Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 7

←  Kapitel VI
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VII
Kapitel VIII  →


[ 130 ]

VII

Veckan efteråt kom Brynhild Fluga med bud att kappan var färdig, och Kristin gick med henne och var hos Erlend i loftstugan som sist.

När de skildes, gav han henne en kappa, »så du har något att visa i klostret», sade han. Den var av blå sammet, invävd med rött silke, och Erlend frågade om hon kunde se att det var samma färger som i den klänningen hon burit den där dagen i skogen. Kristin undrade själv över, att hon kunde bli så glad för att han sade [ 131 ]detta — hon tyckte han aldrig gjort henne större glädje än med de orden.

Men nu kunde de ej nyttja denna utväg mera för att träffas, och det var icke lätt att finna på någon ny. Erlend gick till aftonsången i klosterkyrkan, och några gånger gjorde Kristin sig efter gudstjänsten ärende upp till födorådstagarnas gårdar; så stulo de sig till att tala några ord med varandra uppe mellan gärdena i vinterkvällens mörker.

Så fann Kristin på att be syster Potentia om lov att gå och besöka några gamla värkbrutna kvinnor, klostrets allmosehjon, som bodde i en stuga ett litet stycke inåt ett gärde. Bakom stugan var ett uthus, där kvinnorna hade en ko; Kristin erbjöd sig att sköta om den för dem, när hon var där, och så släppte hon in Erlend till sig under tiden.

Med någon undran märkte hon, att så glad Erlend blev att få vara hos henne, så väckte det dock en aggande oro i hans sinne, att hon kunnat tänka ut denna list.

»Det var icke till ditt eget bästa du lärde känna mig», sade han en afton. »Nu har du lärt att nyttja svekliga funder.»

»Du skall icke lasta mig för det», svarade Kristin bedrövad.

»Det är icke dig jag lastar», sade Erlend hastigt och skyggt.

»Jag hade ej tänkt själv», återtog hon, »att det skulle falla sig så lätt för mig att ljuga. Men man kan det man måste!

»Det är icke alltid sant», sade Erlend som förut. »Minns du i vinter, när du ej själv kunde säga till din fästman att du icke ville ha honom?»

På detta svarade ej Kristin, bara strök över hans ansikte.

Aldrig kände hon så starkt hur kär hon hade Erlend, som när han sade slika ting och gjorde henne bedrövad eller förundrad. Hon var glad, om hon kunde ta på sig skulden för allt som var förödmjukande och oriktigt i deras kärlek. Hade hon haft mod att tala med Simon, som hon borde, så kunde de nu ha varit ett gott stycke på väg att få sina saker ordnade. Erlend hade gjort allt vad han kunde göra, när han talat om deras giftermål med sina fränder. Detta sade hon sig själv, när dagarna i klostret blevo långa och tunga — Erlend hade velat göra allt rätt och gott. Med små ömma leenden tänkte hon på honom, hur han framställt allt för henne om deras bröllop — hon skulle rida till kyrkan i flöjel och silke, hon skulle föras till brudsängen med hög guldkrona över sitt utslagna hår — »det fagra, fagra håret ditt», sade han och drog hennes flätor mellan sina händer.

»Det kan dock ej bli för dig, som om du aldrig ägt mig», sade Kristin tankfullt, en gång då han talade så.

Då slöt han henne stormande intill sig:

»Kan jag minnas första gång jag firade jul, tror du, eller första [ 132 ]gång jag såg det börja grönska i liden där hemma efter vintern? Åh, jag minns nog första gången jag ägde dig och varendaste gång sedan nu men äga dig, det är alltid som att fira jul och jaga fågel i en grön lid —»

