←  V.
Wagner
av Tobias Norlind
VII.  →


[ 76 ]

VI.

I NÖD OCH ELÄNDE tillbragte Wagner vintern 1858—59 i lagunstaden flitigt arbetande på »Tristan». Sedan den andra akten avslutats i mars, lämnade han staden och for till Luzern. En livlig önskan besjälade honom att få återkomma till Tyskland, och han tänkte, om detta kunde beviljas, slå sig ned i Karlsruhe. Han längtade åter att få höra god musik och ville ha en plats och anställning, där han kunde verka. »Genom det eviga fantasilivet utan tillräcklig realitet äro mina hjärnnerver så starkt angripna, att jag blott förmår arbeta i stora avsatser och med långa avbrott», skrev han till Röckel redan 1852. »En halv frihet är lika förödmjukande och förkrossande som en fullständig ofrihet.» Hans verk hade börjat uppföras allt oftare i Tyskland. Särskilt »Tannhäuser» hade blivit omtyckt. Berlin hade givit verket 1856, och 1859 nådde »Lohengrin» till och med Dresden. Överallt erkändes hans genialitet, och många önskade, att han skulle återvända. Äntligen erhöll han i augusti 1860 rätt att slå sig ned var han ville i Tyskland, dock ej i Sachsen. Wagner befann sig då i Paris, dit han begivit sig för att genomdriva en Tannhäuser[ 77 ]premiär på Stora operan. Året innan i augusti var Tristanpartituret avslutat, och han hoppades att någonstädes i Tyskland få verket uppfört.

Parisvistelsen blev i början angenäm nog för honom. Otto Wesendonk, som ej ens efter skilsmässan 1858 övergivit honom, hade köpt ensamrätten till Nibelungenpartituret för 24,000 francs, och med dessa penningar kunde Wagner göra i ordning ett hem åt sig med all komfort i den franska huvdstaden. Fri från ekonomiskt tryck ville han nu också ha sin Minna hos sig och kallade henne till sig. De förstodo varandra numera ej. Att vara grande dame och hålla audienser därtill passade hon ej, och den stora tjänstepersonalen besvärade henne. Hon var van vid att gå i köket själv och syssla i hemmet utan hjälp. Sin man såg Minna så litet. Han var än borta, än hemma och hade mottagning. Musikaftnar för en utvald församling hade han regelbundet, och då kom allt vad Paris hade av förnäm värld dit. Minna skulle sitta i siden och sammet och se intressant ut.

I januari hade Wagner givit tre orkesterkonserter i Paris och i mars följde två i Brüssel. Alla musikvänner talade om den underbare mästaren, och såväl börds- som penningaristokratien ville lära känna honom. Direktör Carvalho vid Théâtre Lyrique funderade på att ge »Tannhäuser» och såg sig blott om efter lämpliga solistkrafter. Wagner ville dock hellre ha sitt verk upp på Stora operan, och genom furstinnan Pauline Metternich lyckades [ 78 ]han få kejsarens befallning till Stora operan att genast öva in verket.

Så långt hade allt gått väl. Dock skulle han även få pröva på hårda motgångar. Från Karlsruhe kom underrättelsen, att Tristan ej kunde uppföras där. Musiken beredde för stora svårigheter. Fienderna i den franska huvudstaden voro många och starka. Mest grep det väl Wagner, att Berlioz — Liszts vän och den nya konstens överstepräst i Paris — öppet förklarade sig mot »framtidskonsten». »Jag höjer handen och svär: con credo>», hade han på sitt vanliga lidelsefulla sätt sagt. Härtill kommo ekonomiska trångmål. Han hade levat över tillgångarna och befann sig i skuld. Förmögna vänner hjälpte honom väl ur förlägenheten, men hans stora hus slukade ständigt nya summor. Arbetet på Tannhäuser hindrades även på mångahanda sätt. Balettkåren protesterade, för att det ej fanns en balett efter andra akten. Wagner sökte ställa dem till freds genom att ändra om scenen i Venusberget, så att de kunde få dansa där, men det hjälpte ej mycket. De förklarade, att den fina publiken ej kom så tidigt till teatern. Deras konst skulle således vara förgäves. Meyerbeerpartiet uppbjöd hela sin förmåga att hindra en Wagnerpremiär. Äntligen var man färdig med förberedelserna, och den 13 mars 1861 var den stora dagen — men vilken dag! Under hela föreställningen visslades, stampades och skränades, så att Wagner knappt själv kunde höra musiken. Andra och tredje gån[ 79 ]gen — den 18 och 24 mars — skedde samma protester. Då förmådde han ej stå ut längre utan tog sitt verk tillbaka. Därmed var hans andra vistelse i Paris avslutad.

