Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 3

←  Kapitel II
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel III
Kapitel IV  →


[ 160 ]

III

Haugen låg högt uppe i sluttningen på västsidan av dalen. Denna månskensnatt var hela världen vit. Bölja efter bölja av vita fjäll välvde sig upp under den blåbleka, stjärnfattiga himlen. Till och med skuggorna, som toppar och åsar kastade över snöfälten, tycktes underligt lätta och ljusa, ty månen seglade så högt.

Nedåt mot dalen stod skogen vitluden av snö och rimfrost kring åkrarnas vita slätter, på vilka hus och inhägnader tecknade små figurer. Men längst ner mot dalbottnen tätnade skuggorna till mörker.

Fru Åshild kom ut ur ladugården, stängde efter sig och blev stående en stund i snön. Vit var hela världen, och likväl var det mer än tre veckor, innan advent ingick. Klemensmässfrost — då var väl vintern kommen på allvar. Åja, det hörde gärna med till nödår —.

Den gamla kvinnan suckade tungt utåt ödemarken. Vinter igen och köld och ensamhet. — Så tog hon upp mjölkämbaret och lyktan, och gick mot stugan. Såg utåt ännu en gång.

Det kom fyra svarta prickar ut ur skogen halvvägs nere i sluttningen. Fyra man till häst — det glimtade till från en lansspets i månskenet. Det gick tungt för dem uppåt — ingen hade färdats hit sedan snöfallet. Månntro de skulle hit?

Fyra väpnade män — Ingen som hade lagligt ärende till henne kunde antagas komma i slikt följe. Hon tänkte på kistan med sina och Björns ägodelar. Skulle hon gömma sig i uthuset?

Hon såg ut över vinterödsligheten omkring sig. Så gick hon in i stugan. De två gamla hundarna, som lågo framför den öppna spisen, smällde med svansarna mot golvtiljorna. De unga hundarna hade Björn med sig i fjället.

Hon blåste på glöden och lade på ny ved, fyllde järngrytan med snö och satte den intill elden. Silade mjölken i ett träfat och bar in det i handkammaren bakom förstugan.

Åshild tog av sig den smutsiga, ofärgade vadmalsdräkten, som stank av ladugård och svett, tog på sig en mörkblå klänning och utbytte blångarnsduken mot en vit linneduk, som hon ordnade [ 161 ]kring huvud och hals. Hon drog av pälsstövlarna och satte på sig skor med silverspänne.

Så började hon städa i stugan — slätade till kuddar och fällar i sängen, sedan Björn legat där på dagen, torkade av långbordet och lade bänkhyendena tillrätta.

Fru Åshild stod framför spisen och rörde om i kvällsgröten, när hundarna gåvo skall. Hon hörde hästarna på tunet, män kommo in i svalen och en stötte mot dörren med ett spjut. Åshild lyfte grytan från elden, rättade litet på sin dräkt, och med hundarna vid sidan gick hon fram och öppnade.

Ute på det månljusa tunet stodo tre unga män och höllo fyra hästar, vita av rimfrost. Han som stod i svalen ropade glad:

»Moster Åshild, kommer du själv och låter upp! Då månde jag säga: Ben trouvé!»

»Systerson, nej är det du! Då säger jag dig detsamma! Gå in i stugan, medan jag visar dina män till stallet.»

»Är du ensam i gårde?» frågade Erlend. Han följde med, under det hon visade männen tillrätta.

»Ja, herr Björn och vår legokarl drogo inåt fjället med släden — de skulle se till att få hem något foder vi ha höstat däruppe», sade fru Åshild. »Och tjänstepiga har jag ej», tillade hon leende.

En stund därefter sutto de fyra unga männen på ytterbänken med ryggen mot bordet och sågo på den gamla frun, som sysslade lugnt och raskt med att sätta fram mat åt dem. Hon lade duk på bordet och satte fram ett tänt ljus, kom med smör, ost, en björnskinka och en hög trave tunna, fina brödkakor. Hon hämtade upp öl och mjöd ur källaren under stugan, och så öste hon upp gröten i ett fint träfat, bad dem vända sig inåt och börja.

»Det är litet för er, unga karlar», sade hon leende. »Jag får koka en gryta gröt till. I morgon skall det vankas bättre kost, men jag har eldhuset stängt på vintern, utom när jag bakar eller brygger. Vi äro få människor här på gården, och jag börjar bliva gammal, frände!»

Erlend skrattade och skakade på huvudet. Han lade märke till att hans svenner uppförde sig så höviskt och vördnadsfullt mot den gamla kvinnan som han aldrig sett dem göra förr.

»Du är en förunderlig kvinna, moster! Mor var tio år yngre än du är nu, när vi voro hos dig sist, och hon såg äldre ut, än du gör i kväll.»

»Ja, ungdomen gick fort nog från Magnhild», sade fru Åshild stilla. »Var kommer du nu ifrån?» sporde hon strax efter.

»Jag har varit en tid på en gård norrut i Lesja», sade Erlend. »Jag hade lejt mig husrum där. Jag vet icke om du kan gissa vad ärende jag har här i dessa bygder?»

»Du menar om jag vet att du låtit fria till Lavrans Bjölgulfsons dotter här söderut på Jörundgård?» sade fru Åshild.

[ 162 ]»Ja», sade Erlend. »Jag lät bedja om henne på höviskt och hederligt vis, och Lavrans Björgulfson svarade tvärt nej. Nu vet jag ej bättre råd, då Kristin och jag icke vilja låta tvinga oss från varandra, än att jag tar henne bort med våld. Jag har — jag har haft en spejare här i bygden, och jag vet att hennes mor skulle vara på Sundbu från Klemensmässan och en tid bortåt, och Lavrans är ute vid udden med de andra männen som skola hämta vintervarorna från Sil.»

Fru Åshild satt tyst en stund.

»Det rådet, Erlend, bör du hellre låta fara», sade hon så. »Icke tror jag heller att mön följer dig godvilligt, och du vill väl icke bruka tvång.»

»Jo, det gör hon. Vi ha talt om detta många gånger — hon har själv bett mig många gånger att jag skulle föra bort henne.»

