Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 5

←  Kapitel IV
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel V
Kapitel VI  →


[ 585 ]

V.

Dagen efter Katarinamässan höll Erlend Nikulausson sin frändes bröllop, mycket vackert och ståtligt. Mycket gott folk hade kommit samman — Simon Darre hade sörjt för det; han och hans hustru voro mycket vänsälla och omtyckta i bygderna däromkring. Båda prästerna från Olavskyrkan voro där, och Sira Eirik signade huset och sängen — detta ansågs för en ära, ty Sira Eirik sjöng nu endast mässan vid stora högtider och utövade själavård åt några få församlingsbor, som varit hans skriftebarn i många år. Simon Darre läste upp brevet om Ulvs vängåva och morgongåva till bruden, Erlend talade vid bordet mycket vackert till sin frände, Ramborg Lavransdotter skötte värdinneskapet tillsammans med sin syster och var även med och klädde av bruden på loftet.

— Likväl blev det icke någon riktig bröllopsgamman. Bruden tillhörde en gammal och ansedd houldsätt där i dalen; hennes fränder och landsmän kunde omöjligt tycka att hon fått jämbördigt gifte, då hon måste hålla tillgodo med en utbygding och därtill en som tjänade i annan mans gård, om det nu också var en frändes. Varken Ulvs börd, en riddares och rikemans son med sin tärna som han var, eller hans släktskap med Erlend Nikulausson tycktes Herbrandssönerna räkna för någon stor heder —.

Bruden själv var nog ej heller nöjd med hur hon ställt för sig, Kristin lät helt försagd, när hon talade med Simon om detta — han hade ärende in till Jörundgård några veckor efter bröllopet. Jartrud kältade på sin man att de skulle flytta till hans gård i Skaun — gråtande hade hon sagt, så Kristin hörde det, att det tycktes henne värst av allt, om hennes barn skulle heta en tjänstekarls son. Ulv hade ingenting svarat härpå. De nygifta bodde i det huset som kallades brytestugan,[1] sedan Jon Einarsson bott där, innan [ 586 ]Lavrans köpte hela Laugarbru och lät honom flytta dit. Men det namnet behagade icke Jartrud. Och hon var misslynt för att hon måste ha sina kor i Kristins ladugård — var väl rädd att någon skulle tro hon var Kristins tjänstekvinna. Det var nu också begripligt nog, menade husfrun — hon fick låta uppföra en ladugård som hörde till fogdestugan, om ej Ulv tog sin hustru med sig och flyttade till Skaun. Och detta vore kanske det bästa — han var icke så ung att det ej skulle falla sig svårt för honom att ändra levnadssätt; kanske gick det lättare för honom på ett nytt ställe.

Simon tänkte att det kunde hon visst ha rätt uti. Och Ulv var illa omtyckt i bygden. Han yttrade sig hånfullt om smått och stort här i dalen. Duktig och driftig jordbrukare var han, men han var ovan vid många saker här i denna landsända — lade på mera nötboskap om hösten än han rådde med att föda vintern igenom — och när kreaturen störtade eller han i alla fall måste slakta ned av den utpinade boskapen, så var han förargad och skyllde på att han icke var van vid småbruksskötseln här i bygden, där folk måste blanda avskalad bark i fodret alltifrån Pålsmässotiden.[2]

Därtill kom följande: I Tröndelagen hade det småningom blivit sed mellan jorddrott och landbor att den förre krävde jordlegan i de varor han bäst behövde, hö, hudar, mjöl, smör eller ull, även om det bestämts en viss vara eller penningar, när avtalet gjordes. Och det var också jorddrotten eller hans ombudsmän som räknade om värdena från en vara till en annan, nog så godtyckligt. Men när Ulv kom med dessa krav till dem som lejde jord av Kristin här i bygden, kallade folk det för övervåld och grov lagstridighet — vilket det också var — och landborna klagade hos husfrun. Hon klargjorde förhållandet för Ulv, så snart hon fick höra om saken, men Simon visste att folk klandrade icke bara Ulv utan också Kristin Lavransdotter. Han hade försökt förklara överallt, där detta kom på tal, att husfrun icke vetat om Ulvs krav och att dessa hade hemul i skick och bruk på den trakt mannen var ifrån. Men Simon var rädd för att det ej gagnat stort — ehuru ingen rentut motsade honom mitt i ansiktet.

Så han visste knappt vilketdera han skulle önska, att Ulv stannade hos henne eller for bort. Hur hon skulle reda sig utan denna duktiga och trofasta medhjälpare, kunde han ej förstå. Erlend var alldeles olämplig till att ta ledningen som husbonde och deras söner alltför unga. Men Ulv hade redan tillräckligt eggat upp bygden mot henne — och nu kom härtill, att han förfört en ungmö av förnämlig och ansedd ätt i dalen. Men Gud skulle veta att Kristin hade det svårt nog redan som det var.

Jörundgårdfolket hade även för egen del en kinkig ställning. Erlend var ingalunda bättre liden själv än Ulv. Var Erlends främste [ 587 ]man dryg och fordrande, så var husbonden med sitt släta, litet loja sätt ännu mer utmanande. Erlend Nikulausson tänkte visst icke på att han retade upp folk mot sig — han tycktes ej begripa annat än att, rik eller fattig, så var han den han alltid varit, och drömde nog inte om att någon kunde kalla honom högmodig för det. Han hade lagt råd om att resa upprorsflock mot sin konung, han som var kung Magnus’ frände, läntagare och handgångne man, han hade själv vållat dessa planers omintetgörande genom sitt eget meningslösa lättsinne — men han tänkte visst aldrig att han kunde vara brännmärkt med nidings namn i någon människas ögon för den sakens skull. Simon kunde på det hela icke märka att Erlend tänkte något vidare.