I mars for han till Karlsruhe och sedan till Weimar, där han sammanträffade med Liszt och medlemmarna i Allmänna tyska musikföreningen — en nygrundad sammanslutning för Liszts och Wagners musik. Därefter gick i augusti färden till Wien, varest man lovat uppföra »Tristan och Isolde».

Wagner hade särskilt satt sin förhoppning till detta verk. »Denna Tristan blir något fruktansvärt», skriver han, då han höll på att avsluta arbetet, »denna sista akt! Så långt har det måst gå med mig. O, det blir djupt och skönt, och de upphöjdaste under foga sig smidigt till sinnet! Något sådant har jag ännu ej gjort: men så går jag också alldeles upp i denna musik!» Wagner hade rätt: det blev något säreget, som ej liknade något annat av hans andra dramer. Han såg, att hans tankar om musikdramats natur just här fått verklighet, därför ville han även försvara sig från sådana beskyllningar, att allt skapats, sedan teorierna först lagts till rätta. Det var något vida högre än alla spekulationer i en ny stil, och om teorierna bekräftats, var detta blott ett bevis på, att han ej tänkt annat än vad som kunde konstnärligt utföras.

Det säregna i verket ligger i själva stilen. Allt är psykologisk utveckling, ett slags själslig analys [ 80 ]av känslor i ord och toner. Han hade i Zürich sysselsatt sig med Schopenhauer (1854), och ur denna hämtat sin nya uppfattning om livet som en trängtan efter döden — befriaren. Allt detta filosoferande återspeglas i dramat. Både Tristan och Isolde veta från början med sig, att de vigt sig till undergång och leva blott för en smärta, som de själva sökt och som de frivilligt hängett sig åt.

Handlingen är den minsta möjliga: Tristan — konung Markes av Cornwallis trogne tjänare — skall på ett skepp föra Irlands konungadotter Isolde till sin herre som hans brud. Isolde tärd av kärlek till Tristan vill giva sig döden, innan hon nått Cornwallis’ kust och ber Tristan tömma giftbägaren med sig. Han bifaller härtill, men Isoldes tjänarinna Brangäne har i stället givit dem kärleksdrycken, för att på så sätt åtminstone rädda dem till livet. Just som de falla i varandras armar, ropas, att båten nått land och Marke väntar sin gemål. I andra akten har konungen gått på jakt, och Tristan och Isolde mötas i trädgården utanför borgen, där de i nattens stillhet hålla varandra fast omslutna. Den falske Melot har upptäckt allt för konung Marke, som nu överraskar de älskande. Tristan vill hämnas på Melot men avstår från att försvara sig. Sårad faller han i Isoldes armar. I tredje akten är Tristan av sin trogne tjänare Kurvenal förd långt bort till sin egen borg. Hans sår kan ej botas mer än av Isolde, och man har sänt bud till henne. Hon kommer, men Tristan [ 81 ]faller död ned vid hennes fötter. Isoldes hjärta brister, och för sent kommer Marke för att förlåta dem.

