Napoleons officer
av Arthur Conan Doyle
Översättare: G. W. M. Fleetwood

För hennes skull
En hjälte  →


[ 7 ]

I.
FÖR HENNES SKULL

Den gamle brigadgeneralen satt i kaféet och berättade historier.

Jag har sett en hel mängd städer, go’ vänner. Jag vågar verkligen inte på rak arm säga hur många gånger jag gjort mitt intåg såsom erövrare med mina åtta hundra små karska krigsbussar skramlande och klirrande bakom mig. Kavalleriet marscherade i täten av den stora armén, Conflans’ husarer redo i täten av kavalleriet. och jag i täten för husarerna. Men av alla de städer vi besökte var Venedig den sämst byggda och den löjligaste. Jag kan inte begripa hur människorna, som anlade staden, tänkte sig att kavalleriet skulle kunna manövrera. Det skulle satt myror i huvudet på Murat och Lasalle att föra en skvadron in på deras torg där. Av denna anledning lämnade vi Kellermans tunga brigad och även mina egna husarer i Padua på fastlandet. Men Suchet höll staden besatt med infanteriet och hade utsett mig till sin adjutant för vintern, emedan min affär med den italienske fäkt[ 8 ]mästaren i Milano hade slagit an på honom. Den gynnaren var en god fäktare, och det var en lycka för de franska vapnens anseende, att det var jag som blev hans motståndare. Han förtjänade för resten en läxa, ty om man inte tycker om en primadonnas sång, så kan man då åtminstone hålla munnen. Det var olidligt att se en vacker kvinna offentligen förolämpas, så att sympatierna voro då helt och hållet på min sida, och sedan affären väl bragts ur världen och mannens änka pensionerats, utsåg Suchet mig till ordonnansofficer, och jag följde honom till Venedig, där jag hade det sällsamma äventyr, som jag nu vill berätta för er.

Ni har inte varit i Venedig? Nej — det är ju sällsynt att en fransman reser. Vi voro emellertid stora turister på den tiden. Från Moskva till Kairo hade vi rest lite varstans, men vi kommo i större sällskap än som var trevligt för dem som vi besökte, och vi hade våra pass i föreställarna. Det blir en svår dag för Europa en gång då fransmännen börja resa igen, ty visserligen äro de tröga, då det gäller att lämna sina hem, men när de äntligen gjort det, vet ingen hur långt de gå, om ide hava en sådan vägvisare som vår lille man. Men de stora dagarna äro förbi, och de store männen äro döda, och här sitter jag, den siste bland dem, och dricker vin från Suresnes och talar om gamla historier i ett kafé.

Men det var ju om Venedig jag skulle tala. Människorna där leva som vattenråttor på en gyttjig flodbank, men husen äro mycket vackra och kyrkorna, [ 9 ]särskilt Sankt Markuskyrkan, äro lika stora som vilka som helst andra, jag sett. Men framför allt är man där stolt över sina statyer och sina målningar, som äro de ryktbaraste i Europa. Det är många soldater, som ha för sig att, emedan kriget är ens yrke, man icke skulle hava en tanke på något annat än strid och plundring. Där hade vi exempelvis gamle Bouvet — han som blev dödad av preussarna samma dag jag vann kejsarens medalj. Om man tog honom från lägret och marketenteriet och talade med honom om böcker eller konst, så satt han och bara stirrade på en. Men den noblaste soldat är den, som i likhet med mig har sinne också för hjärtats och själens rörelser. Det är sant, att jag var mycket ung, då jag inträdde i armén och att regementskvartermästaren var min ende lärare; men om man går genom livet med vaken blick, kan man inte hjälpa, att man lär sig en hel del.

Jag var alltså i stånd att beundra målningarna i Venedig och kände väl namnen på de stora konstnärerna, Michel Tizian, Angelus och de andra, som målat dem. Ingen kan säga annat än att Napoleon också beundrade dem, ty det första han gjorde, när han erövrat staden, var att sända de bästa av dem till Paris. Lite’ var togo vi vad vi kunde få, och jag hade två tavlor för min del. En av dem — »De överraskade nymferna» — behöll jag för mig själv, och den andra — »Den heliga Barbara» — skickade jag min mor i present.

Erkännas måste emellertid att somliga av vårt man[ 10 ]skap buro sig mycket dumt åt i den där affären med statyerna och tavlorna. Människorna i Venedig voro mycket fästade vid dem, och vad särskilt angår de fyra bronshästarna, som funnos över portalen till deras stora kyrka, så älskade de dem lika ömt som om de varit deras egna barn. Jag har alltid varit hästkännare, och jag hade nog ett gott öga till dem, ehuru jag inte kunde finna att det var just så mycket med dem. För det lätta kavalleriet voro de för grovt byggda, och å andra sidan voro de icke kraftiga nog för kanonspannen. I vilket fall som helst — levande eller döda voro dessa fyra hästar de enda som funnos i hela staden, så man kunde inte begära att folket skulle förstå bättre. De gräto bitterligen när de skickades i väg, och tio franska soldater hittades den natten i kanalerna. Till straff för dessa mord skickades ytterligare ett stort antal av deras tavlor i väg, och soldaterna togo sig för att slå sönder bildstoderna och avfyra sina musköter mot fönstermålningarna. Då blevo människorna ursinniga, och stämningen i staden var mycket förbittrad. Många officerare och soldater försvunno under denna vinter, och icke ens deras lik återfunnos.

För min del hade jag mycket att göra och fann aldrig tiden lång. I varje land har det varit min vana att söka lära mig språket. För detta ändamål såg jag mig alltid om efter någon dam, som ville vara vänlig nog att undervisa mig, och så övade vi oss tillsammans. Detta är det mest underhål[ 11 ]lande sättet att lära sig det, och innan jag fyllt trettio år kunde jag tala nästan alla språk i Europa. Men det måste erkännas att vad man lär sig icke är av synnerligt gagn för livets vanliga uppgifter. Mitt yrke, till exempel, har vanligen bragt mig i beröring med soldater och bönder, och vad är det för nytta med att kunna säga dem, att jag tycker om endast dem och att jag vill komma tillbaka, när kriget är slut?