»Har Kristin!» sade fru Åshild. Så log hon: »Därför skall du nu icke lita på att du får mön med dig, när du kommer för att taga henne på orden.»

»Jo», sade Erlend. »Och nu hade jag tänkt, moster, att du skulle sända bud till Jörundgård att Kristin må komma och gästa dig — en vecka eller så, medan föräldrarna äro borta. Då kunde vi vara i Hamar, innan någon märker att hon är borta», förklarade han.

Fru Åshild svarade, alltjämt småleende:

»Har du också tänkt på vad vi skulle svara, herr Björn och jag, när Lavrans kommer och kräver räkenskap av oss för sin dotter?»

»Ja», sade Erlend. »Vi voro fyra väpnade män, och mön var villig.»

»Jag vill icke hjälpa dig med detta», sade fru Åshild häftigt. »Lavrans har varit oss en trofast vän i många år — han och hans hustru äro hederligt folk, och jag vill icke låna mig till att svika dem eller skända henne. Låt den mön vara i fred, Erlend. Det är också snart tid på att fränderna dina spörja annat dåd av dig än att du driver ut och in i landet med rövade kvinnor —»

»Vi få talas vid i enrum, moster», sade Erlend kort.

Fru Åshild tog ett ljus, gick in i kammaren och stängde dörren om dem. Hon satte sig på en mjölbinge, Erlend stod med händerna instuckna i bältet och såg ned på henne.

»Du kan också säga till Lavrans Björgulfson att Sira Jon i Gerdarud vigde oss samman, innan vi drogo vidare till fru Ingeborg Håkonsdotter i Sverige.»

»Så?» sade fru Åshild. »Vet du om fru Ingeborg tager emot er, när I kommen dit?»

»Jag talade med henne i Tunsberg», sade Erlend. »Hon hälsade mig som sin käre frände och tackade mig för att jag tillbjöd henne min tjänst här eller i Sverige. Och Munan har lovat att giva mig brev med till henne.»

[ 163 ]»Så vet du väl», sade fru Åshild, »att om du också kan få en präst till att viga eder, så har Kristin förspillt all rätt till gods och arv efter sin far. Och hennes barn bli icke dina lagliga arvingar. Osäkert är om hon blir räknad som din hustru.»

»Icke här i landet kanhända. Det är också därför jag tar min tillflykt till Sverige. Hennes ättefar, Laurentius Lagman, var aldrig gift med jungfru Bengta på annat vis — de fingo aldrig hennes brors samtycke. Och likväl blev hon räknad för fru —.»

»Där voro inga barn», sade fru Åshild. »Tänker du sönerna mina skulle hålla sina händer från arvet efter dig, om Kristin blev sittande som änka med barn och det kunde tvistas om deras äkta börd.»

»Du gör Munan orätt», sade Erlend. »Dina andra barn känner jag föga — du har icke grund att vara blid mot dem, det vet jag. Men Munan har alltid varit min fulltrogne frände — han vill gärna ha mig gift; han friade för mig hos Lavrans — För övrigt kan jag lagligen upptaga till arv och ätt de barn vi få —»

»Därmed brännmärker du modern som frilla», sade fru Åshild. »Men icke fattar jag att den saktmodige mannen Jon Helgeson kan våga skaffa sig sak med biskopen genom att viga dig mot lagen.»

»Jag biktade mig för honom i somras», sade Erlend dämpat. »Då lovade han att viga oss, om alla andra råd skulle tryta.»

»Jaså, på det viset) sade fru Åshild. »Då har du dragit en svår synd över dig, Erlend. Kristin hade det gott hemma hos sin far och mor — ett gott gifte med en präktig och hederlig man av god ätt var avtalat för henne.»

»Det har Kristin nu själv sagt», svarade Erlend, »att du talat om att vi två skulle hövas varandra väl och att Simon Andresson var ingen husbonde för henne.»

»Åh, jag har sagt, och jag har sagt», bet mostern av. »Jag har sagt så mycket i min tid jag! — Icke fattar jag heller att du kunnat få din vilja fram så lätt med Kristin. Många gånger kunnen I icke ha kommit samman. Och jag skulle ej ha trott hon var lätt att vinna, den mön —.»

»Vi möttes i Oslo», sade Erlend. »Sedan var hon ute hos farbrodern i Gerdarud. Hon kom ut och mötte mig i skogen.» Han såg ned och sade mycket lågmält: »Jag hade henne allena för mig själv därute —.»

Fru Åshild for upp. Erlend böjde huvudet ännu djupare.

»Och efter det var — var hon vän med dig?» frågade hon vantroget.

»Ja», Erlend log ett vekt och skälvande leende. »Vi voro vänner efter detta. Och det var henne icke så mycket emot — men utan skuld är hon. Det var då hon ville jag skulle föra bort henne — hon ville icke tillbaka till sina fränder.»

[ 164 ]»Men du ville icke?»

»Nej, jag ville fresta att få henne till hustru med hennes fars samtycke.»

»Är detta länge sedan?» frågade fru Åshild.

»Det var ett år sedan vid Larsmässotid», svarade Erlend.

»Du har ej förhastat dig med att fria», sade den andra.

»Hon var icke löst från sin förra trolovning», svarade Erlend.

»Och sedan har du icke kommit henne för när?» frågade Åshild.

»Vi fingo det så ställt att vi möttes några gånger» — åter gled det skälvande leendet över mannens ansikte — »i en gård i köpstaden.»

»I Guds namn då!» sade fru Åshild. »Jag skall hjälpa dig och henne, så långt jag förmår. Jag förstår att det blir alltför svårt för Kristin att gå där hos föräldrarna med något slikt att bära på. Det är väl icke mera?» frågade hon.

»Icke det jag har hört», sade Erlend kort.

»Har du tänkt på», frågade fru Åshild litet efteråt, »att Kristin har vänner och fränder nedåt dalen?»

»Vi få färdas lönnligt, så mycket vi kunna», sade Erlend. »Därför gäller det att vi komma fort åstad, så att vi äro ett stycke undan, när fadern kommer hem. Du får låna oss din släde, moster!»