Ämnet är som synes starkt koncentrerat och betydligt förenklat: idel lyrik, där själva skildringen — i full överensstämmelse med de åsikter Wagner själv i sina skrifter närmare utrett — är förlagd till orkestern. Endast den kan rätt belysa och förklara, vad som försiggår. Dramat blir därför till hela sitt väsen ett symfoniskt stycke, där allt är instrumental färgprakt med karakteristiska, väl bearbetade motiv i en rik orkestral klädnad. I musikaliskt hänseende äro inledningarna till första och andra akterna de bästa. Som drama betraktat ligger tyngdpunkten i andra akten, där motivbehandlingen är särskilt verkningsfull. Däremot saknar tredje akten tillräckligt livfulla partier och kan ej nå högre dramatiskt liv. Orkestern har därför vida mindre att säga. Själva dikten blir rent av för filosofisk, och man tycker sig formligen höra ett stycke ur Schopenhauer i slutorden av Isolde: »Skall jag lyssna, skall jag andas? Skall i svallet bort jag svinna, ljuvt i doft och glöd förbrinna? Får i vaggande dröm, i den klingande ström, där mig världsanden viskar sitt ’glöm’! Jag drunkna — försjunka — utan namn — i nattens famn!»

Verket var ej lätt att utföra varken i orkestralt eller vokalt hänseende, och Wiens hovopera behövde många repetitioner för att rätt behärska allt. Tyvärr insjuknade sångaren Ander, som hade åtagit [ 82 ]sig Tristans parti, och premiären måste allt längre uppskjutas. Till sist i mars 1863, då redan 77 repetitioner ägt rum, meddelades, att verket ej kunde givas.

Wagner, som nu ånyo var skild från Minna, hade i mars 1862 fått amnesti även för Sachsen, och hans trogna hustru hoppades därför, att han nu skulle komma till henne i Dresden. Han föredrog dock i stället att hyra en villa i Biebrich utanför Mainz för att där nära sin förläggare Schott utarbeta sin »Meistersinger». Han hade ånyo i Wien hösten 1861 under övningarna på Tristan fått fast grepp om detta ämne, som redan sysselsatt honom i Dresden. Den 25 januari 1862 var dikten färdig, och kompositionen påbörjades omedelbart, dock måste han av ekonomiska skäl ofta avbryta för att dirigera konserter. Så reste han från Biebrich i februari 1863 över Berlin till Petersburg och Moskva för att giva orkesterkonserter. Resan blev mycket givande, och han hyllades av den ryska aristokratien på ett förekommande sätt. Även hovet visade honom stor uppmärksamhet. När Wagner återkom, var villan i Biebrich upptagen av ägaren, och han måste se sig om efter annan plats. Vart skulle han nu taga vägen? En av hans vänner i Wien skrev och meddelade, att han sökt ut ett trevligt hus i förstaden Penzing utanför Wien, och Wagner fann platsen förtjusande och köpte villan.

Hans ekonomiska förhållanden hade kunnat vara goda, om han väl förstått att spara. Hans dramer, [ 83 ]som nu gåvos över hela Tyskland, inbragte ej så litet, och orkesterkonserterna lämnade även belydande tillskott. Härtill kommo förläggarhonoraren för nya verk och talrika gåvor från högtställda vänner. Det tycks dock, som om Wagner numera alldeles övergivit alla de enkla vanor han förut haft. Redan under andra vistelsen i Paris hade han omgivit sig med en stor lyx i husinredning och många tjänare till skötseln av allt. Här i Penzing blev det än värre. I brev till Mathilde Wesendonk skriver han: »På mig kan inte mycket ändras, jag behåller mina små svagheter, bor gärna angenämt, älskar mattor och vackra möbler, kläder mig hemma och vid arbetet gärna i siden och sammet och — måste därför också föra min korrespondens härför.» Denna sistnämnda »korrespondens» för inredning är oss även bevarad och lämnar en god inblick i den raffinerade lyx han behövde för att känna sig till freds och kunna komponera. Till en »dekoratör» av Penzingvillan skriver han: »Bäste herr Schweikhart! Jag ber Er härmed att låta min betjänt få med sig av den röda plyschen; behåll därav endast så mycket, som Ni behöver till spegeln och till den stora länstolen i sovrummet. Gör ej i ordning några flera mattor; för gästrummet har jag bestämt mig för en annan matta. Jag väntar nu från Eder ytterligare: 1) de två bruna länstolarna för musikrummet; 2) hörndekorationen bakom kanapéen; 3) de två länstolarna i gröna hörnrummet, som skola klädas över (violett siden); 4) den höga länstolen med [ 84 ]violett sammet; 5) den stora länstolen med röd sammet för sovrummet; 6) den stora spegeln; 7) den violetta sammetsmattan samt mahognybyrån och väggskåpet; 8) samtliga gardiner i gröna rummet; 9) fönsterdraperierna i blått ylle för skrivrummet; 10) de dito i lila för gröna rummet; 11) draperierna i blått siden för sovrummet; 12) det vitstickade täcket för sängen så väl som det ännu felande snörmakeriet på sängen. Dessutom skulle Ni även i matsalen sätta upp gardiner åt mig, ävensom små vita jalusier.»