Aldrig har jag haft en så älsklig lärare som i Venedig. Lucia var hennes förnamn, och hennes tillnamn — men en gentleman kommer inte ihåg tillnamn. Jag kan emellertid i all grannlagenhet tala om, att hon tillhörde en av Venedigs senatorsfamiljer och att hennes farfar varit doge. Hon var utsökt vacker — och när jag, Étienne Gerard, begagnar uttrycket »utsökt» — då, mina vänner, betyder det något. Jag har omdöme, jag har minnen, jag har tillfälle att göra jämförelser. Bland alla de kvinnor, som varit förälskade i mig, är det inte tjugu, på vilka jag skulle vilja tillämpa ett sådant uttryck. Men — jag upprepar det — Lucia var utsökt. Av den mörka typen kan jag icke erinra mig hennes like, om det icke möjligen skulle vara Dolores från Toledo. Det war en liten brunett jag älskade i Santarem, när jag tjänade under Massena i Portugal — hennes namn har fallit mig ur minnet. Hon var en fulländad skönhet, men hade varken Lucias figur eller hennes grace. Så var det ju också Agnes. Jag kan inte giva den ena något företräde framför den [ 12 ]andra, men jag begår ingen orättvisa, om jag säger, att Lucia var den bästas jämlike.

Det var just den där affären med målningarna, som gjorde att jag träffade henne, ty hennes fader ägde ett palats på andra sidan Rialtobron vid Canale grande, och det var så fullt av väggmålningar att Suchet skickade !en avdelning sappörer för att skära ut några stycken och sända dem till Paris. Jag hade följt med dem, och sedan jag sett Lucia i tårar, blev det klart för mig att stucken skulle gå sönder, om den förlorade stödet av väggen. Jag påpekade detta, och sappörerna skickades tillbaka. Från den stunden var jag vän i familjen, och mången flaska Chianti har jag knäckt med fadern, och mången ljuv lektion har jag fått av dottern. Somliga av de franska officerarna gifte sig i Venedig, och jag hade gärna gjort så med, ty jag älskade henne av allt mitt hjärta. Men Etienne Gerard hade sitt svärd, sin häst, sitt regemente, sin moder, sin kejsare och sin karriär. En glad husar har rum i sitt hjärta för kärlek, men icke för en hustru. Så tänkte jag då, go’ vänner, men jag tänkte icke då på de ensliga dagar, då jag skulle längta efter att trycka dessa nu osynliga händer och då jag skulle vända mig bort, när jag såg gamla kamrater med vuxna barn omkring sig. Kärleken, som jag hade trott vara ett skämt och en leksak — det är först nu jag förstår att det är den, som gestaltar vårt liv, det högtidligaste och heligaste av allt… Tack, min vän, tack! Det är ett gott vin och en flaska till kan inte skada.

[ 13 ]Och nu vill jag tala om för er hur min kärlek till Lucia blev orsaken till ett av de mest förskräckliga av alla de underbara äventyr, jag någonsin varit ute för, och hur det kom sig att jag miste övre delen av mitt högra öra. Ni har ofta frågat mig varför den är borta. I afton vill jag tala om det för första gången.

Suchets högkvarter vid denna tid var dogen Dandolos gamla palats, beläget vid lagunen, inte långt från Sankt Markustorget. Vintern närmade sig sitt slut, och jag hade en natt kommit hem från Goldiniteatern, då jag fann en biljett från Lucia och en gondol, som. väntade på mig. Hon bad mig komma genast, emedan hon befann sig i förlägenhet. För en fransman och soldat fanns endast ett svar på en sådan biljett. Inom ett ögonblick var jag i båten, och gondoliären stötte ut i den mörka lagunen. Jag erinrar mig att jag blev frapperad över mannens kraftiga kroppsbyggnad. Han var icke lång, men däremot en av de mest bredaxlade män jag sett i hela mitt liv. Men gondoliärerna i Venedig äro ett kraftigt släkte, och starka karlar äro vanliga nog bland dem. Gynnaren tog plats bakom mig och började ro.

En god soldat i fiendeland borde alltid och allestädes vara på sin vakt. Det har varit en av mitt livs grundsatser, och om jag levat länge nog att bära grå hår, så är det emedan jag följt den. Och dock var jag denna natt lika vårdslös som en dåraktig ung rekryt, som fruktar att man skall tro [ 14 ]att han är rädd. Mina pistoler hade jag glömt i brådskan. Min värja hade jag, men den är ju inte alltid det bästa vapnet. Jag låg bakåtlutad på min plats i gondolen, vaggad av vattnets sakta skvalpande och de jämna årtagen. Vår väg gick genom ett nätverk av trånga kanaler med höga hus, som tornade upp sig på ömse sidor, och en smal remsa av den stjärnströdda himlen över oss. Här och där vid broarna, som välvde sig över kanalen, glimmade det matta skenet av en lampa, och ibland utströmmade ett sken från någon nisch, i vilken ljus brann framför en helgonbild. Men eljes var det mörkt överallt, och man kunde se vattnet endast såsom en vit kant av skum, som ringlade sig runt den långsträckta svarta stäven på vår båt. Det var en plats och en tid för drömmerier! Jag tänkte på mitt förflutna liv, på alla de stordåd jag varit med om, de hästar jag dresserat och de kvinnor jag älskat. Och så tänkte jag på min dyra moder och föreställde mig hennes glädje, när hon hörde folket i byn tala om hennes sons hjälterykte. Jag tänkte också på kejsaren och på Frankrike, mitt dyra fädernesland, det soliga Frankrike, moder till sköna döttrar och tappra söner. Mitt hjärta brann i mitt bröst, då jag tänkte på hur vi fört dess färger så många hundra mil utanför dess gränser. Åt dess storhet ville jag viga mitt liv. Jag lade handen på hjärtat, när jag avlade denna ed, och i samma ögonblick föll gondoliären över mig bakifrån. Då jag säger att han föll över mig, menar jag icke [ 15 ]endast att han överföll mig, utan att han verkligen störtade ned på mig med hela sin tyngd. Gondoliären står bakom och över en när han ror, så att man varken kan se honom eller på något sätt skydda sig mot ett sådant överfall. I ena ögonblicket hade jag suttit med själen fylld av sublima beslut, i det nästa låg jag andlös utsträckt på båtens botten, nedpressad av detta vidunder. Jag kände det häftiga flåsandet av hans andedräkt mot min nacke. I ett nu hade han ryckt från mig min värja, dragit en säck över mitt huvud och bundit ett starkt rep runt om densamma. Där låg jag på gondolens botten lika hjälplös som en fågel i snaran. Jag kunde inte ropa, jag kunde inte röra mig, jag var ett knyte rätt och slätt, ingenting annat. Ett ögonblick senare hörde jag åter vattnets skvalpande och ljudet av årtagen. Karlen hade utfört sitt värv «och fortsatte nu färden lika lugnt och obesvärat som om han varit van att varje dag i veckan kasta en säck över en husaröverste.