Han var ej god att bli klok på: kom man i samtal med honom, så visade han sig långtifrån dum, tyckte Simon, men det var som om det aldrig kunde falla honom in att själv tillämpa de kloka och vackra ting han ofta sade. Det var rakt omöjligt att minnas att denne man snart var gammal — kunde haft stora barnbarn för länge sedan. När man såg närmre på honom, så var han både fårad i ansiktet och gråsprängd i håret, men i alla fall föreföllo han och Nikulaus bredvid varandra mera som två bröder än far och son. Han var lika rak och smärt som när Simon såg honom första gången, hans röst lika ung och klangfull. Han umgicks med folk lika ledigt och självsäkert, med denna litet slappa älskvärdhet i sitt sätt —. Alltid hade han bland främmande varit ganska stillsam och tillbakadragen — låtit sig uppsökas, mer än han själv sökt sällskap, både i med- och motgång. Men att ingen sökte hans sällskap nu, det tycktes Erlend ej märka. Och hela ringen av herremän och storbönder uppåt och nedåt dalen, ingifta och innästlade med varandra som de voro, retade sig över denna högnästa trönderhövding, som av olyckan kastats ned i deras mitt och som fortfarande räknade sig alltför ättstor och kurteis[3] till att giva sig i lag med dem.

Men det som mest väckt ond blod mot Erlend Nikulausson var i alla fall att han dragit Sundbymännen med sig i olyckan. Guttorm och Borgar Trondssöner voro lysta biltoga i Norge, och deras andelar av de stora Gjeslinggodsen, även halvparten av odalgodset, kommo under kronan. Ivar av Sundbu måste köpta sig förlikning med kung Magnus. Då kungen nu gav de förverkade egendomarna — icke vederlagsfritt, sade folk — till riddaren Sigurd Erlendsson Eldjarn, sålde Ivar och Håvard, de yngsta av Trondssönerna, som icke haft kännedom om sina bröders förräderi, sina andelar av Vågegodsen till herr Sigurd, som var syskonbarn till dem och Lavransdöttrarna: hans mor, Gudrun Ivarsdotter, var syster till Trond Gjesling och Ragnfrid på Jörundgård. Ivar Gjesling flyttade till [ 588 ]Ringheim i Toten, en gård som han fått med sin hustru; hans barn komme väl att bli hemmastadda där de hade sin möderneätt och odaljord. Håvard ägde ännu mycken jord, men den låg mest i Valdres, och nu hade han genom sitt giftermål fått stora egendomar i Borgeområdet. Men det tycktes vågebor och norddalmän den största olycka att den urgamla ländemansätten blivit av med Sundbu, där den setat och rått över bygden så långt tillbaka i tiden, som arvsägnen visste berätta om.

En kort tid hade Sundbu varit i händerna på kung Håkon Håkonssons trogne ländeman Erlend Eldjarn av Godaland i Agder — Gjeslingarna hade aldrig varit varma vänner till kung Sverre och hans ättmän, och de hade gått med hertig Skule, när han reste upprorsflock mot kung Håkon. Men Ivar unge hade fått igen Sundbu genom lagligt byte med Erlend Eldjarn och gift sin äldsta dotter, Gudrun, med honom. Ivars son Trond hade ej gjort sin släkt heder på något vis, men hans fyra söner voro präktiga, vänsälla och djärva män, och folk tog det tungt att de mist sin fädernegård.

Och innan Ivar flyttade från dalen, hände det en olycka, som vållade att folk ännu mer sörjde och vredgades över Gjeslingarnas öde. Guttom var ogift, men Borgars unga hustru satt efter honom på Sundbu. Dagny Bjarnesdotter hade alltid varit något klen till förståndet och alltid öppet visat att hon älskade sin make till övermått — Borgar Trondsson var vacker, men ganska lösaktig i sina seder. På vintern sedan han rymt ur landet gick Dagny ned sig i en vak på Vågevattnet. Olyckshändelse kallades det, men folk förstod ju att sorg och saknad berövat Dagny det lilla vett hon hade, och alla ömkade uppriktigt den enfaldiga, snälla och vackra unga kvinnan, som fått en sådan bråddöd. Harmen tog då överhand mot Erlend Nikulausson, som bragt alla dessa olyckor över bygdens bästa folk. Nu kom det också på tal hur han farit fram, när han skulle gifta sig med Lavrans Lagmanssons dotter — ja, hon hörde ju till Gjeslingarna hon med på morssidan —.

Den nya husbonden på Sundbu blev illa liden, ehuru ingen egentligen hade något att säga om Sigurd själv. Men han var från Agder, och hans far hade gjort sig till ovän med varenda människa i denna landsända som haft att göra med honom, Erlend Eldjarn. Kristin och Ramborg hade aldrig träffat denne sin systrung. Simon kände herr Sigurd från Raumarike — han var nära frände till Haftorssönerna, och de voro nära fränder till Gyrd Darres hustru. Men så invecklade som dessa förhållanden voro, undvek Simon så mycket han kunde att sammanträffa med herr Sigurd. Till Sundbu hade han ej lust att fara nu. Trondssönerna hade varit hans kära vänner, Ramborg och Ivars och Borgars hustrur hade brukat gästa varandra varje år. Herr Sigurd Erlendsson var också mycket äldre än Simon Andresson — en man på närmare sextio år.

[ 589 ]Simon tyckte därför att så tilltrasslat hade allting nu blivit, därigenom att Erlend och Kristin bodde på Jörundgård, så att om också deras gårdsfogdes giftermål i och för sig icke kunde kallas någon stor tilldragelse, var det tillräckligt för att göra ställningen ännu svårare. Eljest brukade han aldrig besvära sin unga hustru med de svårigheter eller motgångar han väl hade ibland, men nu kunde han ej avhålla sig från att tala litet om dessa saker med Ramborg. Han blev både förvånad och glad, när han märkte hur förståndigt hon talade därom och hur vänligt hon försökte göra allt vad hon förmådde för att hjälpa.