En särskild brodös hade hand om speciella detaljer i inredningen. Denna beskriver sitt verk så här: »Väggarna överdrogos med siden, och runt omkring anbragtes girlander. Från plafonden lyste en underbar ampel med dämpat sken. Hela golvet var betäckt med tunga, utomordentligt mjuka mattor, i vilka foten formligen sjönk ned. Möblemanget bestod av en liten soffa, några fåtöljer och ett litet bord. De förra voro betäckta med dyrbara överkast och kuddar, som han mestadels använde till att stödja armbågarna mot. Jag hade förfärdigat dem alla.» Ej blott hemmet försågs med lyx utan även mästaren själv. Hans garderob bestod av 24 olika färgade nattrockar av siden, benkläder av atlas med tillhörande rockar, sidenskor, alltsammans vadderat eller fodrat med pälsverk.

Hur han sedan hade det »i vardagslag» få vi veta av ett brev till hushållerskan i december 1863, då han varit ute och rest: »Gör nu allt riktigt trevligt [ 85 ]hemma, min skatt, så att jag kan vila ut i ro, vilket jag mycket längtar efter. Allt måste vara riktigt lint och väl — uppvärmt. Laga så, att det vackra kabinettet är hemtrevligt; när det är hett, så öppna snällt, så det blir lagom varmt där. Ställ även om, att det är väl parfymerat; köp de bästa flaçoner, så att det doftar verkligt gott.»

Till hemmet hörde sannolikt även hästar och vagn, ty han skriver längre ned i sitt brev: »Jag behöver väl bara enspännaren».

Allt detta kan ju synas i högsta grad lättsinnigt, och så tolkades det även av alla hans anhöriga och icke minst hans fiender. Dock måste man härvid ej döma en kompositör som varje annan dödlig. Var och en konstnär behöver en viss omgivning för att känna sig inspirerad, och Wagner krävde i hög grad allt, som estetiskt kunde stimulera honom. Alla olika färgsensationer, som funnos i hans rum, voro nödvändiga för hans produktion. Wagner hade ett enastående utvecklat ordningssinne. Partituren skrevos ned redan från början i ett präntat skick, som om det gällt att åstadkomma ett det praktfullaste dedikationsexemplar. Om han under själva komponerandet behövde ändra något, skrev han hellre om hela sidan, och kom ett enda litet bläckstänk för mycket, kastades bladet genast bort. I övrigt komponerade han, soignerat klädd och i ett väl ordnat rum, vid flygeln med locket halvuppslaget som bord, så att han då och då med ena handen kunde slå ned ett eller annat ackord eller en [ 86 ]tonfras. Mestadels arbetade han lugnt och jämnt utan handrörelser eller något sjungande, även utan att under arbetet uppeggas eller upphettas.