Lycklig smög hon sig intill honom. Icke för att hon någonsin trodde att det skulle gå så som Erlend med sådan visshet väntade — Kristin tänkte att en domens dag kom säkert över dem inom kort. Detta kunde ju omöjligt i längden gå väl. Men hon var ej särskilt rädd — hon var mycket räddare för att Erlend skulle bli tvungen att resa norrut, innan saken uppdagades, och hon skulle nödgas sitta kvar, skild från honom. Han var över till borgen på Akersnäs nu; Munan Bårdson vistades där, medan hirden var i Tunsberg, där kungen låg farligt sjuk. Men en gång måste väl Erlend hem och se till sina egendomar. Att hon var rädd för att han skulle hem till Husaby, där frillan satt och väntade på honom, det ville hon ej vidgå ens för sig själv, och ej heller att hon var mindre rädd för att bli tagen på bar gärning tillsammans med Erlend, än för att ensam träda fram och säga till Simon och sin far vad som låg henne på hjärtat. Och så önskade hon nästan att det måtte komma ett straff över henne och det snart. Ty nu hade hon ingen annan tanke än Erlend; hon längtade efter honom om dagen och drömde om honom på natten. Ånger kunde hon ej känna, men hon tröstade sig med att det kom nog en dag då hon finge böta dyrt för allt de stulit sig till. Och de korta kvällsstunderna hon kunde vara tillsammans med Erlend ute i allmosekvinnornas ladugård, gav hon sig hän i hans armar, så häftigt som om hon betalat med sin själ för att få vara hans.


Men tiden gick, och det såg ut som om Erlend skulle ha slik lycka som han litade på. Kristin märkte aldrig att någon i klostret misstrodde henne. Ja, Ingeborg hade ju fått reda på att hon träffade Erlend, men Kristin förstod att den andra tänkte aldrig det var mera än litet lek hon roade sig med. Att en bortlovad mö av god ätt skulle djärvas vilja bryta det avtal hennes fränder gjort, det föll ej Ingeborg in, kunde Kristin märka. Och åter jagade skräcken genom henne ett ögonblick — kanske var det också någonting rent oerhört som hon givit sig in på! Och därmed önskade hon igen att det måtte uppdagas, så det fick ett slut.

Påsken kom. Kristin fattade ej vad det blivit av denna vinter; varje dag hon ej sett Erlend hade varit lång som ett hårt år, och de långa onda dagarna hade länkat sig samman till veckor utan ända — men nu var det vår och påsk, och hon tyckte det ej var lång tid sedan julfesten. Hon bad att Erlend ej skulle söka upp henne under helgen — och han fogade sig efter hennes önskan i allt som hon bad om, tyckte Kristin. Det var lika mycket hennes [ 133 ]egen skuld som hans att de syndat samfällt mot fastebudet. Men påskhögtiden ville hon de skulle hålla i helgd. Fast det var ju svårt att inte få träffa honom. Kanske måste han resa mycket snart — han hade ej sagt något därom, men hon visste att nu låg kungen för döden, och kanske kunde det medföra någon förändring i Erlends ställning, tänkte hon.


Så stodo sakerna för henne, när hon en av de första dagarna efter påsk fick bud att gå ned i samtalsrummet till sin fästman.

Strax han kom emot henne och räckte fram sin hand, förstod hon att något var på färde — han såg ej ut som han brukade; de små grå ögonen logo icke, de voro ej med i hans leende. Och Kristin kunde ej hjälpa att hon såg det klädde honom att vara något mindre skrattlysten. Han tog sig också bra ut i ett slags resdräkt — en blå, åtsittande och sid ytterklädnad, som män kallade »kothardi», en brun axelkrage med hätta, som han nu kastat bakåt, hans ljusbruna hår lockade sig starkt i den fuktiga luften.

De sutto och talade en stund. Simon hade varit på Formo och då nästan dagligen varit över till Jörundgård. De mådde gott där, Ulvhild var så frisk som man kunde våga hoppas; Ramborg var hemma nu, hon var vacker och livlig.

»Det året du skulle vara här i Nonneseter är tilländalupet i dessa dagar», sade Simon. »De ha nog börjat göra sig redo till fästeöl för dig och mig där hemma hos er.»

Kristin sade ingenting. Då fortsatte Simon:

»Jag sade till Lavrans, att jag skulle rida hit till Oslo och tala med dig om detta.»

Kristin såg ned och fick sakta fram:

»Det är nu så, Simon, att jag ville gärna tala med dig i enrum om denna sak.»

