Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 8

←  Kapitel VII
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VIII
Kapitel I  →


[ 136 ]

VIII

Kristin sade sig att nu var då detta gjort! Men hon kände sig dödstrött, utpinad och sjuk av längtan efter Erlends famn.

Hon låg vaken större delen av natten, och hon beslöt göra det hon förr aldrig vågat tänka på — sända bud till Erlend. Det var ej lätt att finna någon som kunde gå det ärendet åt henne Leksystrarna gingo aldrig ut ensamma, och hon kände ingen hon kunde tänka sig skulle vilja det heller; de män som utförde arbetet vid gården voro äldre folk och kommo sällan i närheten av nunnornas bostad utom för att tala med abbedissan själv. Det var bara Olav — han var en halvvuxen pojke, som arbetade i trädgårdarna; han var fru Groas fosterson, alltsen han hittats nyfödd en morgon på kyrktrappan. Folk sade att hans mor var en av leksystrarna; hon skulle ha vigts till nunna, men sedan hon [ 137 ]suttit i mörkstugan i sex månader — för grov olydnad hette det, och det var vid den tid då barnet blivit funnet — hade hon fått leksysterdräkt och hade sedan dess arbetat i ladugården. Kristin hade ofta tänkt på syster Ingrids öde under dessa månader, men hon hade haft föga tillfälle att tala med henne. Det var vågsamt att lita på Olav — han var ju bara barnet, och fru Groa och alla nunnorna skämtade och pratade med pojken, närhelst de sågo honom. Men Kristin tänkte hon hade ju ej stort att vedervåga numera. Och ett par dar senare, när Olav skulle till staden en morgon, fick Kristin honom till att bära det budet åt henne ut till Akersnäs att Erlend måste finna på råd, så de kunde träffas ensamma.

Samma eftermiddag kom Ulv, Erlends egen sven, till samtalsluckan. Han sade att han var i tjänst hos Asmund Björgulfson och skulle be från sin herre att brorsdottern finge gå ned i staden litet, ty Åsmund hade ej tid att komma upp till Nonneseter. Kristin tänkte att detta måste väl gå galet — men när syster Potentia frågade om hon kände budbäraren, svarade hon ja. Så gick hon med Ulv till Brynhild Flugas gård.

Erlend väntade henne på loftet — han var uppskrämd och i spänning, och hon förstod strax att nu var han åter rädd för det som han tycktes frukta mest av allt.

Alltid skar det så i henne att han skulle vara så hjärtängslig för att hon kunde få ett barn — när de nu icke kunde hålla sig från varandra. Uppjagad som hon var denna kväll, sade hon det till honom nu — ganska häftigt. Erlend blev mörkröd i ansiktet, han sänkte huvudet och lade det mot hennes axel:

Du har rätt», sade han. »Jag får försöka att låta dig vara, Kristin — icke sätta din lycka på spel. Om du vill —»

Hon slog armarna om honom och log, men han tog henne hårt om livet, tvang henne ned på bänken och satte sig själv på andra sidan om bordet. Då hon räckte honom sin hand tvärsöver det, kysste han häftigt insidan av handen:

»Jag har prövat på mer än du», sade han häftigt. »Du skulle veta du, hur mycket det synes mig gälla för oss båda, att vi kunna bli gifta med all heder —»

»Då skulle du icke tagit mig», sade Kristin.

Erlend gömde sitt ansikte i handen,

»Nej, Gud give jag icke gjort dig denna orätt!» sade han.

»Det önskar varken du eller jag», sade Kristin och log övermodigt. Och bara jag kan bli förlikt och få fred till sist med min släkt och med Gud, så skall jag icke sörja, om jag måste gifta mig med håret betäckt. Och bara jag får vara hos dig, så tycker jag ofta jag skulle kunna vara freden förutan och —»

»Du skall bära hedern in i min gård igen», sade Erlend, »och icke jag draga dig ned i min vanheder.»

[ 138 ]Kristin skakade på huvudet. Så sade hon:

»Då blir du väl glad, när du får höra att jag talt med Simon Andresson — och han vill icke binda mig vid det avtal som gjorts om oss, innan jag träffade dig.»

Erlend blev stormande glad, och Kristin måste berätta om allt. Dock teg hon med de nedsättande ord Simon sagt om Erlend, men hon nämnde att han icke ville påtaga sig skulden inför Lavrans.

»Det är ju rimligt», sade Erlend kort. »De tycka bra om varandra, din far och hans? Ja, mig kommer han att tycka mindre om — Lavrans.»

