissa af orsakerna äro i någon mån tillfälliga, d. v. s. bero på de egendomliga förhållanden, hvarunder krigen både då och nu men framför allt då fördes, men andra uttrycka efter allt att döma en utvecklingstendens, som förtjänar särskild uppmärksamhet. När man vid diskussioner om möjligheten till statsingripande i det ena eller andra hänseendet pekat på äldre prejudikat, har man nämligen i allmänhet förbisett, i hvilken grad dessa äldre åtgärder blifvit ineffektiva, och därför alldeles missförstått sammanhanget.

Den mest djupgående ändringen ligger efter allt att döma i förvaltningens ökade redbarhet och duglighet. I det föregående ha lämnats tillräckligt många bevis på förvaltningens korruption under kontinentalsystemet för att samlingen skulle behöfva ökas ytterligare. I någon mån berodde läget utan tvifvel på den motvilja, hvarmed man fogade sig i spärrningsdekreten — särskildt är detta fallet i de icke-franska kontinentalstaterna; men exempelvis beträffande England inverkade denna faktor icke alls och för Frankrike endast delvis. Man måste därför söka orsakerna djupare och kan då knappast komma ifrån, att flertalet europeiska stater och kanske allra främst just England först under 1800-talet fått en förvaltningsorganisation, på hvars plikttrohet och obesticklighet man i stort sedt kan lita. Däraf följer, att man nu kan lägga i händerna på förvaltningen uppgifter, som ställa sådana egenskaper på prof, medan detta i verkligheten ej var fallet för hundra år sedan och fortfarande ej är det i länder med en förvaltning af den äldre typen, sådan som exempelvis den amerikanska. Det behöfver ej närmare utvecklas, hvilka konsekvenser detta för med sig i fråga om möjligheter till statsingripande och statsdrift af ekonomiska företag; dessa möjligheter växla faktiskt till stor del efter förvaltningens beskaffenhet i hvarje särskildt land.

Men vidare har den tekniska utvecklingen arbetat statsmakten i händerna på ett sätt, som man icke heller i allmänhet har tänkt på. Det är särskildt ledningarna, denna praktiskt taget fullkomligt nya faktor i det ekonomiska lifvet under 1800-talet, som ha medfört detta resultat, ty makten öfver ledningarna skapar en kontrollmöjlighet öfver nästan allt hvad samfärdsel och mycket af hvad produktion heter. Inom ett land är det framför allt järnvägar och elektriska starkströms[ 261 ]ledningar som skapa denna makt, medan både inom och mellan länderna en del af samma funktion fylles af telegrafkablarna. De sistnämnda ha skapat en censurmöjlighet och en möjlighet att i tid möta åtgärder från genstörtiga medborgare eller utlänningar liksom af fienden, hvartill man för hundra år sedan ej hade minsta motsvarighet, och med järnvägarnas hjälp har man strypa nästan all inhemsk industriell produktion och det mesta af den import eller export som man önskar hindra. Den senaste tiden har visserligen haft att uppvisa drag, som tyda på en viss emancipation från ledningarnas herravälde, nämligen den trådlösa telegrafen och aeroplanet. Men det senare är ännu ekonomiskt sedt föga mer än framtidsmusik, och äfven den trådlösa telegrafens insats under kriget har varit anmärkningsvärdt begränsad, medan ledningarna äro den aktuella verkligheten, som tills vidare lägger förut oanade maktresurser i staternas händer.

Det är högst betecknande för denna ökade styrka hos statsmakten, att nästan den enda punkt där man kan tala om någon verklig förbättring i behandlingen af de neutrala sedan förra århundradets början är i afseende på kaperierna. Här har nämligen en stramt militär statlig organisation icke blott ersatt de rent privata förvärfsföretag, som de med kaparbref utrustade kofferdifartygen (»privateers») tillhörde, utan samtidigt också gjort slut på sjöofficerares och sjömilitärt manskaps pekuniära intresse i uppbringning af neutrala laster; och därmed har åtminstone det slag af öfvergrepp tagit slut, som hade sin rot enbart i privat vinstbegär.