»Jag har tänkt själv att vi måste det», svarade Simon Andresson. »Jag ville just be dig spörja fru Groa om vi finge gå ut litet i örtagården tillsammans —»

Kristin reste sig hastigt, hon gled ljudlöst ut ur rummet. Strax därpå återkom hon, åtföljd av en av nunnorna med en nyckel.

Det var en dörr från samtalsrummet ut till örtagården, som låg bakom klostrets västligaste byggnader. Nunnan låste upp, och de trädde ut i en dimma så tät att de endast kunde se några få steg framåt mellan träden. De närmaste stammarna voro kolsvarta; vätan pärlade på varje kvist och gren. Där låg litet ny snö och smälte inne på den våta mullen, men under buskarna hade några små vita och gula liljeväxter redan gått i blom, och det doftade friskt och kyligt från violplantorna.

Simon förde henne till närmaste bänk. Han satt litet framåtlutad, med armbågarna stödda mot knäna. Så såg han upp på henne med ett underligt litet leende:

[ 134 ]»Jag tänker nästan jag vet vad du vill säga mig», sade han. »Det är en annan sven som du har mera kär än mig?»

»Ja, så är det», svarade Kristin stilla.

»Jag tänker också jag vet hans namn», sade Simon hårdare i rösten. »Det är Erlend Nikulausson till Husaby?»

Om en stund frågade Kristin lågmält:

»Det har kommit till dina öron då?»

Simon dröjde litet innan han svarade:

»Du kan väl ej tro att jag skulle vara så dum, att jag ingenting märkte, när vi voro tillsammans i julas? Då kunde jag ingenting säga, för det far och mor voro med. Men detta vållade att jag ville rida hit ensam denna gången. Icke vet jag om det är klokt av mig att röra vid detta — men jag tyckte vi måste tala om dessa ting, innan vi givas åt varandra.

Men nu är det så att när jag kom hit i går, träffade jag min frände Mäster Öisten. Och han talade om dig. Han sade, att I haden gått över Klemenskyrkogården en kväll, du var med en kvinna de kalla Brynhild Fluga. Jag svor en dyr ed på att han måste ha sett fel. Och säger du det är osanning, skall jag tro dig på ditt ord.»

»Prästen såg rätt», svarade Kristin trotsigt. »Där försvor du dig, Simon.»

Han satt en stund, innan han frågade:

»Vet du vem denna Brynhild Fluga är, Kristin?»

När hon skakade på huvudet, sade han: »Munan Bårdson satte henne i ett hus här i staden, när han gifte sig — hon driver olovlig vintappning där och slikt —»

»Känner du henne?» frågade Kristin utmanande.

»Jag har aldrig varit ämnad till munk eller präst», sade Simon och rodnade. »Men jag vet mig då fri från orätt både mot mör och mot andra mäns kvinnor. Förstår du ej själv att det icke är hederlig mans gärning att få dig ut om kvällen i slikt följe —?»

»Erlend har icke lockat mig», sade Kristin röd och harmsen, och ingenting har han lovat mig. Jag vände min håg till honom, utan att han gjort något för att fresta mig — jag fick honom kär framför andra män, första gången jag såg honom.»

Simon satt och lekte med sin dolk, kastade den ur den ena handen i den andra. »Det är underliga ord att höra av sin fästmö», sade han. Det artar sig gott för oss två nu, Kristin!»

Kristin drog djupt efter andan:

»Du vore väl illa tjänt med att få mig till hustru nu, Simon.»

»Ja, det vete Gud Fader, att det ser slikt ut nu», sade Simon Andresson.

»Då förlitar jag mig på», sade Kristin spakt och ängsligt, »att du vill stödja mig, så att herr Andres och min far låta detta avtalet om oss gå tillbaka?»

[ 135 ]»Gör du det du?» sade Simon. Han teg litet. »Gud vet om du rätteligen fattar det du själv säger.»