Kristin tog dessa ord som ett tecken att Erlend dock förstod vilket drygt stycke hon hade kvar att gå, innan de voro framme; och hon var tacksam för det. Men han återkom ej därtill, han var överlycklig och sade, att han fruktat hon ej skulle haft mod att tala med Simon.

»Du tycker om honom på ett vis, kan jag märka», sade han.

»Kan det göra dig något», frågade Kristin, »efter allt som varit mellan mig och dig, att jag kan se att Simon är både rättsinnig och duktig?»

»Hade du aldrig mött mig», sade Erlend, »så kunde du fått goda dagar med honom, Kristin. Varför log du?»

»Åh, jag minns något fru Åshild sade en gång», svarade Kristin. »Jag var bara barnet den tiden — men det var något om att de goda dagarna tillfalla förståndigt folk, men de bästa dagarna får den som som vågar vara oklok.»

»Gud signe moster Åshild, om hon lärt dig slikt», sade Erlend och tog henne i sitt knä. »Det är underligt, Kristin, aldrig har jag märkt att du varit rädd!»

»Har du aldrig märkt det?» frågade hon tätt intill honom.

Han satte henne på sängkanten och löste av henne skorna, men så drog han henne tillbaka till bordet.

»Ånej, Kristin — nu ser det dock ljust ut för oss två. Jag hade väl icke handlat mot dig som jag gjort», sade han och strök och strök över hennes hår, »hade det ej varit för att var gång jag såg dig tycktes det mig lika orimligt att de skulle vilja ge ett så fint och fagert viv åt mig — Sätt dig här och drick med mig», bad han.


Strax efteråt bultade det på dörren — det lät som om någon slog på den med ett svärdsfäste.

»Låter upp, Erlend Nikulausson, om I ären därinne!»

»Det är Simon Darre», sade Kristin lågt.

»Låter upp, man, i djävulens namn — om I ären en man!» ropade Simon och slog åter på dörren.

Erlend gick till sängen och tog sitt svärd från spiken ovanför. [ 139 ]Han såg sig rådlös omkring: »Här är intet ställe där du kan gömma dig — utom i sängen —»

»Det skulle näppeligen gagna något, om jag det gjorde», sade Kristin. Hon hade rest sig upp, hon talade mycket lugnt, men Erlend såg att hon skalv. »Du får låsa upp», sade hon som förut. Simon hamrade på dörren igen.

Erlend gick bort och drog från regeln. Simon trädde in, han bar ett draget svärd i handen men stötte det strax tillbaka i skidan. En stund stodo de tre och sade ingenting. Kristin skalv, men likväl kände hon i första ögonblicket en underlig vällustig spänning — djupt i henne reste sig något och vädrade förväntansfullt kamp mellan de två männen — och hon andades ut ett djupt andetag: här var slutet på dessa ändlösa månaders tysta väntan och trånad och ångest. Hon såg från den ene till den andre, blek och blankögd — då brast hennes spänning i en ofattlig, frysande förtvivlan. Där var mera av kall ringaktning än av harm eller svartsjuka i Simon Darres ögon, och hon såg på Erlend att han bakom sin trotsiga uppsyn kände brännande blygsel. Det dagades för henne hur andra män skulle döma om honom, som låtit henne komma till ett sådant ställe, och hon förstod att det var som om han fått ett slag i ansiktet; hon visste att han brann av begär att draga svärdet och rusa på Simon.

»Varför har du kommit hit, Simon?» ropade hon högt och ångestfullt.

Båda männen vände sig mot henne.

»För att hämta dig hem», sade Simon. »Här kan du icke vara —»

»I haven ej något att säga mer över Kristin Lavransdotter», sade Erlend häftigt, »hon är min nu —»

»Det är hon väl», sade Simon kärvt, »och ett förnämligt brudhus har du fört henne till —» Han stod en stund och flämtade, så fick han makt med sin röst och talade lugnt: »Men det är nu så att jag är hennes fästman ännu — tills hennes far kan hämta henne. Och så länge aktar jag värna med udd och egg så mycket som kan bärgas av hennes heder — i folks omdöme —»

»Det behöver icke du, jag kan själv —», han blev röd som blod igen under Simons blick. »Tänker du jag låter hota mig av en slik pilt som du är!» brusade han upp och lade handen på svärdfästet.

Simon lade händerna på ryggen.