Jag kan inte beskriva för er den förödmjukelse och det raseri, som fyllde min själ, då jag låg där lik ett hjälplöst får, som föres till slaktaren. Jag, Etienne Gerard, den ypperste i alla de sex brigaderna av lätta kavalleriet och den Stora arméns bäste fäktare, överväldigad av en ensam, obeväpnad man och på ett sådant sätt! Men än så länge låg jag stilla, ty att göra motstånd har sin tid och att spara sina krafter har sin tid. Jag hade känt den kanaljens grepp kring mina armar och jag förstod, att jag skulle vara som ett barn i hans händer. Jag väntade alltså [ 16 ]stilla, men med hjärtat brinnande av raseri, till dess rätta ögonblicket var inne.

Hur länge jag låg där i bottnen på båten vet jag inte. Men det föreföll mig vara en lång stund, och alltjämt hörde jag vattnets fräsande och de jämna årtagen. Flera gånger svängde vi förbi hörn, ty jag hörde det långa, svårmodiga rop, dessa gondoliärer pläga avgiva, då de vilja varsko sina kamrater om sin ankomst. Efter en ganska lång färd märkte jag till sist, att gondolens sida skrapade emot en landningsplats. Karlen knackade med sin åra tre gånger mot något föremål av trä, och som svar på denna uppfordran hörde jag rasslet av järnbommar och ljudet av nycklar, som vredos omkring. En tung dörr gnisslade kring sina gångjärn.

»Har du fått tag i honom?» frågade en röst på italienska.

Odjuret gav till ett skratt och sparkade till säcken, i vilken jag låg.

»Här är han», svarade han.

»De vänta.» Han tillade något, som jag ej uppfattade.

»Tag honom då», svarade han, som gripit mig. Han lyfte upp mig i sina armar, gick några steg uppför och lade mig ned på ett hårt golv. Ett ögonblick senare rasslade bommarna, och nycklarna vredos åter omkring. Jag var fånge inomhus.

Av rösterna och stegen att döma hade jag nu rätt mycket folk omkring mig. Jag förstår italienska [ 17 ]bra mycket bättre än jag talar det, och jag uppfattade en hel det av vad de hade att säga.

»Du har väl inte dödat honom, Matteo?»

»Nå, vad skulle det göra då?»

»På min ära får du inte ansvara för det inför domstolen!»

»De ämna ju döda honom, inte sant?»

»Ja, visserligen, men det tillkommer icke dig eller mig att taga ifrån dem det privilegiet.»

»Nej då! Jag har inte dödat honom. Döda människor bitas inte, och hans förbannade tänder höggo mig i tummen, då jag drog säcken över huvudet på honom.»

»Han ligger helt stilla.»

»Drag ut honom, så skall du få se att han är livs levande.»

Tåget, som jag var bunden med, knöts upp, och säcken drogs bort från mitt huvud. Med slutna ögon låg jag kvar på golvet.

»Vid helgonen, Matteo, jag säger dig att du brutit nacken av honom.»

»Visst inte! Han har endast fallit i vanmakt. Så mycket bättre för honom, om han aldrig komme till sans igen.»

Jag kände en hand innanför uniformen.

»Matteo har rätt», sade en röst. »Hans hjärta slår som en hammare. Låt honom ligga. Han kommer snart till sig igen.»

Jag väntade en minut eller så och försökte därefter kasta en förstulen blick genom ögonhåren. [ 18 ]I början kunde jag ingenting se, ty jag hade varit så länge i mörkret, och endast en matt dager rådde i det rum, där jag nu befann mig. Snart fick jag emellertid klart för mig, att ett högt tak med målningar, föreställande gudar och gudinnor, välvde sig över mitt huvud. Det såg då inte ut att vara något eländigt mördarnäste man fört mig till — det måste vara ett rum i något venetianskt palats. Därefter kastade jag helt sakta och förstulet en blick på de män, som omgåvo mig. Där var gondoliären, en mörkhyad grobian med mordisk och frånstötande uppsyn; bredvid honom tre andra män, en av dem en liten sned gynnare med myndig uppsyn och med en stor nyckelknippa i handen, de andra ett par högväxta unga lakejer i eleganta livréer. Genom att lyssna till deras samtal förstod jag, att den lille var hovmästare i huset och att de andra voro hans underlydande.

Det var således fyra, men den lille hovmästaren kunde lämnas ur räkningen. Hade jag haft ett vapen, skulle jag skrattat åt sådana herrar. Men man mot man kunde jag utan vapen icke mäta mig med en av dem, även utan de tre andra till hans hjälp. List, icke styrka, måste alltså bliva min räddning. Jag ville se mig omkring efter någon utväg att fly, och vid detta försök råkade jag göra en nästan omärklig rörelse med huvudet. Obetydlig som den var, undgick den dock icke mina väktares uppmärksamhet.

»Se så, vakna då, vakna då!» ropade hovmästaren.

[ 19 ]»Stå på benen, lille fransman», brummade gondoliären. »Upp med er, säger jag!» Och för andra gången sparkade han till mig med foten.