»Det gör jag», sade Kristin. »Jag vet att lagen är slik, ingen får tvinga en mö till äktenskap mot hennes vilja; då kan hon klaga vid tinget —»

»Jag tror det är inför biskopen», sade Simon och log bistert. »Jag har nu icke haft orsak att forska efter hurudan lagen är i slika fall. Och icke tror du heller det skall komma därhän att du tarvar det. Du vet att jag icke kräver att du skall hålla ditt ord, om det är dig för motbjudande, Men kan du ej fatta — det är nu två år sedan vårt giftermål avtalades, och du har icke sagt ett ord emot det förrän nu, när allt är redo för fästeöl och bröllop. Har du tänkt på vad det vill säga, om du nu träder fram och vill bryta bandet, Kristin?»

»Du vill ju ej heller ha mig», sade Kristin.

»Jo», svarade Simon kort. »Om du menar annat, så må du tänka dig bättre för —»

»Erlend Nikulausson och jag ha lovat varandra vid vår kristna tro», sade hon darrande, »att om vi ej kunna komma samman i hjonelag, så skall ingen av oss någonsin äga man eller hustru —» Simon teg en god stund. Så återtog han med möda:

»Då förstår jag icke, Kristin, vad du menade, när du sade, han hade varken lockat dig eller lovat dig något — han har lockat dig att sätta dig upp mot alla dina fränders myndighet och beslut. Har du tänkt på vad slags make du får, om du blir gift med en man som tog en annans hustru till sin frilla — och nu vill han till hustru ta en främmande svens fästmö —!»

Kristin sväljde gråten, hon viskade med kvävd röst:

»Detta säger du för att göra mig ont.»

»Tror du jag vill göra dig ont?» frågade Simon sakta.

»Det skulle ej varit så, om du —», sade Kristin dröjande. »Du blev icke åtspord du heller, Simon — det var din far och min far som i samråd fattade detta beslut. Det skulle varit annorlunda, om du hade valt mig själv —»

Simon högg dolken i bänken, så att den stod. Ett ögonblick efter drog han ut den igen, försökte sticka den tillbaka i slidan, men den gick ej ned, den var böjd i spetsen. Så satt han och kastade med den igen, från hand till hand.

»Det vet du själv», sade han lågmält med en darrning i rösten, du vet, att nu ljög du, om du vill ha det därhän att icke jag — Du vet alltför väl vad jag ville talat med dig om — många gånger — när du bemötte mig så, att jag skulle icke varit man om jag kunde sagt det efteråt — icke om de så försökt slita det ur mig med glödande tänger —

Först trodde jag det var den döde svennen. Jag tänkte jag måste unna dig fred — du kände mig ju icke — jag tyckte det [ 136 ]skulle varit orätt mot dig så snart efter. Nu ser jag du ej hade behövt lång tid för att glömma — nu — nu — nu —»

»Nej», sade Kristin stilla. »Jag förstår det, Simon, nu kan jag icke vänta att du skall vara min vän längre.»

»Vän!» — Simon skrattade kort och underligt. »Tarvar du min vänskap nu då?»

Kristin rodnade.

»Du är man du», sade hon stilla, »och gammal nog nu — du råder själv över ditt giftermål —»

Simon såg skarpt på henne. Så skrattade han som förut:

»Jag förstår. Du vill jag skall säga, det är jag som — Jag skall ta skulden på mig för avtalsbrottet?

Är det så att du är fast i ditt beslut — vill och vågar du fresta att föra din sak igenom — så skall jag göra det», sade han sakta. »Hemma hos mina fränder och inför alla dina — utom en. Din far måste du ju säga sanningen, sådan som den är. Vill du, så skall jag bära fram ditt ärende inför honom och göra det så skonsamt jag kan för dig — men Lavrans Björgulfson skall veta att jag aldrig velat rygga ett ord av vad jag sagt till honom.»

Kristin hakade sig fast med båda händerna vid bänkens kant; detta tog henne hårdare än allt annat Simon Darre sagt. Blek och rädd såg hon förstulet upp på honom.

Simon reste sig:

»Vi få gå in nu», sade han. »Jag tänker vi ha blivit frusna bägge två, och systern sitter och väntar med nyckeln. — Jag skall ge dig en vecka att tänka på saken — jag har några ärenden i köpstaden. Jag kommer hit och talar med dig, före min avfärd, men du tör näppeligen bry dig om att se mig dessförinnan.»