Åshild ryckte på axlarna:

»Så är det hennes farbror på Skog — om han får höra att du firar bröllop med hans brorsdotter i Gerdarud?»

»Åsmund har fört min talan hos Lavrans», sade Erlend. »Han kan ju icke vara öppet med om saken, det är nog så, men han blundar väl litet — vi få komma till prästen nattetid och fara vidare nattetid. Så tänker jag nog att Åsmund kommer att framhålla för Lavrans efteråt att det icke höves en gudfruktig man — som han är — att skilja oss åt, när vi äro vigda av en präst — han må hellre giva sitt samtycke, så att vi lagligen bli äkta makar. Du får säga detsamma till mannen. Han må ställa de villkor han själv vill för förlikning mellan oss och kräva de böter som tyckas honom skäliga.»

»Jag tror ej Lavrans blir god att handskas med i denna sak», sade fru Åshild. »Det vet Gud och Sankt Olav, att denna handel likar mig illa, systerson! Men jag fattar ju att det är den sista utväg du kan tillgripa, om du skall kunna bota den skada du vållat Kristin. Jag skall rida till Jörundgård själv i morgon, om du vill låna mig en av dina svenner och jag kan få Ingrid här i backen på nordsidan att sköta om mina kreatur.»


Fru Åshild kom till Jörundgård nästa kväll, just då månskenet bröt sig mot den sista glimten dagsljus. Hon såg hur blek och smalkindad Kristin blivit, då den unga kom ut på tunet och tog emot gästen.

[ 165 ]Frun satt vid eldstaden och lekte med de två småflickorna. I hemlighet såg hon granskande på Kristin, som gick och dukade bordet. Tunn var hon, och stilla såg hon ut, men det var ett nytt slags stillhet, som var över flickan nu. Fru Åshild anade all den spänning och det envisa trots, som lågo bakom.

»I haven väl hört», sade Kristin och kom bort till henne, »om det som hänt här i höst?»

»Ja, att min systerson giljat till dig?»

»Minnens I», frågade Kristin, »att I en gång saden han och jag kunde passa väl samman? Han var blott alltför rik och ättestor för mig.»

»Jag hör att Lavrans är av annan mening», sade fru Åshild torrt.

Det glimtade till i Kristins ögon, och hon log litet. »Hon är god nog hon», tänkte fru Åshild. Så föga det behagade henne, måste hon göra Erlend till viljes och ge honom den handräckning han bett om.


Kristin bäddade åt gästen i föräldrarnas säng, och fru Åshild bad att den unga skulle sova hos henne. Sedan de lagt sig och det blivit tyst i huset, framförde fru Åshild sitt ärende.

Hon blev underligt tung till sinnes, då hon såg hur detta barn ej tycktes tänka på den sorg hon skulle vålla föräldrarna. »Jag hade dock varit i sorg och pina hos Bård i mer än tjugu år», tänkte hon. »Men det är väl så med oss alla.» Kristin tycktes ej ens ha sett hur Ulvhild fallit av denna höst — Åshild tänkte: »Det är föga troligt att hon får se den lilla systern mera i livet.» Men hon sade ingenting härom — ju längre Kristin kunde hålla denna vilda glädjen och övermodet uppe, desto bättre var det väl.

Kristin steg upp, och i mörkret samlade hon sina smycken i ett litet skrin, som hon tog bort till sig i sängen. Då sade fru Åshild ändå:

»Jag tror likväl, Kristin, att det vore en bättre utväg om Erlend skulle rida hitned, när din far kommer hem — om han öppet sade ut att han gjort dig en stor orätt — och lade sin sak i Lavrans’ händer.»

»Då tror jag att far dräpte Erlend», sade Kristin.

»Det gör icke Lavrans, om Erlend nekar att draga svärd mot sin svärfar», svarade fru Åshild.

»Jag vill ej att Erlend skall bli så förödmjukad», sade Kristin. »Och jag vill ej att far skall veta att Erlend rört vid mig, innan han bad om mig med heder och ära.»

»Tror du Lavrans blir mindre vred», frågade Åshild, »när han får veta att du rymt från gården med Erlend, och tror du det blir lättare för honom att bära? Annat än Erlends frilla blir du icke enligt lagen, så länge du lever med honom, utan att din far givit bort dig.»

[ 166 ]»Det är en annan sak», sade Kristin, »om jag blir Erlends frilla, då han icke kunde få mig till äkta.»

Fru Åshild teg. Hon tänkte på att hon skulle möta Lavrans Björgulfson, när han kom hem och fick veta att dottern rövats.

Då sade Kristin:

»Jag förstår, fru Åshild, att I tycken jag är ett dåligt barn. Men det har varit så här på gården, alltsedan far kom från tinget, att varje dag varit en pina för honom som för mig. Bäst är det för alla att denna sak nu får en ände.»


De redo från Jörundgård i god tid nästa dag och kommo till Haugen strax efter non-tiden. Erlend mötte dem på tunet, och Kristin kastade sig i hans armar utan att bry sig om svennen, som hade följt fru Åshild och henne.

Inne i stugan hälsade hon på Björn Gunnarson och sedan på Erlends två svenner, som om hon kände dem väl förut. Fru Åshild kunde ej märka något tecken till vare sig blyghet eller rädsla hos henne. Och sedan, när de sutto inne vid bordet och Erlend framlade sin plan, hade Kristin sitt ord med i laget och rådde beträffande vägen att de skulle rida från Haugen nästa kväll, så sent att de kommo till Rosten när månen gick ned, och färdas i mörkret genom Sil ända tills förbi Loptsgård, därifrån upp längs Otta-ån till bron och på västsidan om Ottan och Lågen framåt ödevägarna, så långt hästarna orkade. De fingo rasta hela nästa dag på en av de vårsätrar som lågo där i sluttningen, »ty så långt som Holedis’ tingslag går, kunna vi stöta på folk, som känner mig.»

»Har du tänkt på foder åt hästarna?» sade fru Åshild. »I kunnen ej röva foder på annat folks vårsätrar ett år som detta — om det finns något foder där — och du vet att ingen har foder att sälja här i dalen i år.»