Hon var på Jörundgård hos sin syster mycket oftare än förr, och hon lade alldeles bort sitt buttra sätt mot Erlend; på juldagen, då de efter högmässan möttes på kyrkbacken, kysste Ramborg inte bara Kristin utan också svågern. Och hon hade ju alltid förut så grundligt gjort narr av hans utländska »funder» — att han brukat kyssa sin svärmor till hälsning och dylikt.

Det for igenom Simon, när han såg Ramborg lägga sina händer om Erlends hals, att — han kunde då göra detsamma med sin svägerska. Men han kände att han kunde det i alla fall ej. Han hade ju heller aldrig tagit efter den seden att kyssa sina frändekvinnor — hade blivit så utskrattad av sin mor och systrarna, då han började försöka sig på det, när hån kom hem på besök den tid han var vid hirden och var kärtesven.

Vid julgillet på Formo bänkade Ramborg Ulv Haldorssons unga hustru på en hög och hedrande plats och visade både henne och honom sådan heder som var övlig mot ett brudpar. Och hon for till Jörundgård och var hos Jartrud, när hon fick barnet.

Detta inträffade en månads tid efter jul, två månader för tidigt, och gossen var dödfödd. Nu beklagade sig Jartrud överljutt — hade hon kunnat tänka sig att det skulle ga så, då skulle hon icke ha gift sig med Ulv. Men nu var det gjort och kunde ej hjälpas.

Vad Ulv Haldorsson tänkte om hela saken, visste ingen — han sade ingenting.


Veckan före midfastan redo Erlend Nikulausson och Simon Andtesson tillsammans söderut till Kvam. Några år före sin död hade Lavrans tillsammans med ett par andra bönder köpt en mindre gård där i bygden; nu ville odalmännen lösa den till sig igen, och det var något oklart huruvida den på sin tid enligt lag hembjudits åt säljarnas fränder och om dessa på lagligt sätt hävdat sina rättigheter. När boet efter Lavrans skiftades, hade också denna gårdpart jämte några andra mindre egendomar, angående vilka det kunde bli rättegång om hemulsrätten, undantagits, och systrarna delade inkomsterna av dessa. Därför infunno sig nu båda Lavrans’ mågar å hustrurnas vägnar.

[ 590 ]Det var ganska mycket folk som kommit tillsamman, och då hemmansägarens hustru och barn lågo sjuka i det egentliga boningshuset, måste männen finna sig i att hålla sina överläggningar i en gammal obebodd stuga, som stod vid gården. Den var mycket förfallen och otät, och de behöllo följaktligen sina pälsar på. Varje man hade sina vapen liggande till hands och svärd vid bältet — ingen hade lust att stanna här längre än det var nödvändigt. Men en matbit måste de ju ändå ha, innan de gåvo sig av, så vid nonstiden, då ärendet slutbehandlats, togo männen sin matsäck och satte sig att äta med ränseln bredvid sig på bänken eller framför sig på golvet — bord fanns ej i stugan.

För sockenprästen i Kvam fördes talan av hans son Holmgeir Moisesson. Det var en vårdslös och opålitlig ung man, som få människor tyckte om. Men hans far var mycket avhållen, och hans mor hade tillhört en ansedd släkt; dessutom var Holmgeir en stor och stark karl, hetsig och snar att falla i luven på folk. Därför hade ingen lust att komma i delo med prästsonen — det var också många som tyckte han var kvick och vettig i sitt tal.

Simon kände honom föga och tyckte illa om hans utseende — han hade ett långsmalt och blekfräknigt ansikte med kort överläpp, så att de stora, gula framtänderna stucko fram som på en råtta. Men Sira Moises hade varit god vän med Lavrans, och sonen hade, innan fadern ättledde[4] honom, en tid vistats på Jörundgård, halvt som tjänare och halvt som fosterson. Därför brukade Simon alltid bemöta Holmgeir Moisesson med vänlighet.

Nu hade han rullat fram en kubbe till eldgropen och satt stycken av sin matsäck — stekt trast och fläskbitar — på sin dolk och värmde upp dem vid elden. Han hade varit sjuk och måst få fjorton dagars indulgens, berättade han för de andra, som sutto och tuggade bröd och hårdfrusen fisk, medan den sköna doften från Holmgeirs mat stack dem i näsan.

Simon var ur gängorna — inte på allvar uppretad, men något misstämd och olustig. Hela ärendet angående egendomarna var svårt att få någon reda i, och de dokument han hade efter svärfadern voro mycket oklart avfattade, men när han red hemifrån hade han likväl trott sig ha kommit till en riktig uppfattning — han hade jämfört med andra sådana »brev». Men när han här vid sammankomsten fick höra vittnenas utsago och såg de brev som i övrigt framlagts, förstod han att hans syn på saken icke kunde vidhållas. Men eljest var det ingen av de andra männen som bättre kunde reda ut förhållandet — rakt inte sysslomannens länsman, som också var där. Det kom på tal att saken väl måste dragas inför tinget — då tog plötsligt Erlend till orda och bad att få se på breven.

Hittills hade han setat och hört på, mest som om han icke vore [ 591 ]part i målet. Nu var det som om han vaknade. Han läste uppmärksamt igenom alla skrivelserna, några av dem flera gånger. Så redogjorde han för saken, klart och kortfattat — så och så lydde lagbokens ord, och så blevo de i allmänhet tolkade; de oklara och otympliga uttrycken i breven måste betyda antingen det eller det; kom saken inför tinget, så komme utslaget att lyda antingen så eller så. Därför föreslog han en uppgörelse, som odalmännen kunde vara skäligen belåtna med, men som icke heller var särskilt ofördelaktig för de nuvarande ägarna.