Aldrig i världen har väl en befallning blivit så skyndsamt åtlydd som denna. På ett ögonblick hade jag sprungit upp och rusade så fort jag kunde till vestibulens bakgrund. De satte efter mig så som jag sett de engelska hundarna förfölja en räv, men det var en lång korridor jag nu rusade igenom. Den vek av åt vänster och återigen åt vänster, och så befann jag mig åter i vestibulen. Jag var nästan inom räckhåll för dem, och det fanns ingen tid för överläggning. Jag vände mig mot trappuppgången, men två män kommo ned för trappan. Jag vek undan och försökte med den dörr, genom vilken jag blivit införd, men den var stängd med stora bommar, och jag kunde inte lyfta dem. Gondoliären var tätt inpå mig med sin kniv, men jag träffade honom med en spark, så att han föll baklänges. Hans dolk flög slamrande över marmorgolvet. Jag hade inte tid att taga upp den, ty det var nu ett halvt dussin, som sökte hugga tag i mig. Då jag rusade igenom dem, satte den lille hovmästaren krokben för mig, och jag föll tungt till golvet, men var ögonblickligen på benen igen, slet mig lös från deras grepp, bröt mig rätt igenom dem och sprang mot en dörr vid andra ändan av vestibulen. Jag hann ledigt dit före dem och jag uppgav ett triumferande rop, då dörrvredet gick obehindrat, ty jag kunde se att dörren ledde utåt och att allt var [ 20 ]klart för min flykt. Men jag hade glömt i vilken egendomlig stad jag befann mig. Varje hus är en ö. När jag slängde upp dörren, färdig att hoppa ut på gatan, föll ljuset från salen på det djupa, lugna, mörka vattnet, som låg i samma plan med översta trappsteget. Jag ryggade tillbaka och i samma ögonblick voro mina förföljare över mig. Men jag är inte så lätt fångad.

Åter banade jag mig väg genom dem med sparkar och slag, ehuru en av dem slet en handfull hår från mitt huvud i sitt bemödande att hålla mig fast. Den lille hovmästaren träffade mig med en nyckel, och jag blev sönderslagen och mörbultad, men ännu en gång slog jag mig igenom. Jag rusade upp för den stora trappan, sprängde de båda tunga döbattangerna framför mig och — insåg till sist, att mina ansträngningar varit fåfänga.

Det rum, i vilket jag brutit mig in, var rikt upplyst. Med sin förgyllda gesims, sina massiva pelare och sina vägg- och takmålningar var det synbarligen den stora salen i något ryktbart venetianskt palats. Det finns många hundrade sådana i denna egendomliga stad, som alla hava rum, vilka skulle vara en prydnad för Louvre eller Versailles. I mitten av denna stora hall fanns en estrad, och på denna sutto i en halvcirkel tolv män, alla klädda i svarta kåpor, liknande dem som bäras av franciskanermunkar, och var och en med en mask över ansiktets övre del.

En grupp beväpnade män — kanaljer med rå [ 21 ]uppsyn — stodo i en halvcirkel vid dörren och bland dem, med ansiktet mot estraden, en ung man i det lätta infanteriets uniform. Då han vände på huvudet, kände jag igen honom. Det var kapten Auret vid sjunde regementet, en ung bask, med vilken jag druckit månget glas under vintern. Han var dödsblek, stackars karl, men visade manlig fattning mitt bland de lönnmördare, som omgåvo honom. Aldrig skall jag förgäta den glimt av hopp, som lyste i hans mörka ögon, när han såg en kamrat komma instörtande i rummet, eller den blick av förtvivlan, som följde då han förstod att jag icke kom för att ändra utan för att dela hans öde.

Ni kan tänka er hur häpna dessa människor blevo, när jag störtade in bland dem. Mina förföljare hade trängt sig in bakom mig och spärrade dörröppningen, så att all tanke på flykt var utesluten. Det är i sådana ögonblick min natur hävdar sin överlägsenhet. Med värdighet närmade jag mig domstolen. Min rock var sönderriven, mitt hår i oordning, mitt huvud blödde, men det var detta något i mina ögon och min hållning, som kom dem att förstå, att det icke var någon dussinmänniska de hade framför, sig. Icke en hand lyftes för att hejda mig. Jag stannade framför en imponerande gammal man, vars långa grå skägg och härskarlater läto mig ana, att han på grund av både ålder och anseende var den ledande personligheten.

»Min herre», sade jag, »ni vill kanske meddela mig, varför jag blivit med våld fängslad och förd [ 22 ]till denna plats. Jag är en hederlig soldat, likasom också denne gentleman, och jag fordrar att ni ögonblickligen försätter oss båda i frihet.»

Det rådde en hemsk tystnad efter denna min vädjan. Det är inte trevligt att hava tolv maskerade ansikten vända mot sig och se tolv par hämndlystna italienares ögon, förgrymmade och med spänd uppmärksamhet, riktade mot sitt ansikte. Men jag uppträdde som en god soldat ägnar och anstår och kunde icke undgå att tänka på huru jag hedrade Conflans’ husarer genom min värdiga hållning. Jag tror inte, att någon kunnat föra sig bättre under så svåra omständigheter. Jag blickade med oförfärad uppsyn från den ene till den andre av lönnmördarna och väntade på svar.

Det var gråskägget, som slutligen bröt tystnaden.

»Vem är denne man?» frågade han.

»Hans namn är Gerard», svarade den lille hovmästaren vid dörren.

»Överste Gerard», sade jag. »Jag vill inte bedraga er. Jag är Etienne Gerard, den överste Gerard, som fem gånger omnämnts i depescherna och anmälts till erhållande av hedersvärja. Jag är adjutant hos general Suchet, och jag fordrar mitt och min vapenbroders ögonblickliga frigivande.»

Samma förfärliga tystnad lade sig över församlingen, och samma tolv par obarmhärtiga ögon riktades mot mitt ansikte.

Återigen var det gråskägget, som började tala.

[ 23 ]»Det är inte hans tur ännu. Det är två namn på vår lista före hans.»

»Han undkom oss och störtade in här.»

»Låt honom invänta sin tur. För ned honom till cellen med träväggen.»

»Om han gör motstånd, ers excellens?»

»Begrav era knivar i kroppen på honom. Domstolen skall försvara er. För bort honom tills vi behandlat de övriga.»

De närmade sig mig och ett ögonblick tänkte jag på motstånd. Det hade varit ena hjältedöd, men vem var där för att se den eller för att göra den känd för eftervärlden? Möjligen uppsköt jag blott mitt öde, men jag hade så många gånger varit i svåra lägen och sluppit helskinnad undan att jag lärt mig att alltid hoppas och lita på min lyckliga stjärna. Jag tillät dessa bovar att gripa mig, och jag fördes bort med gondoliären vid min sida med en lång, blottad kniv i handen. Jag kunde i hans mordiska blick läsa vilken tillfredsställelse det skulle bereda honom, om han kunde få någon förevändning att stöta den i kroppen på mig.