»Jag är icke så rädd av mig, så jag är rädd du skall tro jag är rädd!» sade han som förut. »Jag skall slåss med dig, Erlend Nikulausson, du kan ge dig djävulen i våld på det, om du icke låtit bedja om Kristin hos hennes far inom rimlig tid —»

»Jag gör det icke på ditt bud, Simon Andresson», sade Erend häftigt — rodnaden sköljde över hans ansikte igen.

[ 140 ]»Nej, gör du det för att gottgöra vad du brutit mot så ungt ett viv», svarade Simon orubbligt, »så är det ju bättre för Kristin.»

Kristin skrek högt, pint av Erlends pina. Hon stampade i golvet:

»Gå då, Simon, gå! Vad har du med våra saker att skaffa?»

»Det har jag ju just sagt», svarade Simon. »I fån tåla mig till dess din far löst dig och mig från varandra.»

Kristin föll ihop helt och hållet:

»Gå, gå, jag följer strax efter — Jesus, varför pinar du mig så, Simon — du tycker väl icke jag är värd att du skall bry dig om vad som angår mig —»

»Det är icke för din skull jag gör det heller», svarade Simon. »Erlend — viljen I icke säga åt henne att hon skall komma med mig?»

Erlands ansikte skälvde. Han rörde vid hennes skuldra:

»Du får göra det, Kristin. Simon Darre och jag skola talas vid en annan gång —»

Kristin reste sig lydigt. Hon häktade sin kåpa om sig. Hennes skor stodo borta vid sängen — hon kom ihåg det, men hon förmådde ej draga dem på sig, så att Simon såg det.


Ute hade dimman lagt sig igen. Kristin gick flygande fort med huvudet nedböjt och händerna krampaktigt gripande om kappan. Det sprängde i hennes strupe av skrikande gråt som ville fram — vilt önskade hon att hon haft en plats dit hon kunnat smyga sig bort för att vara ensam och gråta och gråta. Det värsta, det värsta det hade hon nog ännu återstående, hon hade fått pröva något nytt i kväll, och hon vred sig under det — hur det kändes att se den man hon givit sig åt förödmjukad!

Simon höll sig jämsides med henne, medan hon rusade genom gränderna, över allmänningarna och de öppna platserna, där husen voro försvunna och de intet annat kunde se än dimman. En gång då hon snavade över något, grep han henne i armen och hindrade henne från att falla:

»Löp då icke sån, sade han. »Folk ser efter oss. — Så du skälver», sade han mildare. Kristin teg och gick vidare.

Hon halkade i gatsmutsen, var genomvåt och iskall om fötterna — hosorna hon hade på sig voro av skinn men tunna; hon kände att de började spricka sönder, smörjan sipprade in på bara foten.

De nådde bron över klosterbäcken och gingo långsammare uppåt backarna på andra sidan.

»Kristin», sade Simon med ens, »detta får din far aldrig veta!»

»Hur fick du reda på att jag var — där?» frågade Kristin.

»Jag kom för att tala med dig», svarade Simon kort. »Så fick [ 141 ]jag höra om den där svennen från din farbror. Jag visste att Åsmund är i Hadeland. Mycket listiga till att finna på råd ären I ej! — Hörde du vad jag sade?»

»Ja», sade Kristin. »Det var jag som sände Erlend bud att vi skulle mötas i Flugagården, jag kände kvinnan —»

»Åh tvi dig då! Åh, men du kunde ej veta vad hon är för en — och han —! Hör du», sade Simon hårt, »är det så att det kan döljas, då måste du dölja det för Lavrans vad du har kastat bort. Och kan du ej det, så får du fresta att spara honom det värsta av skammen!»

»Det var förunderligt en sådan omsorg du har om min far», sade Kristin skälvande. Hon försökte tala trotsigt, men rösten var bristfärdig av gråt.

Simon gick ett stycke. Så stannade han — hon skymtade hans anletsdrag, där de stodo ensamma mitt i dimman. Så hade han aldrig sett ut förr.