Text och musik tillkommo så till vida samtidigt, som dikten i allt anlades med hänsyn till förtoningen. Om ämnet någon gång hänförde honom, så att det rent musikaliska kom att skymmas, återtog och övervägde han noga efteråt, om det lät uttrycka sig i toner, varom icke omarbetades dessa partier genast. Musikaliska skisser fingo följa med i första utkastet till dikten och tjäna som vägledning vid det senare komponerandet. Dock kunde han givetvis ej helt och hållet överblicka alla detaljer av musikdramat under tiden som texten skapades. I regel utgavs dikten — åtminstone efter 1850 — för sig i tryck, innan musiken påbörjades, men han lät sig ej härav bindas, ty fann han sedan, att texten vid själva förtloningen behövde retuschering, ändrade han den utan vidare så ofta och så länge tills allt passade fullständigt samman. Detta dubbla arbete samtidigt i ord och toner tog lång tid och ansträngde mycket, därför behövde han ro och behaglig sinnesstämning.

Hans abnorma behov av komfort bragte honom tyvärr alltför ofta i förlägenhet och hindrade på så sätt hans produktion. Det gick i Wien på samma sätt. I mars hade han redan kommit i ekonomiskt trångmål och ingenstädes var heller något lån att uppdriva. Konsertresor till Ryssland att reglera affärerna kunde ej anordnas detta år, och så åter[ 87 ]stod ej annat än att i hemlighet komma ifrån allt. Han flydde från plats till plats. Gäldenärerna lade beslag på hans bohag, och vännerna måste sälja villan. I början av maj var han i Stuttgart, då en förnäm herre sökte honom. Wagner ville fly och ej taga emot, enär han fruktade det värsta. Men det var omöjligt att undkomma. Han måste stanna. Den höge herrns ärende bestod i framlämnandet av ett brev från konungen Ludvig II i Bayern, att mästaren måtte komma till honom. »När jag en gång får bära purpurn, vill jag visa hela världen, hur högt jag sätter Richard Wagners geni», hade konungen sagt. Den 10 mars hade han bestigit tronen, och ett av hans första åtgöranden var att kalla Wagner till sig.

Kort efter stod Wagner inför sin konung. »Han älskar mig med den första kärlekens hela innerlighet och glöd», skriver Wagner, »han känner och vet allt om mig och förstår mig som min egen själ. Han vill, att jag alltid skall stanna hos honom, arbeta, vila ut mig, uppföra mina verk; han vill ge mig allt, vad jag behöver därtill; jag skall avsluta Nibelungen, och han vill uppföra den så som jag önskar det. Jag skall vara min egen herre, icke kapellmästare, ingenting annat än mig själv och hans vän. Är icke detta oerhört? Kan detta vara annat än en dröm! Tänk er, hur gripen jag är! Min lycka är så stor, att jag är alldeles förkrossad därav.»

Wagner fick till sitt förfogande en ståtlig villa vid Starnbergersjön och till hösten dessutom ett eget [ 88 ]hus i staden. Han arbetade nu med friskt mod vidare, och alla hans påbörjade men ej avslutade verk — »Nibelungen» och »Mästersångarna» — ville han genast avsluta. Men även nya verk föresvävade honom. »Parsifal», som han på 40-talet påtänkt och 1857 — omedelbart efter Tristandiktens avslutande — skisserat, upptogs ånyo, och i januari 1865 förelåg redan ett utkast. Mångahanda omständigheter hindrade dock Wagner från att arbeta på sina verk. Bland annat hade konungen föreslagit resandet av en stor festspelsteater, och Gottfried Semper — Wagners vän sedan Dresdentiden — skulle göra ritningarna till byggnaden, som beräknades kosta 3½ million gulden. Även ville konungen höra »Tristan och Isolde». I oktober 1864 gav Ludvig befallning om att verket till våren skulle uppföras. Bülow — Wagners lärjunge sedan 50-talets början — kallades från Berlin till München för att leda instuderingen. Makarna Schnorr v. Carolsfeld fingo rollerna Tristan och Isolde. Den 10 juni 1865 ägde premiären rum, och Wagners konst syntes nu ha segrat.