Det är underbara platser, dessa stora venetianska hus, palats, fängelser och fästningar samtidigt. Jag fördes genom en gång och ned för en hård stentrappa, tills vi kommo till en kort korridor med tre dörrar. Jag föstes in genom en av dessa, och låset sprang igen efter mig. Ljus kom in helt svagt endast genom ett smalt galler, som vette åt korridoren. I det jag snokade omkring och kände mig för, under[ 24 ]sökte jag noga den cell, i vilken jag blivit insatt. Jag förstod av vad jag hört att jag snart skulle lämna den igen för att framträda inför domsto!en, men det är inte min natur att åsidosätta de möjligheter, som erbjudas.

Stengolvet i cellen var så fuktigt och väggarna några fot högt upp så klibbiga och mögliga, att de tydligtvis befunno sig under vattnets nivå. En enstaka sned lucka högt uppe nära taket var den enda öppningen för ljus och luft. Genom den såg jag en klar stjärna lysa ned på mig, och den synen fyllde mig med, tröst och hopp. Jag har aldrig varit religiös, ehuruväl jag alltid haft en viss respekt för dem, som äro det, men jag kommer ihåg från denna natt, att stjärnan, som sken ned i cellen, föreföll mig som ett allseende öga, som var fästat på mig, och jag erfor samma känsla av trygghet som en ung och förskräckt rekryt måste erfara i striden, då han ser sin överstes lugna blick vila på sig.

Väggarna i mitt fängelse voro på tre sidor av sten, men den fjärde av trä, och jag kunde se att den nyligen blivit ditsatt. Tydligtvis hade en mellanvägg uppförts för att dela en enskild större cell i två mindre. De gamla väggarna, det lilla fönstret eller den massiva dörren erbjödo mig intet hopp. Det var endast den sidan, där träväggen fanns, som lämnade någon möjlighet till undersökning. Mitt förstånd sade mig att om jag trängde mig igenom där — vilket icke föreföll alltför svårt — skulle jag [ 25 ]endast finna mig i en annan cell, lika motståndskraftig som den, i vilken jag nu befann mig. Men jag ville hellre göra något än intet och riktade därför hela min uppmärksamhet och all min energi på träväggen. Två plankor voro vårdslöst hopfogade och så lösa att jag var säker om att kunna lätt skilja dem åt. Jag sökte efter något verktyg och fann ett sådant i benet till en liten säng, som stod i hörnet. Jag tryckte dess ena ända in i springan mellan plankorna och höll just på att bända upp dem, då ljudet av hastiga fotsteg föranledde mig att göra ett uppehåll och lyssna.

Jag önskar jag kunde glömma vad jag hörde. Jag har sett många hundra män dö i striden och själv dödat flera än jag bryr mig om att tänka på, men allt detta var ju ärlig kamp och en krigares plikt. Något helt annat var det att lyssna på ett mord i detta lönnmördarnäste. De höllo på att skuffa fram någon genom korridoren, någon som gjorde motstånd och klamrade sig fast vid min dörr, när han passerade förbi. De måste hava tagit in honom i den tredje cellen, den som låg längst bort från min. »Hjälp! Hjälp!» ropade rösten återigen och därefter »Gerard! överste Gerard!» Det var min stackars kapten vid infanteriet, som de höllo på att döda. »Mördare! Mördare!» Jag skrek och sparkade mot min dörr, men nu hörde jag honom uppgiva ännu ett rop och därefter blev allt tyst. En minut senare hörde jag ett tungt plumsande, och jag förstod, att intet mänskligt öga vidare skulle se Auret. Han [ 26 ]hade gått samma väg som så många hundra andra, vilka saknades vid sina regementens namnupprop under denna vinter i Venedig.

Fotstegen hördes ånyo i korridoren, och jag trodde, att det nu gällde mig. I stället öppnade de dörren till den cell, som låg närmast min och togo ut någon därifrån. Jag hörde stegen dö bort uppför trappan. Ögonblickligen återtog jag mitt arbete på plankorna, och inom några få minuter hade jag lösgjort dem så, att jag efter behag kunde taga bort dem och sätta dit dem igen. Då jag passerade igenom öppningen kom jag in i den andra cellen, vilken, såsom jag väntat, utgjorde den andra hälften av den, i vilken jag blivit instängd. Jag var inte närmare räddningen än förut, ty där fanns inte ytterligare en trävägg, som jag kunde bryta mig igenom, och dörren var låst utifrån. Intet spår förrådde vem min olyckskamrat var. I det jag täppte till öppningen bakom mig med de båda lösa plankorna, återvände jag till min egen cell och inväntade där med allt det mod, varav jag var mäktig, den kallelse, som sannolikt skulle bli min själaringning.

Det skulle dröja rätt länge, men slutligen hörde jag åter ljudet av steg i korridoren, och jag stålsatte mig för att lyssna på utförandet av något nytt förhatligt bovstreck och på det olyckliga offrets skri. Emellertid inträffade ingenting sådant, utan fången insattes i cellen utan användning av våld. Jag hade inte tid att titta genom springan, som förmedlade förbindelsen med den andra cellen, ty i nästa ögon[ 27 ]blick kastades dörren upp, och min kanalje till gondoliär inträdde jämte de andra lönnmördarna i cellen.

»Kom, fransman», sade han. Han höll sin blodfläckade kniv i sin stora håriga hand, och jag läste i hans grymma ögon, att han endast väntade på någon förevändning att stöta den i hjärtat på mig. Motstånd var gagnlöst. Jag följde med utan ett ord. Jag fördes upp för stentrappan och tillbaka till det praktfulla rum, där jag lämnat den hemliga domstolen. Jag infördes, men till min överraskning var det icke på mig deras uppmärksamhet var fästad. Det var en ur deras egen krets, en reslig, mörkhyad ung man, som stod inför dem och förde sin talan i låg, allvarlig ton. Hans röst skalv av oro, han gestikulerade med sina händer eller vred dem under förtvivlade böner. »I kunnen icke göra det! I kunnen det icke!» ropade han. »Jag besvär domstolen att ånyo taga detta beslut under övervägande.»

»Stig åt sidan, broder», sade den gamle mannen, som förde ordet. »Målet är avgjort, och en annan avvaktar sin dom.»

»För himlens skull varen barmhärtiga!» ropade den unge mannen.