Han stod medan han talade, med vänstra handen vilande på svärdshjaltet och med brevbunten vårdslöst i den högra. Han uppträdde som om han var den som ledde denna överläggning — men Simon förstod att han ej tänkte på det själv. Så där hade han varit van att stå och tala, när han höll sysslomannating i sitt fylke — när han vände sig till någon av de andra och frågade om ej detta var så eller så, om de förstått hans framställning, så frågade han som om han förhört vittnen — icke ohövligt, men i alla fall som om det var hans sak att fråga och de andras att svara honom. När han talat slut, räckte han breven till länsmannen, som om denne varit hans underordnade, och satte sig. Medan så de andra samtalade och även Simon hade sitt ord med i laget, hörde väl Erlend på, men dock på ett sätt som om han ej vore en av parterna. Han svarade kort, klart och vägledande, när någon ställde sina ord till honom — alltunder det han med nageln skrapade bort några fettfläckar som han fått framtill på rocken, rättade på sitt bälte, strök sina handskar mellan händerna, och han tycktes litet otålig att få ärendet avgjort.

De andra antogo den uppgörelse Erlend föreslagit, och den var sådan att Simon kunde varit tämligen nöjd med den för sin del; han hade knappast kunnat vinna något på att saken drogs inför rätta.

Men han var som sagt ur gängorna. Han tyckte själv att det var alltför barnsligt om han skulle förarga sig över att svågern begripit saken och inte han. Det var naturligt att Erlend bättre kunde tolka lagens ord och uttyda oklara skrivelser, eftersom det åratal varit mannens ämbete att skipa rätt och rannsaka i tvistemål. Men det hade kommit så oförhappandes: i går kväll på Jörundgård, då Simon talat med Erlend och Kristin om denna överläggning, hade icke Erlend yttrat någon åsikt — han hade visst bara hört på med ena örat. Ja, det var ju klart att Erlend måste vara mera lagkunnig än vanlig allmoge, men — det var som om lagen icke anginge honom själv, där han satt och undervisade de andra med likgiltig vänlighet. Simon fick en dunkel förnimmelse av att Erlend, hur det nu fallit sig, aldrig frågat efter lagen som rättesnöre för sitt eget liv.

Och underligt var det att han kunde stiga upp så där obesvärat. [ 592 ]Han måste väl veta att detta riktade allas tankar på vem och vad han varit förut och hurudan hans ställning nu var. Simon kände att de andra sutto och tänkte på det — några kanske vredgades över denne man, som aldrig lärt att bry sig om vad folk tänkte om honom. Men ingen sade något. Och när den blåfrusna klerken, som var med länsmannen, satt sig ned och tagit skrivbrädet i knät, frågade han oupphörligt Erlend, och Erlend förestavade honom allt, medan han satt med några halmstrån, som han tagit upp från golvet, snodde dem om sina långa, bruna fingrar och flätade ihop dem till en ring. När klerken var färdig, räckte han kalvskinnet till Erlend, denne kastade halmringen på elden, tog skrivelsen och läste halvhögt:

»Allom mannom, som detta brev se eller höra, bjuda vi, Simon Andresson av Formo, Erlend Nikulausson av Jörundgård, Vidar Steinsson av Klauvastad, Ingemund och Toralde Björnssöner, Björn Ingemundsson av Lundar, Alf Einarsson, Holmgeir Moisesson, Guds hälsning och vår egen — haven I vaxet redo?» frågade han klerken, som stod och blåste på sina frusna fingrar. »Vare det Eder kunnigt att, sedan det lidit efter vårs Herras börd tusen vintrar och tre hundrade och åtta och trettio, fredagen före Midfasto söndag, möttes vi på Granheim i Kvams kyrkosocken — — —

Vi kunna taga den kistan, Alf, som står därute i kammaren, och bruka den till bord», vände han sig till länsmannen och räckte brevet till skrivaren.

Simon mindes hur Erlend varit, medan han umgicks med sina likar där norrut. Självsäker och frimodig, så det förslog, munter och lösmynt — men alltid med något visst inställsamt i sitt sätt: han var alls icke likgiltig för vad de tyckte om honom, vilka han räknade som likar och fränder. Tvärtom hade han nog fäst mycken vikt vid att vinna ett gott omdöme där.

Underligt bittert och våldsamt kände Simon sig plötsligt som ett med dessa bönder här från dalen — som Erlend ej brydde sig så pass mycket om att han gitte undra vad de tänkte om honom. För Erlends skull hade han blivit det — för hans skull hade han trätt ut ur hövdingars och rikemäns krets. Det var vackert så att vara den rike bonden på Formo — ja, men han kunde ej glömma att han fjärmats från sina jämlikar, fränder och ungdomsvänner, för det han gått slik tiggarvandring bland dem att han icke kunde förmå sig till att återse dem — han stod knappt ut med att minnas det. För denne sin svågers skull hade han så gott som uppsagt sin konung tro och lydnad och stigit ut ur hirdmännens led. Han hade röjt sig för Erlend så att det tycktes honom bittrare än döden att minnas, när det rann honom i hågen. Och Erlend var mot honom som om han ingenting hade förstått och ingenting mindes. Det besvärade icke den karlen något vidare att han ödelagt annan mans liv —.

[ 593 ]Erlend talade till honom i detsamma:

»Vi få laga att vi komma oss hädan vi, Simon, om vi skola hinna hem i kväll — jag går ut och ser till hästarna —.» Simon såg upp, kände en underlig, sjuklig ovilja vid åsynen av den andres högväxta, vackra gestalt. Under kappans hätta bar han en liten svart silkesluva, som slöt tätt efter huvudet och var knuten under hakan — det smala mörka ansiktet med de stora ljusblå ögonen djupt i skuggan under pannan såg ännu mera ungt och fint ut inom den. »— Och spänn tillsammans min skräppa under tiden», sade han i dörren och gick så ut.

De andra männen hade fortsatt att tala om saken. Det var ändå underligt, tyckte någon, att Lavrans hade kunnat ordna detta med så litet omtanke; den mannen brukade eljest veta vad han gjorde — han var den mest erfarne bonde i allt som rörde köp och försäljning av jord.