— »Jag har märkt det var gång jag varit hemma hos er», sade han — »I haven föga förstått, I , kvinnfolken hans, vad Lavrans är för en man! Rår icke på er, säger denne Trond Gjesling — han skulle väl ock bry sig om slikt, han som var ämnad till att råda över män! Han var ett hövdingaämne, han, som män skulle ha följt — med glädje! Det är icke tider för slika karlar nu — min far lärde känna honom vid Bågahus — Men det har ej blivit annat av än att han gått däruppe i dalen mest som en bonde. Alltför ung blev han bortgift — och mor din, med det sinnet hon har, var väl ej den som kunde göra det lättare för honom att gå där. Det är så att han har många vänner — men tror du han har en som kan stå vid hans sida? Söner har han ej fått behålla — det var I, döttrarna hans, som skulle bygga upp ätten efter honom — får han nu uppleva den dag då han ser att den ena mist hälsan och den andra hedern —»

Kristin tryckte händerna mot hjärtat — hon tyckte hon måste hålla om det för att göra sig så hård som hon behövde vara.

»Varför säger du detta?» viskade hon om en stund. »Du vill då varken äga eller veta av mig mera —»

»Det — vill jag väl — icke», sade Simon osäkert. »Gud hjälpe mig Kristin — jag minns dig den kvällen på loftet på Finsbrekken. — Men djävulen må hämta mig livslevande den dag jag åter tror på någon mö för hennes ögons skull!

— Lova mig att du icke återser Erlend förrän din far kommer», sade han, när de stodo vid porten.

»Det vill jag ej lova», svarade Kristin.

»Då skall han lova mig det», sade Simon.

»Jag lovar att icke träffa honom!» svarade Kristin fort.

»Den lilla hunden jag skickade dig en gång», sade Simon, innan de skildes, »den kan du låta dina systrar få — de äro så glada [ 142 ]åt den — så framt det ej bjuder dig för mycket emot att se den i huset.

— Jag rider norrut i morgon bittidan, sade han, och så tog han henne i hand till farväl, medan portvaktarsystern såg på.


Simon Darre gick ned mot staden. Han gick och slog i luften med knuten näve, talade halvhögt och svor ut i dimman. Han svor inför sig själv att han sörjde icke henne. Kristin, det var som ett ting han hade trott vara rena guldet — då han fick se det på nära håll, så var det bara mässing och tenn. Vit som en snöflinga hade hon knäböjt och sträckt sin hand in i lågan — det var i fjol; i år drack hon vin med en bannlyst, liderlig sälle på loftet hos Fluga — nej för hin håle! Det var Lavrans Björgulfson han sörjde över, han som satt däruppe på Jörundgård och trodde — aldrig hade det väl fallit Lavrans in att de kunde svika honom så! Nu skulle han själv bära fram budet och hjälpa till att ljuga för den mannen, för detta var det hans hjärta brann av sorg och vrede.

Kristin hade icke tänkt hålla sitt löfte till Simon Darre, men det blev ej mera av än att hon fick växla några ord med Erlend en kväll uppe på vägen.

Hon stod och höll hans hand, märkvärdigt undergiven, medan han talade om det som hänt på Brynhilds loft sist. Med Simon Andresson skulle han talas vid en annan gång. »Hade vi slagits däruppe, så hade det kommit ut i hela staden», sade Erlend häftigt. »Det visste han alltför väl, den där Simon!»

Kristin förstod hur denna händelse svidit i honom. Hon hade också tänkt på den oupphörligt sedan dess — det var ej möjligt att komma från detta: i detta äventyr stod Erlend med ännu mindre heder än hon själv. Och hon kände att nu voro de sannerligen ett kött — hon skulle vara medansvarig för allt vad han gjorde, till och med när hon ogillade hans gärning, och hon skulle få känna i sin egen hud när Erlend fick rivet skinn.


Tre veckor senare kom Lavrans Björgulfson till Oslo och hämtade sin dotter.

Kristin var rädd, och hjärtat sved i henne, då hon gick samtalsrummet för att träffa sin far. Det första som föll henne in, när hon såg honom stå där i samspråk med syster Potentia, var att han icke såg så ut som hon mindes honom. Kanske hade han icke förändrats något vidare, sedan de skildes åt för ett år sen — men hon hade sett honom hela denna följd av år som den unga, käcka och fagra man hon varit så stolt att ha till far, när hon var liten. Varje vinter och varje sommar, som gått fram över dem däruppe i hembygden, hade väl givit honom sitt märke, så att han blev äldre, liksom de utvecklat henne till en vuxen kvin[ 143 ]na — men hon hade ej sett det. Hon hade icke sett att hans hår blivit urblekt på några ställen och hade fått en roströd skiftning framme vid tinningarna — så som gult hår gör, när det grånar. Kinderna hade blivit torra och mera långdragna, så att musklerna i ansiktet lågo som strängar ned mot munnen; den ungdomligt vita och röda hyn hade blivit enfärgat väderbiten. Hans rygg var ej böjd, men i alla fall — skulderbladen hade fått en annan buktning under kappan. Hans steg voro lätta och fasta, när han gick emot henne med framsträckt hand, men det var dock ej de gamla mjuka och snabba rörelserna. — Det hade visst funnits där alltsammans i fjol också, hon hade bara inte sett det. Kanske hade där kommit till ett litet drag — av nedslagenhet — som gjorde att hon såg det nu. Hon brast i gråt.