»Vi hava redan varit barmhärtiga», svarade den andre. »Döden hade varit ett milt straff för ett sådant brott. Tig och låt rättvisan hava sin gång.»

Jag såg den unge mannen full av grämelse och förtvivlan kasta sig i sin stol. Jag hade emellertid inte tillfälle att fundera över vad det kunde vara som så upprörde honom, ty hans elva kolleger hade redan [ 28 ]fästat sina stränga blickar på mig. Min ödestimma hade kommit.

»Ni är överste Gerard?» frågade den fruktansvärde gamle.

»Jag är så.»

»Adjutant hos den rövare, som kallar sig general Suchet och som i sin tur representerar den ärkerövaren Bonaparte?»

Jag hade på läpparna att säga honom, att han var en lögnare, men att tala har sin tid och att tiga har sin.

»Jag är en ärlig soldat», sade jag. »Jag har följt mina order och gjort min plikt.»

Blodet strömmade till den gamles ansikte, och hans ögon flammade bakom masken

»Ni är tjuvar och mördare allesammans», skrek han. »Vad har ni här att göra? Ni är fransmän. Varför håller ni er inte i Frankrike? Ha’ vi bett er komma till Venedig? Med vad rätt äro ni här? Var äro våra målningar? Var äro St. Markuskyrkans hästar? Vad äro ni för ena, efter ni rövar bort dessa skatter, som våra fäder under så många århundraden hopsamlat. Vi voro en stor stad, medan Frankrike ännu var en ödemark. Ni druckna, bullersamma, okunniga soldater har förstört helgons och hjältars verk. Vad har ni att svara på detta?»

Han var i sanning förfärlig, den gamle, mannen. Han ristade sitt vita skägg i raseri och han likasom skällde fram de små korta meningarna som en arg hund. Jag kunde gott talat om för honom, att hans [ 29 ]tavlor inte skulle fara illa i Paris, att hans hästar verkligen inte voro värda att ställa till bråk för och att han kunde få se hjältar — jag talar inte om helgon — utan att gå tillbaka till sina förfäder, ja till och med utan att lämna sin stol. Allt detta kunde jag hava påpekat, men jag kunde lika väl resonerat i religion med en mameluck. Jag ryckte på axlarna och teg.

»Fången har intet att anföra till sitt försvar», sade en av mina maskerade domare.

»Är det någon, som har någon anmärkning att göra, innan utslaget avkunnas?» Den gamle såg sig omkring i kretsen.

»Det är en sak, ers excellens», sade nu en annan. »Den kan visserligen knappast vidröras utan att riva upp en broders sår, men jag vill erinra om att ett särskilt skäl föreligger, varför en exemplarisk bestraffning bör tillämpas med avseende å denne officer.»

»Jag hade inte glömt det», svarade den gamle. »Broder, om domstolen sårat er i ett avseende, vill den giva er en lysande upprättelse i ett annat.»

Den unge mannen, som talat när jag inträdde i rummet, reste sig vacklande upp.

»Jag kan inte uthärda det», ropade han. »Ers excellens må förlåta mig. Domstolen kan fungera utan mig. Jag är sjuk. Jag är galen.» Han gjorde en förtvivlad gest med sina händer och rusade på dörren.

»Låt honom gå! Låt honom gå!» sade presidenten. »Det är verkligen mera än man kan begära av kött [ 30 ]och blod, att han skall stanna under detta tak. Men han är en sann venetian, och när den första upphetsningen är över skall han förstå, att det inte kunde vara annorlunda.»

Jag hade blivit glömd under denna episod, och ehuru jag inte är den som är van att bliva förbisedd, skulle jag varit så mycket lyckligare, om de fortfarande negligerat mig. Men nu blängde den gamle presidenten åter på mig liksom en tiger, som kommer tillbaka till sitt offer.

»Ni skall få umgälla alltsammans, och det är inte mer än rätt att ni så får göra», sade han. »Ni, en främling, en uppkomling och äventyrare, har understått er att kasta kärliga blickar på sondottern till en doge av Venedig, som redan var trolovad med en ättling av familjen Loredano. Den som åtnjuter sådana privilegier måste betala ett pris för dem.»

»Det kan icke vara högre än de äro värda», svarade jag.

»Det där kan ni tala om för oss, när ni erlagt en del av betalningen», sade han. »Kanske skall ni då inte vara så stolt i hågen. Matteo, ni skall föra denne fånge till cellen med träväggen. I afton är det måndag. Giv honom varken mat eller dryck och för honom inför domstolen om onsdag kväll. Vi skola då fatta beslut angående hans dödssätt.»

Det var inte angenäma utsikter, men det var dock ett uppskov. Man är tacksam även för små ynnestbevis när ett ludet vilddjur med blodfläckad kniv [ 31 ]står invid en. Han drog mig med sig ut och ned för trappan och tillbaka till cellen.

Min första tanke var att sätta mig i förbindelse med min granne i olyckan. Jag väntade, tills stegen dött bort och förde därpå försiktigt de två plankorna åt var sin sida och kikade genom springan. Ljusskenet var mycket matt, så matt, att jag nätt och jämnt kunde urskilja en figur, som låg hopkrupen i hörnet. Jag kunde höra den låga viskningen av en röst vilken bad såsom den ber som är i en dödlig ångest. Det måtte emellertid knarrat i plankorna. Jag hörde ett högt utrop av överraskning.

»Mod, min vän, mod!» ropade jag. »Allt är icke förlorat. Håll modet uppe, ty Etienne Gerard är vid er sida.»

»Etienne!» Det var en kvinnas röst — en röst som alltid ljöd som musik i mina öron. Jag sprang genom öppningen och slog mina armar omkring henne. »Lucia! Lucia!» ropade jag.

Det blev »Etienne!» och »Lucia!» under några minuter, ty man håller inte tal i sådana ögonblick som detta. Det var hon som först återvann fattningen.

»O, Etienne, de vilja döda dig. Hur föll du i deras händer?»

»Jag gjorde som du bad mig i ditt brev.»

»Jag har inte skrivit något brev.»

»De listiga rackarna! Än du då?»

»Jag kom också med anledning av ditt brev.»

»Lucia, jag har inte skrivit något brev.»

»De ha’ fångat oss med samma lockbete.»