»Det är nog far min, som bär skulden för detta, sade Holmgeir Prästson. »Det mälde han själv i morgse — hade han velat höra på Lavrans den gången, så skulle allt varit redeligt och klart. Men I veten hurudan Lavrans var — mot prästerna blev han alltid foglig och spak som ett lamm —.»

Sin fördel hade då Lavrans på Jörundgård brukat inse likafullt, menade någon.

»Ja, det menade han väl att han gjorde, när han hörde på prästens råd», sade Holmgeir skrattande, »det kan vara klokt det, också i timliga ting — så länge en icke bligar åt samma bit som kyrkan fäst ögonen på —»

Märkeligt from hade då Lavrans varit, tyckte Vidar — han hade aldrig sparat vare sig gods eller fä, när det gällde kyrkan eller de fattiga.

»Nej», sade Holmgeir fundersamt. »Ja, hade jag varit en så rik man som Lavrans, då kunde jag väl också haft håg till att kosta något på min själaro. Men icke hade Jag gittat ösa ut mina ägodelar med bägge händer, så som han gjorde, och så likväl gått med röda ögon och vita kinder, var gång jag varit hos prästen och skriftat mina synder — och Lavrans skriftade varje månad han —»

»Ångerns tårar äro den helge Andes fagra nådegåva, Holmgeir», sade gamle Ingemund Björnsson, »säll är den som kan begråta sina synder här i denna världen, så mycket lättare kommer han undan i den andra —»

»Ja, då måste Lavrans varit i himmelriket långt före detta», sade den förre. »Så som han fastade och agade sitt kött — långfredag låste han in sig på burloftet och hudflängde sig med ett gissel, har jag hört sägas —»

»Håll din käft!» sade Simon Andresson, skälvande av förbittring; han var blodröd i ansiktet. Om det var sant vad Holmgeir [ 594 ]sade, visste han ej. Men när han röjde upp i sin svärfars gömmor, hade han på bottnen av bokskrinet funnit en liten avlång träask, och i den låg ett sådant gissel som i klostren kallas för disciplin; de hopflätade läderremmarna voro mörkt fläckiga, det kunde varit blod. Simon hade bränt upp det — med ett slags sorgsen vördnad: han förstod att han fått inblick i något i Lavrans’ liv, som denne icke menat att någon människa skulle känna till.

»Han snackade nu visst icke om det med sina drängar i allt fall», sade Simon, när han tordes tilltro sig att svara.

»Nej, det är nog endast något som folk har hittat på», svarade Holmgeir medgörligt. »Han hade nu väl inga sådana synder att göra bot för, så att han skulle tarva —», karlen flinade litet: »hade jag levat så sedesamt och kristligt som Lavrans Björgulfsson — och varit gift med den oglada kvinnan, Ragnfrid Ivarsdotter — då skulle jag visst hellre gråtit för de synder jag icke begått —»

Simon sprang upp och drev till Holmgeir på munnen, så att den unge tumlade baklänges in mot eldstaden. Dolken föll ifrån honom — i nästa ögonblick fick han fatt i den och trängde inpå motståndaren. Simon avvärjde stöten med armen, över vilken hans kappa låg, grep tag om Holmgeirs handled och skulle just vrida från honom vapnet — under tiden lyckades prästsonen ge honom ett par knytnävsslag i ansiktet. Simon fick nu ett grepp över båda hans armar, men då högg pojken tänderna i hans hand.

»Biter du, racka —!» Simon släppte, sprang ett par steg tillbaka, ryckte sitt svärd ur skidan. Han gjorde utfall mot Holmgeir — så att den unga gestalten böjdes som en båge bakåt med ett par tum stål i bröstet. Strax efteråt sjönk Holmgeirs kropp av svärdsudden och föll tungt halvvägs i elden.

Simon kastade svärdet från sig och ville lyfta Holmgeir undan från eldstaden — då såg han Vidars yxa lyft till hugg rätt över hans huvud. Han hukade sig ned och vek åt sidan, fick tag i svärdet igen och hann nätt och jämnt slå undan Alf Einarssons, länsmannens klinga, svängde runt och måste åter värja sig mot Vidar med yxan — med ett halvt öga ser han bakom sig Björnssönerna och Björn av Lunde måtta åt honom med spjutsuddarna från andra sidan eldstaden. Han körde då Alf framför sig in mot den andra väggen, men märkte att nu kom Vidar mot honom bakifrån — Vidar hade släpat Holmgeir bort från elden, de voro syskonbarn, de två — och fränderna från Lunde kommo fram runt eldstaden. Han stod blottad åt alla sidor — och mitt under det hade han mer än nog att göra med att värja sitt liv, kände han en obestämd, smärtsam förundran över att de alla angrepo honom —.

I nästa ögonblick ljungade Erlends svärd mellan honom och Lundemännen. Toralde raglade åt sidan och undan, lutade sig mot väggen. Blixtsnabbt flyttade Erlend svärdet över i vänster hand och slog vapnet från Alf, så att det for skramlande bortåt golvet, [ 595 ]medan han samtidigt med höger hand grep om Björns spjutskaft och böjde det nedåt —

»Kom dig ut», sade han flämtande till Simon och täckte svågern mot Vidar. Simon skar tänder och sprang inåt stugan för att möta Björn och Ingemund. Erlend var vid hans sida; skrek genom trampet och vapenlarmet: »Laga dig ut, hör du — dit nöt! Drag dig mot dörren — vi måste ut!»

När han förstod att Erlend menade de skulle gå ut bägge två, drog han sig baklänges, kämpande, mot utgången. De sprungo genom förstugan, och så stodo de på tunet — Simon ett par steg längre från huset, Erlend mitt framför dörren, med svärdet halvt lyft och ansiktet vänt mot dem som nu tumlade efter ut.