Emellertid hopade sig åter mörka moln. Det reaktionära partiet i München gjorde allt för att hos konungen nedsätta Wagner. I tidningarna rasade man emot främlingen, som förvridit huvudet på monarken. Musikvännerna kunde ej fördraga, att hovkapellmästaren, den aktade gamle Franz Lachner, blivit ställd åt sidan för Buälow. Stormen blev värre och värre, och till sist måste konungen bedja [ 89 ]sin vän för någon tid lämna München. Den 10 december reste Wagner för att ånyo söka sig en fristad i Schweiz. Visserligen tänkte konungen snart återkalla sin käre mästare, men Wagner, som under tiden i Triebschen (februari 1866) funnit en härlig bostad, ville numera ej återvända.

I början av år 1866 hade Minna avlidit i Dresden, och Wagner var åter fri att knyta ett nytt äktenskapsband. Han hade länge känt sig dragen till Liszts dotter Cosima, som var gift med Bülow. Förhållandet mellan de två makarna var ej särdeles varmt, och Cosima var själv gripen av beundran för den store mästaren. Bülow lät ädelmodigt sin hustru hjälpa Wagner, och hon blev hans allt i alla. I München kunde hon när som helst komma till konungen och framföra Wagners alla önskningar. Såsom baronessa von Bülow hälsades hon med viss vördnad vid hovet, och aristokratien vågade ej uppträda mot henne. På så sätt blev Cosima hans ovärderliga stöd och förtrogna. I oktober 1866 flyttade hon ut till Triebschen. Wagner begärde snart, att hans vän skulle avstå sin hustru åt honom. Bülow gick till sist in härpå, men begärde, att Cosima före sitt nya äktenskap skulle bege sig till sin fader i Rom och i två års tid vara borta. Då varken Wagner eller Cosima ville gå in härpå, uppstod snart ett kyligt förhållande mellan mästaren och hans dirigent. Oppositionen i München tog upp skandalämnet, och snart måste även Bülow nedlägga sin verksamhet.

[ 90 ]Dessförinnan hade dock Wagner vunnit ännu en seger. Året 1866 hade han återtagit arbetet på »Mästersångarna», och i februari 1867 var verket färdigt. Övningarna begynte på hösten, och den 21 juni 1868 ägde premiären rum. Wagner satt i den kungliga logen vid sin beskyddares sida, och på bifallet från publiken svarade han efter en vink av monarken från denna höga plats. Detta ansågs som en oerhörd förhävelse och ett bittert hån mot all hovetikett. Anfallen i tidningarna blevo ännu hätskare än någonsin, och Wagner var glad att kunna draga sig tillbaka till sitt kära Triebschen.

»Mästersångarna» är Wagners enda komiska opera. Han har för en gångs skull lämnat dramat för att skriva — väl icke direkt en satir men likväl något ditåt. Han hade så ofta mött hån och spott från andra musiker och ej minst från kritiker, att han verkligen en gång kände lust att själv agera rollen av konstbedömare. Hans bittraste fiende var musikkritikern Eduard Hanslick i Wien, och just under wienertiden hade Wagner känt särskild lust att skriva vidare på sin opera. Wagner var dock en alltför känslofull natur för att gripa till den bitande, hånande satiren. Han föredrog i stället den milda humorn. »Slå dig helt och hållet på humorn», skriver han 1850 till Uhlig, »utbilda din färdighet däri än mera och bestämdare; skriv intet allvarligt mer, och skratta hela tiden: det är det enda sätt varmed man kan uppehålla livet och ändå alltid vara nyttig.»

[ 91 ]Mästersångarna äro diktare, som gått igenom alla graderna från lärling till mästare men ändå förblivit ärliga och redliga hantverkare — buntmakare, bleckslagare, bagare, tenngjutare, kryddkrämare, skräddare, såpsjudare, kopparslagare och strumpvävare. En riddare, Walther von Stoltzing, har förälskat sig i guldsmeden Veit Pogners dotler Eva och får höra, att hon är bortlovad till den som vid midsommarfesten sjunger den vackraste prissången. David — Hans Sachs’ lärling — underrättar honom om att det skall bli sångarmöte, och där kan han visa sin förmåga som diktare och sångare. Skrivaren Beckmesser — Wagner hade först tänkt kalla honom Hans Lick — är Walthers konkurrent om Evas hand och får vid mötet i uppdrag att i egenskap av »mästare» rätta den unge riddarens sångprov. Det gör han så eftertryckligt han förmår, men Hans Sachs finner sången visserligen olik den vanliga mästersången men i alla fall förträfflig. Beckmesser replikerar, att Sachs skulle sy litet bättre skor i stället för att vara kritiker. Beckmesser vill till aftonen uppvakta Eva med en serenad, för att hon skall finna hans kärliga hjärta.