Till dessa djupt liggande olikheter mellan förr och nu sälla sig andra, som ha en mera tillfällig karaktär men likväl äro af stort intresse. En af dem, som måste slå hvarje uppmärksam iakttagare, är hur pass fullständigt den af Lars von Engeström till en början anmärkta karaktären af »politiskt religionskrig» försvann på det ekonomiska området, i hvilken grad det rådde öppen och erkänd förbindelse mellan de krigförande. Licenssystemet är redan som sådant ett enda stort exempel därpå, men det finns andra ännu mera slående. Så t.ex. framgår det af många detaljer, att resor till fiendeland ej alls voro ovanliga; Napoleon låter de franska handelskamrarnas deputerade veta (i sitt tal till dem i mars 1811), att han väl känner till dessa resor; och han förefaller ej att ha tagit dem vidare tragiskt. Från fastlandsstaterna var ju ingen känsla för fiendskapen med England att vänta, men det är dock anmärkningsvärdt, att engelsmännen nästan ingenting tyckas ha förlorat på sina kontinentala gäldenärer. Allt detta gällde likväl enskilda, men [ 262 ]det mest storslagna exemplet på ekonomiskt samarbete fienderna emellan förekommer på staternas vägnar. Det var den s. k. affären Ouvrard, som skymtar mångenstädes i de samtida källorna, kanske vederhäftigast i Molliens memoarer, och som hör till det mera häpnadsväckande i den tidens ekonomiska händelser. Frågan gällde en efter tidens förhållanden kolossal leverans af silfver (till ett belopp af 37 mill. francs), som Spanien skulle göra till Frankrike från Mexiko under förmedling af det engelsk-fransk-holländska bankirhuset Hope & C:o i Amsterdam, med hvilket Baring Brothers i London och den ultraspekulative bankiren Ouvrard i Paris samarbetade. Eftersom engelsmännen behärskade hafvet, kunde det emellertid ej realiseras på annat sätt än att engelska krigsfartyg (år 1807) hämtade silfverlasterna i Vera Cruz och förde dem till europeisk hamn för vidare befordran till Napoleon. Molliens reflexion härtill är: »Sålunda skulle tre makter, som förde krig på lif och död, plötsligt göra ett slags lokalt stillestånd för en operation som icke tycktes gagna mer än en enda»; och han fortsätter: »När Napoleon för mig uttryckte någon oro beträffande en så viktig leverans’ öde, kunde jag svara honom med en trygghet, som resultatet i fullt mått rättfärdigade, att de fientliga händer jag valt ej skulle visa sig trolösa.» Också om framtida forskningar torde komma att röja många transaktioner från det nuvarande kriget, hvarom vi för närvarande intet ana, får det väl anses minst sagdt osannolikt, att någon bland dem skall visa sig innebära ett liknande samförstånd mellan fienderna på lif och död.

En mycket viktig orsak till denna lifliga ekonomiska förbindelse med fienden är otvifvelaktigt spärrningens egendomliga merkantilistiska beskaffenhet. När export till fienden ansågs som en patriotisk handling, oberoende af att lagen om handelsförbud gentemot fienden förbjöd den på papperet, så var i själfva verket möjligheten till politiskt eller ekonomiskt »religionskrig» afskuren; man kunde då ej längre undgå att knyta kommersiella band med fientliga undersåtar och måste ta konsekvenserna. Därför leder det nuvarande krigets metod att afklippa alla handelns band i helt annan grad till att befästa ett svalg emellan de stridande, ej blott materiellt utan också andligt.

Den mest påtagliga skillnaden mellan förr och nu är gifvetvis just denna olikhet i spärrningens konstruktion, som så utförligt belysts och kommenterats i den föregående framställningen. Att den nuvarande blockaden, fattad som medel till sitt uppställda mål att på ekonomisk väg undergräfva fiendens motståndskraft, har en långt riktigare eko[ 263 ]nomisk konstruktion än Napoleonstidens, kan omöjligt bestridas; den vänder sig i första hand mot fiendens import, som skaffar hvad ingen finansieringsskicklighet eller kredit kan ersätta, medan kontinentalsystemet vände sig mot exporten och därför hade ganska små utsikter att nå sitt mål. Därmed är ingalunda sagdt, att ens den nuvarande handelskrigspolitiken har eller ens under andra militära förhållanden skulle ha haft utsikt att nå sitt mål. Det ekonomiska lifvet har visat en fullkomligt oanad anpassningsförmåga, en möjlighet att ändra riktning med den kortaste förberedelse under trycket af yttre förhållanden, hvilken i hög grad bör ha minskat förhoppningarna att med dylika medel besegra en fiende. Själftillräcklighetsproblemet har därmed också kommit i ett nytt skede. Det gäller icke längre eller bör åtminstone icke längre gälla för ett land att vara själftillräckligt i fred, utan att besitta den elasticitet i hela sin ekonomiska organisation, att det kan blifva det i krig eller vid annan afspärrning. Och i strid med hvad flertalet trott har den moderna industriella teknikens liksom det moderna kreditväsendets utveckling ökat och ej minskat utsikterna härför. Men diskussionen af dessa problem hör icke till en historisk framställning utan till en analys af det nu pågående krigets ekonomi, och en sådan är lämnad i ett föregående arbete samt skall ej här upprepas.