[ 32 ]»Jag bekymrar mig inte om mitt öde, Lucia. Dessutom är det ingen överhängande fara för mig. De hava helt enkelt fört mig tillbaka till min cell.»

»O, Etienne, de skola döda dig. Lorenzo är där.»

»Det gamla gråskägget?»

»Nej, nej, en ung, mörklagd man. Han älskade mig, och jag trodde, att jag älskade honom ända till dess — till dess jag lärde förstå vad kärlek är, Etienne. Han kommer aldrig att förlåta mig. Han har ett hjärta av sten.»

»Låt dem göra vad de vilja. De kunna dock icke beröva mig det förflutna, Lucia. Men du själv — vad ämna de göra med dig?»

»Det är ingenting farligt, Etienne. Endast ett ögonblicks smärta och så är allt över. De mena det är ett vanärande märke, älskade, men jag vill bära det som en ärekrona, då jag fått det för din skull.»

Hennes ord kom mitt blod att stelna av fasa. Min fara var en obetydlighet i jämförelse med den skräckinjagande skugga, som smög sig över min själ.

»Lucia! Lucia!» ropade jag. »För himlens skull, tala om för mig vad dessa slaktare ämna göra! Säg det, Lucia! Säg det!»

»Jag vill inte tala om det för dig, Etienne, ty det skulle smärta dig mycket mer än mig… Välan då, välan, jag vill tala om det för att du inte skall vara rädd, att det är något värre, Presidenten har befallt, att mitt ena öra skall skäras av, så att jag blir brännmärkt för alltid, emedan jag älskat en fransman.»

[ 33 ]Hennes öra! Det rara lilla örat, som jag kysst så ofta. Jag tog med min hand på båda de små sammetslena musslorna för att förvissa mig, att detta helgerån icke ännu blivit begånget. Endast över min döda kropp skulle de komma åt dem. Jag svor henne det mellan mina hopbitna tänder.

»Du får inte vara orolig, Etienne. Och ändå är jag i alla fall glad, att du är det.»

»De skola inte få göra dig något ont — de uslingarna.»

»Jag hoppas ännu, Etienne. Lorenze är där. Han teg då domen avkunnades, men han har nog bett för mig, sedan jag gått.»

»Han gjorde så — jag hörde det.»

»Då har han nog lyckats mildra deras vrede.»

Jag visste, att så icke var fallet, men hur skulle jag kunna förmå mig att säga henne detta? Jag kunde emellertid lika gärna ha gjort det, ty med kvinnans livliga uppfattning tolkade hon min tystnad riktigt.

»De ville icke lyssna på hans bön. Du behöver inte vara rädd att tala om det för mig, älskling, ty du skall finna mig värdig en sådan soldats kärlek. Var Lorenzo nu?»

»Han lämnade rummet.»

»Då har han nog lämnat huset också.»

»Han har lämnat mig åt mitt öde. Etienne, Etienne, de komma!»

Jag hörde nu dessa ödesdigra steg och skramlandet av nycklar på avstånd. I vilken avsikt kommo de [ 34 ]nu, då det icke fanns några fler fångar att släpa inför domstolen? Det kunde inte vara för något annat än för att sätta domen över min älskling i verket. Jag stod mellan henne och dörren med ett lejons styrka i mina lemmar. Förr skulle jag riva ner huset än de skulle få röra henne.

»Gå, Etienne, gå!» ropade hon. »De mörda dig, Etienne! Mitt liv är åtminstone inte i fara. I din kärleks namn, Etienne, ber jag dig, gå! Det är ju ingenting. Jag skall inte jämra mig. Du skall inte ens märka, när det sker.»

Hon brottades med mig, den ljuva varelsen, och sköt mig med milt våld till öppningen mellan cellarna. Men nu fick jag plötsligt en idé.

»Vi kunna ännu räddas», viskade jag. »Gör genast utan invändning som jag säger. Gå in i min cell. Fort!»

Jag sköt henne in genom öppningen och hjälpte henne att få plankorna på sin plats. Jag hade behållit hennes kappa, slog den omkring mig och kröp ihop i den mörkaste vrån av cellen. Där låg jag, när dörren öppnades och några män inträdde. Jag hade räknat på, att de icke skulle ha’ någon lykta, då de icke förut haft någon sådan. För dem såg jag blott ut som en mörk massa i hörnet.

»Hit med ljus!» sade en av dem.

»Nej, nej, för hin!» skeek en rå stämma, som jag igenkände såsom den slusken Matteos. »Det här jobbet tycker jag alls inte om, och ju mindre jag ser av [ 35 ]eländet, desto bättre. Jag känner mig ledsen, signorina, men domstolens befallning måste åtlydas.»

Min första ingivelse var att springa upp och rusa mitt igenom dem ut genom dörren. Men hur hade det då gått med Lucia? Förutsatt att det lyckades mig att komma undan, skulle hon vara i deras våld, tills jag hunne komma tillbaka med hjälp, ty ensam kunde jag inte hoppas rädda henne. Alit detta korsade min hjärna som en blixt, och jag insåg, att det enda jag hade att göra var att ligga orörlig, taga saken kallt och se tiden an. Nu trevade den gynnarens grova hand i mina lockar — dessa lockar som eljes endast smekts av kvinnohänder. I nästa ögonblick grep han tag i mitt öra, och jag genomilades av en smärta som om jag blivit bränd med ett glödhett järn. Jag bet ihop tänderna för att undertrycka ett skri och kände hur det varma blodet rann nedåt nacken och ryggen.

»Se så, Gud vare lov, nu är det gjort», sade karlen och gav mig en vänlig klapp på huvudet. »Ni är verkligen en duktig flicka, signorina, det betyget kan jag giva er, och jag ville bara tillönska er en bättre smak än att älska en fransman. Skjut skulden på honom och inte på mig för vad jag måst göra.»

Vad kunde jag göra annat än ligga stilla och skära tänderna av raseri över min hjälplöshet? Men samtidigt lindrades mina plågor och min harm vid tanken på att jag fått lida för den kvinna jag älskade. Det är ju männens vana att säga till damerna, att de skulle villigt underkasta sig något lidande för deras [ 36 ]skull, men det var mitt privilegium att visa, att jag icke sagt mera än jag ville stå för. Jag tänkte också på i vilken vacker dager min handling skulle te sig, om historien komme ut, och hur stolt Conflans’ regemente skulle känna sig över sin överste. Dessa tankar hjälpte mig att lida tyst under det blodet alltjämt tillrade ned efter nacken och därifrån dröp ned på stengolvet. Ljudet därav hade så när fört mig i olyckan.