Ett ögonblick var Simon liksom bländad — vinterdagen utanför var så glimmande blank och klar — under den blå himlen välvde sig fjället gyllenvitt i det sista solskenet, skogen stod alldeles nedtyngd av snö och rimfrost. Över åkrarna gnistrade och glittrade det likt gimstenar[5]

Han hörde Erlend säga:

»Icke botar det väl olyckan, om här ske flera dråp. Vi borde nu bruka vettet, gode män, så det icke blir än mer blodspillan. Det är illa nog som det är, att min svåger blivit mansbane —»

Simon steg fram till Erlends sida.

»Saklöst drap du syskonbarnet mitt, Simon Andresson», sade Vidar av Klauvastad, som stod främst i dörröppningen.

»Alldeles saklöst föll han väl icke. Men det vet du, Vidar — jag skall icke draga mig undan, utan böta för den olycka jag vållat eder. I veten alla, var I kunnen finna mig hemma —»

Erlend talade ännu litet med bönderna: »Alf — hur gick det med honom?» — han gick in igen med männen.

Simon stod kvar, underligt förlamad. Erlend kom ut om en liten stund: »Låt oss rida nu», sade han och gick vidare nedåt mot stallet.

»Är han död?» frågade Simon.

»Ja. Och Alf och Toralde och Vidar ha alla sår — men svåra äro de visst ej. Han hade svett av sig bakhåret, Holmgeir.» Erlend hade talat mycket allvarligt — nu frustade han plötsligt i skratt: »Nu luktar det skambränd trast i stugan, må du tro! Puken också — hur kunde det bära till att I bleven så osams på den lilla stunden?» frågade han häpen.

En halvvuxen pojke stod och höll deras hästar — ingen av dem hade tagit någon följesven med på denna färd.

Ännu buro de båda svärdet i handen. Erlend tog upp en hötapp och torkade blodet av sitt. Simon gjorde detsamma — när han fått av det värsta, stötte han svärdet tillbaka i slidan. Erlend rengjorde [ 596 ]sitt mycket noggrant, till sist putsade han över det med en snibb av kappan. Så gjorde han några små, lekande utfall framför sig i luften — log i detsamma, flyktigt som vid ett minne — kastade det högt upp i vädret och grep det igen om hjaltet, stötte det i sin balja.

»Dina sår — vi få gå in i stugan, så skall jag förbinda dem —.» Simon sade att det var alls ingenting.

»Du blöder, du också, Erlend!»

»Med mig är ingen fara! Jag har så gott läkhull. Feta människor helas alltid senare, har jag lagt märke till. Och nu i denna köld — vi skola rida så långt —.»

Erlend fick salva och lappar hos bonden vid gården och skötte omsorgsfullt om den andres sår — det var två köttsår nära intill varandra i vänstra bröstet; det blödde ganska ymnigt först, men farliga voro de ej. Erlend hade fått en rispa utanpå låret av Björns spjutudd — det måste vara otäckt att rida med, tyckte Simon, men svågern skrattade: det hade endast nätt och jämnt gått igenom läderbyxan. Han smetade på litet av salvan och band väl om det mot frost.


Det var smällkallt. Innan de kommit utför höjden, som gården låg på, började det bli rimfrost på hästarna, och pälsbrämen kring männens kapphättor vitnade.

»Hu, hu!» Erlend huttrade. »Jag vånde vi vore hemma! Vi få rida in på gården härnere, och du lyser dig saker till dråpet —»

»Behöves det?» frågade Simon. »Jag talade ju med Vidar och de —»

»Lika gott att du gör det», sade Erlend, »själv bär fram tidenden här. Låt dem icke få något att klandra dig för —»

Solen var bakom åsen nu, kvällen blekt gråblå men ändå ljus. De redo längs en bäck, under björkar, som voro ännu mer ludna av rim än skogen i övrigt; det stod en råkall frostimma i luften härnere, så man kunde mista andan. Erlend muttrade otåligt över den långa köld de haft och den kalla ritt som låg framför dem.

»Du har väl icke kylt ditt ansikte, svåger —», han tittade bekymrad in under Simons hätta. Simon gned sig om ansiktet — förfruset det hade han ej, men han var något blek, där han red. Det missklädde honom, ty hans stora, fetlagda ansikte var mycket väderbitet och rödsprängt, och blekheten lade sig över det i grå fläckar och gjorde hyn liksom oren.

»Har du sett en man mocka dynga med sitt svärd?» sade Erlend — han brast i skratt vid minnet, lutade sig fram i sadeln och gjorde efter rörelsen, » — som han där — Alf — det är fullgilder karl till länsman det! Du skulle sett Ulv leka med svärd, Simon — Jesus Maria!»

Leka — jo, nu hade han då sett Erlend Nikulausson i den leken. [ 597 ]Åter och åter såg han sig själv och de där männen tumla om borta vid eldstaden, som när bönder hugga ved eller kasta hö — Erlends smidiga, blixtsnabba gestalt, som far in bland dem, hans raska blick, säkra handled, medan han dansade med dem, snartänkt, vapenövad —.

Det var mer än tjugu år sedan den tid då han själv gällt för en av de främste i vapenfärdighet bland de unga männen i hirden — när de övade sig på lekvallen. Men sedan hade han ej fått mycket tillfälle att nyttja en riddarsvens färdighet.

Och här red han nu och kände sig hjärtesjuk, för att han dräpt en man — såg ständigt för sig Holmgeirs kropp, som sjönk från hans svärd och ned i elden, hade hans korta, halvkvävda dödsrop i öronen och såg omigen och omigen bilder av den korta, rasande kamp som följt därpå. Svidande, nedtryckt och förvirrad kände han sig till sinnes — de hade trängt inpå honom i ett nu, alla de män han setat där och känt sig samhörig med — och så hade Erlend tagit honom i sitt skydd —.