På aftonen sätter sig Sachs och arbetar på sina skor; David har fått löfte om en läckerbit av sin Lena — Evas jungfru — för att han lärt upp Walther i sångaryrket. När emellertid Lena hör, huru illa det gått riddaren vid provet, lämnar hon honom strax. Eva och Walther ha stämt möte, men då Lena fått höra om Beckmessers serenad, be[ 92 ]slutar hon byta kläder med sin härskarinna och sedan själv sätta sig i fönstret. Nattvakten går sin rond genom gatorna och sjunger, att klockan slagit tio. Beckmesser träder fram och sjunger sin serenad, som emellertid varken till texten eller melodien eller ackompanjemanget är ett mästerprov. Sachs markerar felen med hammaren på skon och ett förfärligt väsen uppstår. Eva och Walther sitta dolda under en lind på en bänk och höra på Beckmessers misslyckade serenad. Under väsendet rusar David fram, och då han finner skrivaren i färd med ömma visor till hans Lena, faller han över honom och pryglar duktigt upp honom. Beckmesser skriker; alla vakna upp i staden och rusa yrvakna ut på gatan. I mörkret slår var och en blint på utan att veta, vem han träffar, och ett vilt slagsmål uppstår, som först upphör, när nattvakten stöter i sitt horn och sjunger, att klockan är elva slagen.

På morgonen befinner sig Hans Sachs i sin verkstad och mottager besök av Walther, som är rädd för att han ej skall lyckas. Han lämnar en sång som prov. Sachs undervisar den unge riddaren om, hur en sång skall skrivas, och han går. Beckmesser träder in, och då han ej finner Sachs, griper han Walthers sång i tron att den är av mästaren. Sachs kommer och ger honom gärna lov att använda sången — han skall aldrig utge den för sin! Eva behöver ha litet reparationer på sin sko. Sachs förstår nog, »var skon klämmer», och låtsar laga den. Hon ber Sachs hjälpa hennes riddare och fal[ 93 ]ler i mästarens armar, just som Walther inkommer. De gå sedan igenom prissången. — Festen har börjat och alla träda fram. Beckmesser sjunger sin hos Sachs tagna sång men har missförstått orden och blir utskrattad. För att hämnas, säger han, att Sachs gjort den. Den sluge mästaren erkänner då, att sången är av Walther, som nu får träda fram och sjunga. Han vinner priset.

Det är ej svårt att finna tydliga hänsyftningar på Wagner själv och kritiken över hans verk. Så till exempel säger Beckmesser, när han skall bedöma Walthers första sång: »Ej mellansats, ej koloratur och ingen natur», och de andra tillägga: »Vem kallar det sång? Blott buller och bång; idel öronrammel och meningslöst skrammel.» — När Eva frågar Sachs om Walthers sång verkligen var så dålig, svarar mästaren:

Mitt barn! För honom allt brista torde,
I intet land han mästerskap får;
Den Gud till mästare gjorde,
Hans lott är bland mästare mäkta svår!»

När sedan Walther kommer med sina bekymmer till Sachs, säger denne:

En vacker sång att sjunga
Plär lyckas för de unga,
Ty våren dem sången lär!
Men kommer höst och vintertid
Och nöd och sorg i livet …
De som då än mäkta sjunga
Så vackert som de unga —
Se mästare kallas de!