Lavrans lade armen om hennes skuldra och stödde hennes kind mot sin hand.

»Så, så, lugna dig nu, barn», sade han milt.

»Ären I missnöjd med mig far?» frågade hon sakta.

»Det må du väl kunna förstå att jag är», svarade han men fortsatte att stryka henne över kinden. »Dock vet du väl så mycket som att du ej behöver vara rädd för mig», sade han sorgset. »Nej, nu måste du lägga band på dig, Kristin, blygs du ej att skicka dig så» — ty hon grät, så att hon måste sätta sig på bänken. »Vi vilja icke tala om dessa saker här, där folk går ut och in», sade han satte sig vid hennes sida och tog hennes hand. »Skall du ej spörja efter din mor — och dina systrar?»

»Vad säger mor om detta?» frågade dottern.

»Åh, det kan du väl tänka dig — men vi skola ej tala om detta nu», återtog han. »Hon mår bra eljest —» och han började berätta likt och olikt från gården därhemma, tills Kristin småningom blev lugnare.

Men hon tyckte bara att spänningen blev värre genom att fadern icke sade något om hennes avtalsbrott. Han lämnade henne penningar att dela ut bland klostrets fattiga och gåvor att giva leksystrarna; själv gav han rikligt till klostret och till systrarna, och ingen i Nonneseter visste annat än att Kristin nu skulle fara hem till fästningsöl och bröllop. Den sista måltiden intogo de båda vid fru Groas bord i abbedissans eget rum, och fru Groa gav Kristin det bästa vitsord.

Men allt detta tog dock till sist en ända. Hon hade sagt sitt sista farväl till systrarna och vännerna vid klosterporten, Lavrans ledde henne till hennes häst och lyfte henne i sadeln. Det kändes så underligt att rida med fadern och svennerna från Jörundgård vägen nedåt till bron, där hon smugit i mörker; det var underligt att rida så hedrad och fri genom Oslos gator. Hon tänkte på deras ståtliga bröllopsfärd, som Erlend så ofta talat om — hennes hjärta blev tungt; det hade varit bättre om han fört henne bort med [ 144 ]sig. Det var så lång tid ännu som hon skulle vara en i lönndom och en annan inför människor. Men så föllo hennes blickar på faderns åldrade allvarliga ansikte, och hon försökte tänka att Erlend haft rätt.


Det var några fler resande i härbärget. Om kvällen åto de tillsammans i en liten stuga med eldstad mitt på golvet, där det endast fanns två sängar; Lavrans och Kristin skulle ligga där, ty de voro de förnämsta gästerna i härbärget. De andra gingo därför sin väg, när det led litet längre fram, och önskade vänligt godnatt, allteftersom de bröto upp för att ta reda på sina sovplatser. Kristin tänkte på hur hon smugit sig till Brynhild Flugas loft och låtit sig famnas av Erlend — sjuk av sorg och av fruktan att hon aldrig mer skulle bli hans, tyckte hon att här hörde hon ej längre hemma. Fadern satt borta på bänken och såg på henne.

»Komma vi ej till Skog denna gången?» frågade Kristin för att bryta tystnaden.

»Nej», svarade Lavrans. »Jag har fått nog till en tid av vad jag måst höra av din morbror — för det jag icke brukar makt mot dig», förklarade han, då hon såg på honom.

»Ja, jag skulle ha tvingat dig att hålla ditt ord», sade han litet efteråt, »hade det ej varit för det Simon sade, att han icke ville hava en ovillig hustru.»

»Jag har aldrig givit Simon mitt ord», sade Kristin hastigt. »Du har alltid sagt förut att du icke ville tvinga mig till äktenskap —»

»Icke skulle väl det vara tvång, om jag krävde att du skulle stå vid ett avtal som varit veterligt för alla människor hela denna tiden», svarade Lavrans. »I två vintrar haven I hetat fästfolk, och du har icke sagt ett ord däremot eller visat ovillighet, förrän nu då bröllopsdagen blivit utsatt. Vill du undskylla dig med att saken uppsköts i fjol, så att du icke med handslag lovat Simon din tro, då kallar jag det icke ärligt spel.»