»Jag har tänkt på det», svarade Kristin. »I fån låna oss foder och mat för tre dagar. Det är också en orsak till att vi icke böra färdas så många i flock — Erlend får sända Jon tillbaka till Husaby. Året har varit bättre i Tröndelagen, och det kan väl föras några lass över fjället före jul. Det är några fattiga söderut i bygden som jag gärna ville I skullen hjälpa med en allmosa från Erlend och mig, fru Åshild.»

Björn slog till ett underligt, glädjelöst flatskratt. Fru Åshild skakade på huvudet. Men svennen Ulv lyfte sitt svartmuskiga, skarpa ansikte och såg på Kristin med ett eget, fräckt leende:

»Där är aldrig överflöd på Husaby, Kristin Lavransdotter, varken i goda år eller missväxtår. Men kanhända blir det annorlunda, när I kommen till styret där. Det låter på edert tal som I voren den husfru Erlend tarvar.»

Kristin nickade lugnt åt mannen och fortfor. De måste hålla sig så mycket som möjligt utanför stora landsvägen. Och det tycktes [ 167 ]ej rådligt att taga vägen över Hamar. Erlend invände att Munan vistades där — det var ju det där med brevet till hertiginnan.

»Då får Ulv skiljas från oss vid Fagaberg och rida till herr Munan, medan vi hålla oss väster om Mjösen och rida över Land och bakvägarna över Hadeland ned till Hakedal. Därifrån skall det gå en ödeväg söderut till Margretadal, har jag hört farbror tala om. Det är ej rådligt för oss att rida över Raumarike denna tid, då det stora bröllopet skall stå på Dyfrin», sade hon leende.

Erlend gick bort och tog henne om axlarna, och hon lutade sig bakåt mot honom utan att bry sig om alla de människor som sutto och sågo på, Fru Åshild sade förtörnad:

»Ingen skulle tro annat än att du rymt av gårde förr.»

Och herr Björn flatskrattade som förut.

Litet efteråt steg fru Åshild upp för att gå till eldhuset och laga mat. Hon hade gjort upp eld där, för att Erlends svenner skulle ligga där över natten. Hon bad Kristin komma med, »ty jag vill kunna svära för Lavrans Björgulfson, att I icke voren allena någon stund i mitt hus», sade hon vredgat.

Kristin log och gick med henne. Strax efter kom Erlend infarande till dem, drog fram en trefot till härden och satt och var i vägen för kvinnorna. Han tog fatt i Kristin, var gång hon kom nära honom, medan hon flög fram och tillbaka och sysslade. Till sist drog han ned henne på sitt knä.

»Det är nog som Ulv säger, att du är den husfru jag tarvar.»

»Åja», sade Åshild leende och förargad, »nog blir du väl tjänt med henne. Det är hon som sätter allt på spel i detta äventyret — du vedervågar ej mycket.»

»Så är det», sade Erlend. »Men jag har då visat min vilja att gå rätta vägen till henne. Var nu icke vred, moster Åshild!»

»Jag må väl vara vred», sade hon. »Du hade ej väl fått dina saker ordnade, så ställer du dig på slikt sätt att du måste löpa från alltsammans med en kvinna.»

»Du får minnas, moster», sade Erlend, »att det alltid varit så att icke de sämsta männen dragit olycka över sig för en kvinnas skull — så säga alla sagor.»

»Åh, Gud hjälpe oss!» sade Åshild. Hon blev ung och mjuk i ansiktet. »Det talet har jag hört förr, Erlend» — hon tog om hans huvud och ruskade honom i håret.

I detsamma ryckte Ulv Haldorson upp dörren och stängde den fort bakom sig:

»Här har kommit en gäst till gården, Erlend — den som du minst gärna vill se, tänker jag.»

»Är det Lavrans Björgulfson?» sade Erlend och sprang upp.

»Det är ej så väl», sade svennen. »Det är Eline Ormsdotter.»

[ 168 ]Dörren öppnades utifrån; kvinnan, som kom in, sköt Ulv åt sidan och gick fram i ljuset. Kristin såg bort på Erlend. Först var det som han vissnade och sjönk ihop; så rätade han upp sig, mörkröd i ansiktet.

»Var djävulen kommer du ifrån — vad vill du här?»

Fru Åshild steg fram och sade:

»I fån följa med upp i stugan, Eline Ormsdotter — vi ha dock så mycket skick här vid gården, att vi ej taga mot gäster i eldhuset.»

»Jag väntar icke, fru Åshild», sade den andra, »att Erlends fränder skola hälsa mig som gäst. — Sporde du var jag kom ifrån — jag kommer från Husaby, kan du väl veta. Jag kan hälsa dig från Orm och Margret; de må gott.»

Erlend svarade ej.

»Då jag hörde, att du låtit Gissur Arnfinson skaffa penningar åt dig och att du skulle söderut igen», fortsatte hon, »så tänkte jag att du stannade väl hos dina fränder i Gudbrandsdalen denna gången. Jag visste att du låtit fria hos deras granne till hans dotter.»

Hon såg bort på Kristin för första gången och mötte flickans ögon. Kristin var mycket blek, men hon såg lugnt och forskande på den andra.

Kristin kände ett förstenat lugn. Hon hade vetat det, från det ögonblick hon hört vem som kommit — detta var den tanke hon ständigt undflytt; hon hade velat döva den med trots och oro och otålighet, hela tiden hade hon ansträngt sig för att icke tänka på om Erlend blivit fullt och helt fri från sin forna frilla. Nu var hon upphunnen — fåfängt att kämpa emot längre! Men hon bad ej om misskund.

Hon såg att Eline Ormsdotter var vacker. Hon var ej ung mera, men hon var vacker, och en gång måste hon ha varit strålande skön. Hon hade slagit tillbaka hättan; hennes huvud var klotrunt och hårt, kindbenen stodo ut något — men det var lätt att se, att hon likväl en gång varit fager. Huvudklädet täckte endast bakhuvudet; medan Eline talade, strök hon med händerna det guldblanka, vågiga framhåret in under duken. Kristin hade aldrig sett en kvinna ha så stora ögon; de voro mörkbruna, runda och hårda, men under de smala, kolsvarta brynen och de långa ögonhåren voro de förunderligt vackra mot det gyllne håret. Hennes hud och läppar voro spruckna efter ritten i kölden, men det kunde ej skada intrycket något vidare, hon var alltför vacker till det. Den tunga resdräkten dolde hennes gestalt, men hon förde sig på ett sätt och med en hållning vilka endast den kvinna äger som går i stolt medvetande om sin kropps fulländade skönhet. Hon var knappt så lång som Kristin, men hon hade en sådan resning att hon verkade mera högväxt än den slanka och spädlemmade unga.