»Hon blöder starkt», sade en av lakejerna. »Ni gjorde klokt i att hämta en fältskär, eljes finner ni henne död i morgon bittida.»

»Hon ligger alldeles orörlig och har aldrig öppnat sin mun», sade en annan. »Skrämseln har dödat henne.»

»Prata inte dumheter! En ung flicka dör inte så lätt.» Det var Matteos som talade. »Dessutom klippte jag inte bort mera än som behövdes för att sätta domstolens märke på henne. Är det inte något liv i er, signorina? så rör då på er!»

Han ruskade på mig i axeln, och mitt hjärta höll på att stanna av fruktan, att han skulle känna epåletten under kappan.

»Hur är det med er?» frågade han.

Jag svarade intet.

»Jag önskade, min själ, jag hade göra med en man och inte med en kvinna och till på köpet med den skönaste kvinna i Venedig», sade gondoliären. »Låna mig din näsduk, Nicholas, och gå efter ett ljus.»

Nu var det förbi med allt hopp. Det värsta hade [ 37 ]inträffat. Intet kunde nu rädda mig. Jag låg ännu hopkrupen i hörnet, med varje muskel spänd, liksom en vildkatt färdig till språng. Om jag måste dö, så var jag besluten, att min död skulle bliva mitt liv värdig.

En av dem hade gått efter en lykta, och Matteos stod lutad över mig med en näsduk i handen. I nästa ögonblick skulle min hemlighet bliva upptäckt. Men plötsligt rätade han upp sig och stod orörlig. Just i detsamma trängde ljudet av ett förvirrat sorl genom det lilla fönstret högt över vårt huvud. Det var plaskandet av åror och surret av en mängd röster. Så hördes ett brakande i porten däruppe, och en tordönsröst röt: »Öppna! Öppna i kejsarens namn!»

Kejsaren! Det var som om man nämnt något helgon, vid vars blotta namn demonerna bliva förfärade. Matteos, lakejerna, hovmästaren, hela mördarligan sprungo sin kos under rop av fasa. Ett nytt rop utifrån, yxhugg — porten splittrades. Vapenrassel och rop av franska soldater i vestibulen. I nästa ögonblick hördes ljudet av hastiga steg nedför trappan, och en man kom instörtande i min cell.

»Lucia!» ropade han, »Lucia!» Han stod där i halvdunklet, flämtande och ur stånd att finna ord. Men så bröt han ut igen. »Har jag icke visat dig hur jag älskar dig, Lucia? Vad kunde jag mera göra för att bevisa det? Jag har förrått mitt land, brutit min ed, störtat mina vänner och blottställt mitt liv för att rädda dig.»

Det var unge Lorenzo Loredan, älskaren som jag [ 38 ]slagit ur brädet. Mitt hjärta ömmade för honom, men när allt kommer omkring är var och en sig närmast i fråga om kärlek, och om man förlorar spelet, är det en viss tröst att förlora till en grannlaga och hänsynsfull medspelare. Jag ämnade just påpeka detta för honom, men vid det första ord jag sade gav han till ett utrop av överraskning, rusade ut, fattade lyktan som hängde i korridoren och lyste mig i ansiktet.

»Är det ni, usling», skrek han. »Ni franske snobb! Nu skall ni få plikta för den skymf ni tillfogat mig!»

Men i nästa ögonblick märkte han hur blek jag var och observerade blodet som fortfarande dröp från mitt huvud.

»Vad vill det här säga?» frågade han. »Hur har ni kommit att förlora ert öra?»

Jag skakade av mig min svaghet, tryckte näsduken mot såret, reste mig upp och var åter den käcke husaröversten.

»Mitt sår är en bagatell. Med er tillåtelse tala vi inte mer om ena så obetydlig och så rent personlig angelägenhet.»

Men nu hade Lucia trängt sig in från sin cell och berättade hela förloppet för Lorenzo, i det hon lade handen på hans arm.

»Denne ädle herre intog min plats, Lorenzo. Han utstod allt för mig. Han har lidit för att rädda mig.»

Jag iakttog med deltagande den strid, som av[ 39 ]speglades i italienarens drag. Slutligen räckte han mig sin hand.

»Överste Gerard», sade han, »ni är värdig en stor kärlek. Jag förlåter er, ty om ni förorättat mig, har ni på ett ädelt sätt lämnat gottgörelse. Men det förvånar mig att se er vid liv. Jag lämnade domstolen före domens avkunnande, men jag förstod att en fransman icke hade någon nåd att vänta, sedan Venedigs konstskatter blivit förstörda.»

»Han har icke förstört dem», utropade Lucia. »Det är tvärtom hans förtjänst att prydnaderna i vårt palats blivit skonade.»

»En av dem åtminstone», sade jag, i det jag böjde mig ned och kysste hennes hand.

Så, go’ vänner, gick det till, när jag förlorade en del av mitt ena öra. Ett par dagar efter mitt nattliga äventyr fanns Lorenze liggande död på Sankt Markustorget med en dolk i hjärtat. Av bovarna i domsalen blevo Matteo och tre andra skjutna, de övriga förvisades från staden. Lucia, min ljuva Lucia, drog sig undan till ett kloster på Murano[1], sedan fransmännen lämnat Venedig, och där torde hon kanske vara än såsom abedissa — en gammal from dam, som kanske längesen glömt de dagar, då våra hjärtan klappade för varandra, och då hela den vida världen föreföll oss så liten i jämförelse med den kärlek, som brann i våra ådror. Eller kanhända det icke är så. Kanske har hon icke glömt. Kanske upp[ 40 ]lever hon ännu stunder, då klosterfriden rubbas vid minnet av den gamle soldaten, som älskade henne under dessa längesen hänsvunna dagar. Ungdomen är förbi, och lidelsen har slocknat, men en ädlings hjärta är oföränderligt, och ännu skulle Etienne Gerard böja sitt grå huvud inför henne och med glädje förlora även sitt andra öra, om han därmed kunde göra henne en tjänst.


  1. Ö i Venedigs laguner. Övers. anm.