Rädd hade han aldrig trott sig själv om att vara. Han hade fällt sex björnar under dessa år, som han bott på Formo — och två gånger hade han spelat om sitt liv så överdådigt som möjligt. Med den smala furustammen mellan sig och en rasande, sårad björnhona, utan annat vapen än spjutspetsen och en knapp handsbredd av skaftet — spänningen i leken hade icke rubbat hans säkerhet i tankar och rörelser och förnimmelser. Nu däremot i den gamla stugan — han visste ej om han kunde sägas ha varit rädd — men han hade känt sig förvirrad, icke förmått tänka sig för —.

Och när han setat där hemma efter den där björnjakten, med kläderna hängande på sig litet hur som helst, med armen i band, feberhet, styv i lemmarna och med skuldran uppriven, hade han bara känt en övermodig fröjd — det kunde ha gått värre — hur, funderade han icke över. Men nu måste han oupphörligt tänka på hur allt skulle ha slutat, om ej Erlend kommit honom till hjälp så i rätta stunden. Han hade varit — visserligen inte rädd — men underlig till mods. Det var uttrycket i de andras ansikten — och Holmgeirs döende kropp —.

Han hade aldrig stått som dråpare förut —.

— Den där svenska ryttaren, som han huggit ned —. Det var det år kung Håkon drog med härsköld in i Sverige för att hämnas hertigarnas mord. Då hade han sänts ut på en spejarritt — hade fått med sig tre män, och han skulle vara hövdingen — mycket stolt och glad var han. Simon mindes att hans svärd hade fastnat i ryttarens stålhuva, så att han måste vrida och bända loss det; där hade blivit ett hack i eggen, såg han morgonen därpå. Han hade aldrig tänkt på den händelsen annat än med hugnad — svenskarna voro också åtta till antalet — han hade i alla fall fått en liten försmak av ledung; det föll icke på alla de mäns lott vilka följde med [ 598 ]hirden det året — När det blev dager, såg han att det hade stänkt blod och hjärnmassa över hans brynjeskjorta — han ansträngde sig att se beskedlig och blygsam ut, medan han tvättade bort det —.

Men han hade ingen hjälp nu av att tänka på den stackars ryttardjävulen. Nej, det var ingen likhet mellan då och nu. Han kunde ej bli kvitt en fruktansvärd ångest för Holmgeir Moisessons skull.

Och så detta, att nu hade han Erlend att tacka för livet. Han visste ej ännu hur mycket det innebar, men han kände det som om allt måste bli annorlunda nu, då han och Erlend voro kvitt —.

I det stycket voro de kvitt, ja —.

Svågrarna hade ridit nästan utan att tala. En gång sade Erlend:

»Det var nu också vettlöst av dig, Simon, att icke tänka på dörren allra först —»

»Varför det?» frågade Simon ganska kort. »För det du var därute —?»

»Nej —», Erlend hade skratt i rösten. »Jo, det också — det tänkte jag nu icke på. Men ut genom den trånga dörren kunde de ju icke kommit mot dig fler än en för varje resa — Och så är det oftast ett rent under att se hur fort folk får igen sitt vett, när de komma under bar himmel. Nu tyckes det mig ett järtecken att det icke blev fler dråp än detta enda.»

Ett par gånger frågade han efter Simons sår. Simon sade att han ej kände vidare av dem — fast de svedo ganska illa.


De kommo till Formo sent på aftonen, och Erlend gick med svågern in. Han hade rått honom att sända sysslomannen en skrivelse om saken redan nästa morgon för att snarast möjligt få lejdebrevet i ordning. Erlend skulle gärna sätta upp skrivelsen för honom redan samma kväll — såren i bröstet skulle väl »hindra Simons skrivhand» — »i morgon får du fuller kura i sängen, du får nog litet sårhetta —»

Ramborg och Arngjerd sutto uppe och väntade. För köldens skull hade de krupit upp på bänken intill den murade eldstadens varma sida och dragit upp fötterna under sig — ett spelbräde hade de mellan sig — de sågo ut som två barn.

Simon hade knappt hunnit säga många ord om det skedda, förrän den unga hustrun flög emot honom och kastade sina armar om hans hals. Hon drog ned hans ansikte intill sitt, tryckte sin kind mot hans — och hon kramade Erlends händer, så att han skrattande sade, aldrig hade han trott att Ramborg var så fingerstark —.

Hon ville äntligen att husbonden skulle ligga härinne i natt, så skulle hon själv sitta uppe hos honom. Hon bad nästan gråtfärdig — men Erlend erbjöd sig att stanna och ligga hos Simon, om hon ville skicka en man norrut till Jörundgård med bud — det blev [ 599 ]ju i alla fall sent för honom att rida hem: »och synd om Kristin att sitta uppe så sent i denna köld — hon bidar också alltid själv på mig — goda hustrur ären I, Lavransdöttrar —»

Medan männen åto och drucko, satt Ramborg och smög sig intill sin make. Simon klappade henne då på armen och handen — han var både litet förlägen och ganska rörd över att hon visade så mycken oro och ömhet. Simon låg i Sämundstugan nu under långfastan, och när männen gingo ditbort, följde Ramborg själv med och ställde en stor kittel med honungsöl till värmning invid den resta härdstenen.[6]

Sämundstugan var en urgammal liten eldstuga, varm och tät — timret var så grovt att det endast var fyra stockar i väggen. Nu var där kallt, men Simon kastade ett väldigt fång torrved på elden och jagade sin hund upp i sängen — där kunde han ligga och värma åt dem. De drogo stabbestolen[7] och karmbänken ända fram till eldstaden och sågo sig till godo, ty de voro genomfrusna efter resan, och måltiden i storstugan hade bara halvt upptinat dem.

Erlend skrev brevet åt Simon. Så begynte de lösa upp sina kläder — då Simons sår började blöda igen, när han rörde armarna för mycket, hjälpte svågern honom med att få ytterdräkten över huvudet och stövlarna av fötterna. Erlend själv släpade litet på det sårade benet; han hade blivit stel och öm efter ritten, sade han, men det gjorde ingenting. Och de slogo sig åter ned vid elden, halvt avklädda — nu var här så gott och varmt och ännu ganska mycket öl kvar i kitteln.