»Har hon varit hos dig på Husaby hela tiden?» frågade Kristin lågmält.

[ 169 ]»Jag har icke varit på Husaby», sade Erlend kort och rodnade åter. Jag har varit på Hästnäs mesta tiden av sommaren.»

Detta är nu de tidender jag ville bringa dig, Erlend», sade Eline: »Du behöver ej mera tränga dig in hos dina fränder och pröva deras gästvänskap, för det jag styr om ditt hus. Jag blev änka nu i höst.»

Erlend stod som förut.

»Det var icke jag som bad dig komma till Husaby och styra om någonting där i fjol», fick han med möda fram.

»Jag fick veta att allting var i förfall där», sade Eline. »Jag hade så mycken välvilja för dig sen gammalt, Erlend, att jag tyckte jag skulle taga hand om din välfärd — fast Gud vet att du icke handlat rätt mot våra barn och mig.»

»För barnen har jag gjort det jag kunde», sade Erlend. »Och du vet gott att det var för deras skull jag fann mig i att du satt på Husaby. Att du gagnade dem eller mig med det, kan du väl icke mena själv», sade han och log hånfullt. »Gissur rådde nog med att styra där din hjälp förutan.»

»Ja, du har alltid trott Gissur så väl du», sade Eline och skrattade lågt. »Men det är nu detta, Erlend — nu är jag fri. Om du vill, så kan du nu hålla det löfte du gav mig en gång.»

Erlend teg.

»Minns du», frågade Eline, »den natten jag födde din son? Då lovade du att du skulle äkta mig, när Sigurd dog.»

Erlend strök med handen upp under sitt svettvåta hår.

»Ja, jag minns det», sade han.

»Vill du hålla det ordet nu?» frågade Eline.

»Nej», sade Erlend.

Eline Ormsdotter såg bort på Kristin — log litet och nickade. Såg på Erlend igen.

»Det är tio år sedan, Eline», sade mannen. »Sedan den tiden ha vi levat samman år ut och år in som två fördömda i helvetet.»

»Icke bara det väl!» sade hon med samma leende.

»Det är åratal sedan det var annat», sade Erlend utpint. »Barnen kan det icke hjälpa. Och du vet — du vet att jag mäktar knappt vara i samma rum som du mera», nästan skrek han.

»Det märkte jag ingenting av, när du var hemma i somras», sade Eline med ett talande leende. »Då voro vi icke ovänner — alltid.»

»Räknar du det för att vi voro vänner, så gärna för mig», sade Erlend trött.

»Skolen I bli stående här?» sade fru Åshild.

Hon öste upp av gröten i två stora träfat och räckte det ena till Kristin. Flickan tog emot det. »Gå över med det — du Ulv, tag det andra — sätt dem på bordet; kvällsmat måste vi ha, huru det än är.»

[ 170 ]Kristin och svennen gingo med faten. Fru Åshild sade till de två andra:

»Kom nu I ock; det är ingen nytta med att I stån här och munhuggens.»

»Det är bättre att Eline och jag få tala ut med varandra nu», sade Erlend.


Fru Åshild svarade då ej mera utan gick.

Inne i stugan hade Kristin satt fram maten på bordet och hämtat öl ur källaren. Hon satt på ytterbänken, rak som ett ljus och lugn i ansiktet, men hon åt icke. De hade ej stor matlust de andra heller, varken Björn eller Erlends svenner. Bara den mannen som kommit med Eline och Björns dräng åto. Fru Åshild satte sig och åt litet av gröten. Ingen yttrade ett ord.

Långt om länge kom Eline Ormsdotter in ensam. Fru Åshild bjöd henne en plats mellan Kristin och sig själv. Eline satte sig och åt något. Då och då flög som ett återsken av ett dolt leende över hennes ansikte, och hon såg i smyg på Kristin.


Om en stund gick fru Åshild ut i eldhuset.

Det var nästan utbrunnet på härden. Erlend satt på trefoten därframme, hopsjunken med huvudet på armarna.

Fru Åshild gick bort och lade handen på hans axel:

»Gud förlåte dig, Erlend, så du har ställt till»

Erlend såg upp, han var fårad i ansiktet av förtvivlan.

»Hon går med barn», sade han och slöt ögonen.

Fru Åshilds ansikte flammade upp, hon grep hårt i hans axel:

»Vem av dem?» frågade hon kärvt och hånfullt.

»Ja, mitt är det icke», sade Erlend som förut med slocknad röst. »Men du vill väl ej tro mig — det gör väl ingen —» han sjönk samman igen.

Fru Åshild satte sig framför honom på härdkanten.

»Du får försöka bemanna dig nu, Erlend. Det är icke så lätt att tro dig i detta stycke. Svär du på att det icke är ditt?»

Erlend lyfte sitt härjade anlete:

»Så sant jag tarvar Guds misskund —. Så sant jag hoppas att — att Gud har tröstat min mor, för allt vad hon måste utstå härnere — jag har icke rört Eline, sedan jag såg Kristin för första gången!» Han skrek det, så att fru Åshild tystade på honom.

»Då fattar jag icke att detta är så stor olycka. Du får finna reda på vem som är fadern och köpa honom till att äkta henne.»

»Jag tänker det är Gissur Arnfinson — min gårdsfogde på Husaby», sade Erlend trött. »Vi talte om det förra hösten — och senare också — Sigurds död har ju varit väntad någon tid. Han var villig att äkta henne, när hon blev änka, om jag ville ge henne skälig hemgift —.»

[ 171 ]»Ja», sade fru Åshild. Erlend fortsatte:

»Hon förbannar sig på att hon icke vill ha honom. Hon vill nämna mig som far. Om jag svär mig fri — tänker du någon tror annat än att jag svär falskt —?»

