[ 193 ]

Mudderpråmen.

Här är pråmen med det gråa skjulet:
Oxen går i ring och vefvar hjulet,
Som från bottnen muddrar dy och sand.
Här är hafvets mullvad som arbetar,
Som i djupet nya vägar letar,
Hvarpå seglarn sist skall hinna land.

Rundt kring muddrarn glada röster stimma,
Skärgårdspojkarna i viken simma,
Snabba som en fisk i arm och ben;
Nu vid pråmen snart de trampa vatten,
Och i korus klinga gälla skratten,
När en tjufpojk ropar på kapten.

“Fram med lerkaptenen, smutsamiralen!
Skynda, gamla krabba, är du galen?
Ut med linan! Låt oss äntra opp!“
Hjulet stannar,och kaptenen kommer.

[ 194 ]

“Lymlar,“ ropar han, “jag tvålar om er,
Jag skall tvåla om er usla kropp.“

Sagdt, och sina linor ut han hänger.
Pojke efter pojke redan svänger
Utmed relingen på senig arm.
Då är gubben färdig med sin skopa,
Dy han vräker på dem allihopa
Tills de dyka under skrik och larm.

Kapten Jöns hvarenda pojke känner;
Han åt sig och sina unga vänner
Vill hvar dag en muntration bestå:
Ha de unga väl fått skopan smaka,
Snart till pråmen komma de tillbaka,
Men i ökor och med tröjan på.

De sin aftonvard med gubben dela,
Och när väl han fått sin lilla hela,
Och hans snugga riktigt stoppad är,
Då är saken klar, och med stor gamman
Ljuger han dem fulla allesamman
Och på skepparlögner heligt svär.

[ 195 ]


Ett är sannt likväl: att gubben äfven
Stod som yngling stolt och glad i stäfven,
Och kring stolta oceanen for.
Ett är sannt: att han i verlden vida
Lärt sig båd’ att älska och att lida;
Men för resten — salig den som tror.

Kärt var honom hafvet, kär var pligten,
Men hin håle kom, i form af gikten,
Och på hela fröjden gjorde slut.
Nu hvar vinter Jöns låg inne krumpen,
Lefde mest på tobak, tvär och trumpen,
Tills på våren pråmen sattes ut.

Der han dock är herre på sin skuta,
Tjenar hafvet, sofver i kajuta,
Och får drömma der om flydda dar.
Gubbe, det är blott den gamla trafven:
Mången drömde sig bli kung på hafven,
Som på mudderpråmen hamnat har.

1866