»Du tar detta alltför tungt, svåger, det ser jag», sade Erlend en gång. De hade setat och slöat och sett in i elden. »Stor skada var det nu icke på denne Holmgeir —»

»Så kommer det icke att tyckas Sira Moises», sade Simon sakta. »Han är en gammal man och en god präst —»

Erlend nickade allvarligt.

»Rädeligt är det att ha gjort sig till en sådan mans fiende. I synnerhet då han bor så nära. Och så vet du, jag har ofta ärende i den socknen —»

»Åh — men slikt kan ju så lätt hända envar av oss. De döma dig väl till att böta tio, tolv marker i guld. Ja, och så vet du, biskop Halvard är en sträng Herre, när han skall skrifta en våldsman — och svennens far är en av hans präster. Men du kommer väl över både det ena och det andra —»

Simon sade ingenting. Erlend fortsatte:

»Jag får mig väl ådömda sårböterna» — han log för sig själv — »och jag äger icke mer av Norges jord som arv och eget än den där gården på Dovre —»

[ 600 ]»Hur stor gård är Haugen?» frågade Simon.

»Jag minns icke så grant — det står i gåvobrevet. Men folket som brukar jorden gäldar mig endast med något hö. Ingen vill bo där — husen lära stå och förfalla — du vet, folk säger att min moster och herr Björn gå igen där efter döden —

— Annars så vet jag att för detta dagsverke i dag får jag tack av min hustru. Kristin håller av dig, Simon, som du vore hennes egen bror.»

Simon log nästan omärkligt, där han satt i skuggan. Han hade skjutit stabbestolen litet baklänges och skyggade med handen sina ögon från hettan mot brasan. Men Erlend var så förtjust i värmen som en katt — han satt tätt intill eldstaden, inkrupen i ett hörn av karmbänken, med ena armen om ryggstödet och det sårade benet utsträckt över motsatta armstödet.

»Ja, hon talade om det så fagerliga en dag i höstas», sade Simon om eh stund; det var nästan som en hånfull klang i hans röst. »Det visade hon här i höstas, då vår son låg sjuk, att hon är en trofast syster», tillade han allvarligt — men så kom den lätt gycklande tonen igen: »Nu, Erlend, hava vi hållit tro och loven mot varandra, såsom vi svuro, då vi lade våra händer samman i Lavrans och lovade att bistå varandra som bröder —»

»Ja», svarade Erlend troskyldigt. »Jag är glad över detta dagsverke, jag också, svåger Simon.» En stund sutto de båda tysta. Så sträckte Erlend liksom prövande ena handen mot den andre. Simon tog den, de tryckte hårt varandras fingrar, släppte taget och kröpo ihop, var på sitt håll, litet förlägna.

Omsider bröt Erlend tystnaden. Länge hade han setat med hakan i handen och stirrat in i elden på den öppna härden, där nu endast en och annan liten låga flämtade, fladdrade till, lekte litet och slickade de kolnade vedträna, som brusto sönder och sjönko ihop med små krasande ljud. Det var endast svarta kol och glödblandad aska kvar av brasan.

Erlend sade helt sakta:

»Så storhugat har du mött mig, Simon Darre, att jag tror få män kunna vara din like. Jag — jag har icke glömt —»

»Tig! — Du vet icke, Erlend — Det vet allena Gud i himmelrike », viskade han skrämd och utpinad, »— allt som bor i en mans håg —»

»Så är det», sade Erlend lika sakta och allvarligt. »Vi tarva väl alla — att han dömer oss med misskund —

— Men man må döma man efter hans gärning. Och jag — jag — Gud löne dig, svåger!»

Sedan sutto de dödstysta — vågade ej röra på sig för att kunna dölja sin förlägenhet.

Tills Erlend med ens lät sin hand falla ned på knät — en het, blå ljusstråle blixtrade fram ur stenen på den ring han bar på [ 601 ]högra pekfingret. Simon visste att han hade fått den av Kristin, när han kom ut ur fångtornet.

»Men du skall minnas, Simon», sade han lågmält, »att så säger ett gammalt ord: mången man får det som var ämnat åt en annan, men ingen får en annans lott.»

Simon lyfte huvudet med en hastig knyck. Långsamt blev han blodröd i ansiktet — ådrorna i hans tinningar trädde fram likt mörka, snodda strängar.

Erlend såg bort på honom ett ögonblick — drog fort ögonen åt sig igen. Så rodnade också han — den förunderligt fina och flickaktiga rodnaden blossade upp och spred sig under hyns mörka ton. Han satt stilla, skygg och förvirrad, med halvöppen, barnslig mun. Simon reste sig häftigt och gick bort till sängen:

»Du vill väl helst ligga ytterst, kan jag tänka — han bemödade sig om att tala lugnt och enkelt, men hans röst darrade.

»Nej — låt det bli som du vill ha det», sade Erlend slakt. Han kom på fötter. »Elden?» frågade han förvirrad. »Skall jag krafsa över den —», han tog ett tag med rakan.

»Laga du blir färdig nu — och kom och lägg dig», sade Simon som förut. Hans hjärta bultade så att han knappt kunde tala.

I mörkret smög Erlend ljudlöst som en skugga in mellan fällarna, ytterst vid sängkanten, och lade sig ned, stilla som ett skogens djur. Simon tyckte han måste kvävas av att han skulle ha den andre där i sin säng.


  1. Bryte kallades bl. a. den som stod i spetsen för tjänarna vid en bondes gård.
  2. 25 jan
  3. Hövisk, ridderlig i skick och later.
  4. Lagligen erkände och upptog.
  5. Ädelstenar.
  6. Intill eldstaden stod en sten på kant för att skydda elden mot starkt luftdrag.
  7. Stol arbetad ur en enda stock.