»Du måste kunna få henne ifrån detta», sade fru Åshild. »Det är nu ej annan råd än att du far hem med henne till Husaby i morgon dag. Och så får du vara hård och fast och få detta giftermålet ordnat mellan gårdsfogden och Eline.»

»Ja», sade Erlend. Så kastade han sig framstupa och snyftade högt.

»Förstår du icke, moster — vad tänker du Kristin skall tro —?»


Om natten låg Erlend i eldhuset med svennerna. I stugan sov Kristin hos fru Åshild i hennes säng och Eline Ormsdotter i den andra sängen som fanns där. Björn gick ut och lade sig i stallet.

Nästa morgon följde Kristin med fru Åshild i ladugården. Medan fru Åshild gick till eldhuset för att laga dagvard, bar Kristin upp mjölken i stugan.

Där brann ett ljus på bordet. Eline var klädd och satt på kanten av sin säng. Kristin hälsade stilla på henne, hämtade en bunke och silade upp mjölken.

»Vill du ge mig en dryck mjölk», frågade Eline. Kristin tog en träskopa och räckte den andra; hon drack begärligt och såg över kärlets kant på Kristin.

»Så — du är denna Kristin Lavransdotter, som rövat från mig Erlends vänskap», sade hon och räckte tillbaka skopan.

»Det mån I själv veta om där var någon vänskap att röva», svarade den unga.

Eline bet sig i läppen.

»Vad tänker du göra du», sade hon, »om Erlend blir trött på dig en dag och föreslår att gifta bort dig med en man i hans tjänst? Låter du Erlend få sin vilja fram i det också?»

Kristin svarade icke, då skrattade den andra och sade:

»Nu fogar du dig efter honom i allting, kan jag tänka. Vad menar du, Kristin — skola vi kasta tärning om mannen vår, vi, Erlend Nikulaussons båda frillor?» Då hon ej fick svar, skrattade hon igen och sade: »Är du så enfaldig så du icke nekar till att du är hans frilla?»

»För dig gitter jag ej ljuga», sade Kristin.

»Det skulle ej heller gagna dig stort», svarade Eline som förut. »Jag känner svennen jag. Han brusade väl på dig som en orre andra gången I voren samman, tänker jag. Det är synd om dig ock, väna barnet där!»

föctn blev vit om kinderna. Sjuk av vämjelse sade hon lågmält:

»Jag vill icke tala med dig —»

[ 172 ]»Tänker du han kommer att handla bättre mot dig än mot mig?» utbrast Eline. Då svarade Kristin skarpt:

»Icke kommer jag att klaga på Erlend, vad han så gör. Själv gick jag ut på villostig — och icke skall jag klaga och jämra mig, om det bär utför uren —»

Eline teg litet. Så sade hon, röd och osäker:

»Jag var mö, jag också, när han tog mig, Kristin — likväl hade jag hetat den gamle mannens hustru i sju år. Men det kan väl icke du fatta vad det var för ett eländigt liv.»

Kristin föll i en stark skälvning. Eline såg på henne. Så tog hon ur sitt reseskrin, som stod bredvid henne på sängbrädan, ett litet horn. Hon bröt dess försegling och sade sakta:

»Du är ung och jag är gammal, Kristin. Jag vet väl att det är fåfängt för mig att strida mot dig — nu är det din tid. Vill du dricka med mig, Kristin?»

Kristin rörde sig icke. Då förde den andra hornet till munnen. Kristin lade märke till att hon icke drack. Eline sade:

»Den hedern kan du väl visa mig att du dricker mig till — och lovar att icke bliva en hård styvmor åt mina barn?»

Kristin tog hornet. I detsamma öppnade Erlend dörren. Han stod ett ögonblick och såg från den ena till den andra av de två kvinnorna.

»Vad betyder detta?» frågade han.

Då svarade Kristin, och hennes röst ljöd skärande och vild:

»Vi dricka varandra till, vi frillorna dina —»

Han grep henne om handleden och tog hornet.

»Tig!» sade han barskt. »Du skall icke dricka med henne.»

»Varför icke?» sade Kristin som förut. »Hon var lika ren hon som jag, när du lockade henne —»

»Det har hon sagt så ofta att jag tror hon tror det själv», sade Erlend. »Minns du när du fick mig till att gå till Sigurd med det snacket, och han förde fram vittnen på att han tagit dig på bar gärning förut med en annan man?»

Vit av vämjelse vände Kristin sig bort. Eline hade blivit mörkröd, så sade hon trotsigt:

»Likvisst blir väl icke hon där spetälsk, om hon dricker med mig.»

Erlend vände sig vredgat mot Eline — då var det som om hans ansikte blev långt och stelt med ens. Mannen flämtade av skräck:

»Jesus, sade han nästan ohörbart. Han grep Eline i armen.

»Drick henne till då!» sade han hårt, med en skälvning av vrede. »Drick först du, så skall hon dricka med dig.»

Eline vred sig undan med ett stönande. Hon flydde baklänges inåt stugan, mannen gick efter. »Drick!» sade han. Han ryckte dolken ur bältet och följde efter med den i handen. »Drick den drycken du skänkt i åt Kristin!» Han grep Eline i armen och drog henne bort till bordet, tryckte henne framåt mot hornet.

[ 173 ]Eline skrek till och gömde ansiktet mot armen.

Erlend släppte henne, stod och skalv.

»Ett helvete hade jag hos Sigurd», skrek Eline, »du, du lovade — men du har varit värre mot mig du, Erlend!»

Då gick Kristin fram och grep hornet:

»En av oss två får dricka — bägge kan du ej behålla —»

Erlend tog hornet från henne, slängde henne utåt golvet, så att hon tumlade överända borta vid fru Åshilds säng. Han pressade hornet mot Eline Ormsdotters mun — stod med ena knät på bänken vid hennes sida, och med handen om hennes huvud försökte han tvinga drycken i henne.