Kristin stod och såg ned i elden.

»Jag vet icke vad som ser värst ut», vidhöll fadern, »antingen det nu skall heta att du stött Simon från dig eller att du blivit vrakad. Herr Andres sände mig bud —» Lavrans rodnade när han sade det — »han var vred på sonen och bad mig kräva slik bot jag fann rimlig. Jag måste säga som sanningen var — jag vet icke om det andra varit bättre — att skulle här bötas, så voro vi närmast till det. Skam för oss är bäggedera.»

»Jag kan icke fatta att det är så stor skam», sade Kristin stilla »Efter Simon och jag äro ense.»

»Ense!» tog Lavrans i. »Han stack ej under stol med att han var oglad, men han sade att sedan I talat med varandra trodde han icke det kunde komma annat än ofärd av om han krävde att du [ 145 ]skulle hålla avtalet. — Men nu får du säga mig hur detta kommit över dig.»

»Har Simon ingenting sagt om det?» frågade Kristin.

»Han synes mena», sade fadern, »att du vänt din håg till en annan. — Du får nu säga mig huru därmed är, Kristin.»

Kristin betänkte sig ett ögonblick.

»Gud vet», sade hon sakta, »att jag väl inser att Simon är god nog åt mig och mera än så. Men det är sant att jag lärde känna en annan man, och då förstod jag att jag får aldrig en glad stund mera i livet, skulle jag leva det med Simon — icke om han så rådde om allt det guld som finns i Engeland — jag ville hellre ha den andre, om han ej ägde mer än en endaste ko —»

»Du väntar väl icke att jag skall giva dig åt en legokarl?» sade fadern.

»Han är min like och mera därtill», svarade Kristin. »Jag sade bara så — han har tillräckligt av både jord och andra ägodelar, men jag vill hellre sova med honom på halm än med någon annan man i silkebädd —»

Fadern teg en stund.

»En ting, Kristin, är att jag icke vill tvinga dig till att ta en man som du har något emot — fast Gud och Helge Olav må veta vad du kan ha mot den mannen jag lovat dig åt. Men en annan ting är det om den man du vänt din håg till är slik att jag kan gifta dig med honom. Ung är du och har föga förstånd — och kasta sina ögon på en mö som är bortlovad, det plägar icke en rättskaffens man göra —»

»Det rår en människa icke själv för», sade Kristin häftigt.

»Åh jo. Men så mycket må du i varje fall förstå som att jag kan kränka Dyfrinsfolket på slikt sätt att jag fäster dig bort, så snart du vänt Simon ryggen — och minst av allt till en man som kunde synas mera förnämlig eller vore rikare. — Du får säga vem denne mannen är», sade han om en stund.

Kristin tryckte händerna mot varandra och andades tungt. Så svarade hon mycket långsamt:

»Jag kan icke far! Det är så att får jag ej den mannen, då kan du föra mig till klostret och aldrig mera dädan — jag tror ej jag lever länge då. Men det höves mig icke att säga hans namn, innan jag vet om han finner så stort behag i mig som jag i honom. Du — du får ej tvinga mig att säga vem han är, innan — innan det visar sig — om han ärnar fria hos dig med fränderna sina.»

Lavrans teg länge. Han kunde ej annat än tycka om att dottern tog det på detta sätt; så sade han till sist:

»Låt det vara då! Det är rimligt att du helst vill tiga med hans namn, då du icke vet mera om vad han aktar göra.»

»Du får gå till sängs nu, Kristin», sade han strax därpå. Han kom bort och kysste henne:

[ 146 ]»Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min — men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat — Gud hjälpe mig, det vore nog så, vad du än gjorde — Han och hans milda moder hjälpa oss nog, så detta vändes till det bästa. — Gå nu och se till att du får sova gott!»

Sedan han lagt sig, tyckte Lavrans han hörde ett svagt ljud av gråt från den andra väggen, där dottern låg. Men han låtsade sova. Han hade ej hjärta att nämna något för henne om sin farhåga att nu skulle också det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein grävas upp igen, men det låg honom tungt på sinnet att det ej var stort han kunde göra för att hindra att barnets rykte fläckades bakom hans rygg. Och det värsta var att han tyckte hon hade till stor del vållat det själv med sin tanklöshet.