Hon sträckte sig fram under hans arm, snappade dolken från bordet och högg efter mannen. Stöten rispade ej stort mer än hans kläder. Då vände hon spetsen mot sig själv, och strax därpå sjönk hon åt sidan ned mot hans knä.

Kristin reste sig och kom dit bort. Erlend höll om Eline, hennes huvud hängde bakåt över hans arm. Hon började rossla nästan genast — hade blod i halsen, det rann ur hennes mun. Hon spottade ut ganska mycket och sade:

»Dig hade jag aktat den drycken — för alla de gånger — du svikit mig —»

»Hämta hit moster Åshild», sade Erlend lågt. Kristin stod orörlig.

»Hon dör», sade Erlend som förut.

»Då har hon det bättre än vi», svarade Kristin. Erlend såg på henne — den förtvivlan som talade ur hans ögon kom henne att vekna. Hon gick ut ur stugan.

»Vad är det?» frågade fru Åshild, när Kristin kallade ut henne ur eldhuset.

»Vi ha dräpt Eline Ormsdotter», sade Kristin. »Hon dör —»

Fru Åshild började springa. Men Eline drog sin sista suck i detsamma hon steg in genom dörren.

Fru Åshild hade lagt den döda tillrätta på bänken, tvättat blodet ur hennes ansikte och täckt över det med huvudklädet. Erlend stod lutad mot väggen bakom liket.

»Förstår du», sade fru Åshild, »att detta var det värsta som kunde ske?»

Hon hade lagt fullt med ved och kvistar i eldstaden; nu ställde hon hornet mitt i och blåste upp lågorna.

»Kan du lita på dina svenner?» frågade hon igen.

»På Ulv och Haftor, tänker jag — Jon och den mannen som kom med Eline känner jag föga.»

»Du förstår», sade fru Åshild, »kommer det ut att Kristin och du varit här tillsamman och att I varit allena med henne, när hon dog, då kunde du lika så gärna ha låtit Kristin dricka av Elines [ 174 ]brygd. — Och blir det tal om gift, då kommer folk att minnas vad jag förr varit skylld för. — Hade hon några fränder eller vänner?»

»Nej», sade Erlend dämpat. »Hon hade ingen annan än mig.»

»I alla fall», återtog fru Åshild, »kan det bli svårt att dölja detta och få bort liket, utan att du får den värsta misstanke på dig.

»Hon skall i vigd jord», sade Erlend, »om det så skall kosta mig Husaby. Vad säger du, Kristin?»

Kristin nickade.

Fru Åshild satt tyst. Ju mer hon tänkte, desto omöjligare syntes det henne att finna en utväg. I eldhuset sutto fyra svenner — om Erlend kunde muta dem alla att tiga, om några av dem, om Elines sven kunde köpas till att lämna landet: osäkert bleve det ändå alltid. Och på Jörundgård visste de att Kristin varit här — finge Lavrans reda på detta, då kunde hon icke tänka sig vad han skulle göra. Så gällde det att få bort den döda. Fjällväggen västerut var ej att tänka på nu — det var vägen till Raumsdal eller över fjället till Trondheim eller söderut genom dalen. Och kom sanningen fram, så skulle den aldrig bli trodd — ej ens om den till det yttre godtogs.

»Jag måste rådslå med Björn om detta», sade hon, reste sig och gick ut.

Björn Gunnarson lyssnade till sin hustrus redogörelse utan att ändra en min och utan att flytta sina ögon från Erlend.

»Björn», sade Åshild förtvivlad. »Någon måste svära på att han såg henne bära hand på sig själv.»

Det mörknade långsamt som ett tecken till liv i Björns blacka ögon; han såg på hustrun, och hans mun drogs på sned till ett leende:

»Du menar att denne någon skulle vara jag?»

Fru Åshild knäppte sina händer och lyfte dem mot honom: »Björn, du förstår vad det gäller för dessa två —»

»Och så menar du att med mig är det ute i alla fall?» frågade han långsamt. »Eller menar du det är så mycket kvar av den mannen jag en gång var att jag törs svära falskt för att frälsa svennen där från att gå under? Jag, som själv blev dragen under isen, för så många år sedan. Under isen, sade jag!» utfor han.

»Det säger du, för det jag är gammal nu», viskade Åshild.

Kristin brast i gråt, som skar högljudd genom stugan. Hon hade suttit i vrån vid Åshilds säng, stel och tyst. Nu tog hon till att gråta överljutt. Det var som om fru Åshilds röst hade sönderslitit hennes hjärta. Den hade varit tung av minnen av älskogs sötma, det var som fick först den rösten Kristin att fullt förnimma vad hennes och Erlends kärlek varit. Minnet av het och häftig lycka sköljde över allt annat — sköljde bort det hårda förtvivlans hat från denna sista natten. Hon visste nu ej av något annat än sin kärlek och sin vilja att hålla ut.

[ 175 ]De sågo på henne alla tre. Så gick herr Björn bort och tog henne under hakan och såg ned på henne:

»Säger du, Kristin, att hon gjorde det själv?»

»Det är sant varje ord I haven hört», sade Kristin med fasthet. »Vi hotade henne, tills hon gjorde detta.»

»Åt Kristin hade hon ämnat värre öde», sade Åshild.

Herr Björn släppte flickan. Han gick bort till liket, lyfte upp det i sängen, där Eline legat förut under natten, lade det inåt väggen och höljde väl över det med täckena.

»Jon och den svennen du icke känner, får du sända hem till Husaby med det besked att Eline följer dig söderut. Låt dem rida vid middagstiden. Säg att kvinnorna sova härinne — de få spisa i eldhuset. Sedan får du tala med Ulv och Haftor. — Har hon hotat med att göra detta förr? Så du har vittnen på det, om det spörjes efter slikt?»

»Var människa som varit vid gården de sista åren vi levat samman där», sade Erlend trött, »kan vittna att hon hotade med att taga sig själv av daga och mig med ibland — när jag talade om att jag ville skiljas från henne.»

Björn skrattade kärvt:

»Det tänkte jag. — I kväll få vi kläda henne i resdräkt och sätta henne i släden. Du får sätta dig vid hennes sida —»

Erlend vacklade där han stod.

»Det kan jag icke!»

»Gud vet hur mycket av man det finns kvar i dig, när du fått handskas med dig själv en tjugu år till», sade Björn. »Tror du då, du kan köra släden? Så skall jag sitta bredvid henne. Vi få färdas om natten och på ödevägar, tills vi äro nere i Fron. I denna kölden kan ingen veta hur länge hon varit död. Vi köra in till munkarnas härbärge i Roaldstad. Där vittna du och jag, att I båda kommit i ordstrid bak i släden. Det kan styrkas med vittnen att du icke velat sammanleva med henne, sedan du blev löst från bannet, och att du friat till en mö som är din like. Ulv och Haftor få hålla sig undan hela vägen, så att de kunna svära, om det tarvas, att hon var vid liv sist de sågo henne. Det kan du väl förmå dem till? Hos munkarna kan du få henne lagd i kista — och så får du köpslå med prästerna om gravfrid åt henne och själafrid åt dig själv.

— Ja, det är icke vackert. Men du har ej ställt så till att det kan bli vackrare, Stå icke där som en havande kvinna som skall till att svimma. Gud hjälpe dig, pilt, du har nog icke förr prövat på att känna kniven på strupen du.»


Det svepte en bitande kall vind ned från fjället — det stod som en lätt och silverblank rök från snödrivorna upp mot den månblå luften, när männen skulle köra.

[ 176 ]Två hästar hade spänts för, den ena bakom den andra. Erlend satt framtill i släden. Kristin gick bort till honom:

»Denna gången, Erlend, får du försöka sända mig bud, hur färden går och vad det blir av dig.»

Han tryckte hennes hand, så att hon tyckte blodet måste springa fram under naglarna.

»Törs du hålla fast vid mig ännu, Kristin?»

»Ja, ännu», sade hon, och litet efteråt: »I denna gärning ha vi båda skuld — jag eggade dig, ty jag ville hennes död.»

Fru Åshild och Kristin stodo och sågo efter de bortfarande. Släden dök upp och ned bland drivorna. Den blev borta i en sänka — kom fram längre ned på en vit vall. Men så åkte männen in i skuggan av en ås och försvunno på allvar.


De två kvinnorna sutto framför eldstaden med ryggen mot den tomma sängen, ur vilken fru Åshild burit ut sängkläderna och halmen. De kände båda att den stod där tom och gapade bakom dem.

» Vill du att vi skola sova i eldhuset i natt?» frågade fru Åshild en gång.

»Det blir väl detsamma var vi lägga oss», sade Kristin.

Fru Åshild gick ut och tittade efter vädret.

»Ja, blåser det upp eller blir blidväder, då hinna de ej långt, innan det uppdagas», sade Kristin.

»Det blåser alltid här på Haugen», svarade fru Åshild. »Det är icke något tecken till väderskifte.»

Så sutto de som förut.

»Du får ej glömma», sade fru Åshild en gång, »vad för ett öde hon ärnat åt eder.»

Kristin svarade stilla:

»Jag tänker på att jag kanske velat detsamma i hennes ställe.»

»Aldrig hade du velat vålla att en annan människa blev spetälsk», sade fru Åshild häftigt.

»Minns du, moster, du sade en gång till mig, att det är gott när man icke törs göra det som icke synes en fagert gjort. Men det är icke lika gott, när man menar att något icke är fagert, för det man icke törs göra det.»

»Du tordes icke göra det för syndens skull», sade fru Åshild.

»Nej, jag tror ej det», sade Kristin. »Det är så att jag har nog gjort mycket som jag skulle trott en gång att jag icke tordes för syndens skull. Men jag såg icke då att med synd följer det att man måste trampa på andra.»

»Erlend ville sluta upp med sin laglösa levnad, långt innan han mötte dig», svarade Åshild häftigt. »Det var slut mellan de två redan förut.»

»Jag vet det», svarade Kristin. »Men hon har väl aldrig fått [ 177 ]orsak till att tro att Erlends föresatser voro så fasta, så hon icke kunde rubba dem.»

»Kristin», bad fru Åshild ångestfullt, »du vill väl icke svika Erlend nu? Nu kunnen I två icke bärgas, utan I bärgen varandra.»

»Slikt skulle väl näppeligen en präst råda till», sade Kristin och log kallt. »Men jag vet att jag kommer icke att släppa Erlend — icke om jag skall trampa på min egen far.»

Fru Åshild reste sig upp.

»Vi kunna lika gärna taga oss något före som att sitta så här», sade hon. »Det vore väl fåfängt, om vi frestade att gå till ro.»

Hon hämtade ut smörkärnan ur kammaren, bar in några fat med mjölk och fyllde kärnan, ställde sig i ordning och ville kärna.

»Låt mig göra det», bad Kristin. »Jag har yngre rygg.»

De arbetade utan att tala med varandra; Kristin stod vid kammardörren och kärnade, Åshild kardade ull framme vid härden. Först när Kristin silat ur kärnan och höll på med att knåda smöret, frågade hon med ens:

»Moster Åshild — ären I aldrig rädd för den dag då I skolen stå inför Guds domstol?»

Fru Åshild reste sig, kom bort och stod i ljuset framför Kristin:

»Kanhända får jag mod till att spörja den som skapat mig sådan jag är, om han vill varkunna sig över mig, när hans tid kommer. Ty jag har aldrig bett om hans misskund, när jag gjorde mot hans bud. Och aldrig har jag bett Gud eller människa efterskänka en enda penning av den bot jag dömts skyldig till i denna världen.»

En stund efteråt sade hon sakta:

»Munan, min äldste son, var tjugu år. Han var icke så då, som jag vet han är nu. De voro ej slika den tiden, mina barn —»

Kristin svarade stilla:

»I haven dock haft herr Björn vid eder sida var dag och var natt under alla dessa år.»

»Ja — det också har jag haft», sade Åshild.


Strax efteråt hade Kristin smöret färdigt. Fru Åshild sade då att de finge försöka ligga en stund åtminstone.

Inne i den mörka sängen lade hon sin arm om Kristins skuldra och drog det unga huvudet intill sig. Och det dröjde ej länge innan hon hörde på Kristins jämna och lugna andetag att hon sov.