[ 94 ]Den nya skolan hade mycket få verk i den komiska genren. Förutom »Mästersångarna» finnes blott ett från denna första tid: Cornelius’ »Barberaren i Bagdad» (1858). Det råder en utomordentlig skillnad i hela läggningen mellan dessa två operor. I den äldre är allt graciöst och lätt med en spröd nästan tunn färgläggning. Det är som den luftigaste fédans, där jorden knappt beröres. I den yngre är allt däremot tungt och tryckande — nästan klumpigt — en mäktig orkester och polyfont utarbetad instrumentalsats av överväldigande rikedom. Nog spåras mästarehanden men en tung järnhand, som är mera van att kämpa i gigantiska strider. Allt är anlagt på bredden och på djupet, som om det gällt att skildra något riktigt roligt i Brodignags land. För Wagners egen del betydde väl denna stora måttstock mindre. Eftervärlden är också van vid att se upp till musikdramats store patriark som till den store jätten, som lever ensam bland de höga fjällen. När en jätte skrattar, låter det som åskan — det är fullt naturligt, och ingen väntar sig annat heller. Men för den komiska operans framtid var det högst beklagligt, att ej Cornelius’ lilla nätta opera fick tjäna som mönster i stället för Wagners.

I Triebschen hade Wagner under tiden tagit upp arbetet på Sigfrid, där han slutat i juni 1857. Dock kommo täta avbrott, som hindrade verkets vidare fortskridande. I februari 1869 var andra akten slutförd. En besvikelse för Wagner blev det, att [ 95 ]hans sköna tanke att spara premiären för en festspelsteater måste uppges. Den dyra byggnaden i München kunde ej bli en verklighet, och konungen begärde att få höra de redan färdiga delarna av tetralogien. »Rhenguldet» upptogs till instudering 1869 under Hans Richter, som trädde in i Bülows ställe. Då allt skulle forceras, hann den nye dirigenten ej göra de nödiga övningarna och vägrade därför att vidare befatta sig med verket. Franz Wüllner övertog då allt, och den 22 september 1869 ägde premiären rum i ett skick, som långt ifrån kunde sägas vara mönstergillt. Under tiden var tredje delen av »Sigfrid» avslutad, och »Ragnarök» påbörjades omedelbart. I München förbereddes »Valkyrian» och gavs under Wüllner den 26 juni 1870. Wagner stod tämligen likgiltig för båda dessa Münchenuppföranden och tänkte på en annan plats för sina festspel. Han var tills vidare fullt upptagen med »Ragnarök» och avslutade andra akten i juli. I februari 1871 var »Sigfrid»även färdig i partitur, men ej förrän 21 november 1874 var »Ragnarök» fullt avslutad.

Den 25 augusti 1870 ingick Wagner äktenskap med Cosima, som allt sedan 1868 bott hos honom i Triebschen. Han hade med detta steg förlorat två av sina mäktigaste och starkaste vänner: Liszt och Bülow. Konung Ludvig kände sig även kränkt genom de obehagliga skandalhistorierna i München, och det rådde en tid ett mycket spänt förhållande mellan mästaren samt hans höge vän och beskyd[ 96 ]dare. Wagner ansåg sig därför nu ej bunden med några band av hänsyn till München och tog själv upp arbetet för sin festspelsteater. Det stod klart för honom, att denna ej borde ligga i någon huvudstad med en stor teater vid sidan. Långt borta från en merkantil medelpunkts jäkt och bråk måste den byggas, och det lilla Bayreuth i norra Bayern kom då för honom som idyllisk nog.

Kriget 1870 hade enat Tyskland, och segern över Frankrike hade höjt tillförsikten och tron på tyska nationens kraft. Wagner följde även de politiska händelserna med stort intresse. För kejsarens triumftåg i Berlin skrev han sin briljanta »kejsarmarsch» 1871. För sin hustru och hennes födelsedag julafton 1870 komponerade han »Sigfrididyllen». I april 1871 reste Wagner till Berlin och passade då på att göra en liten avstickare till staden Bayreuth. Dess gamla teater kunde naturligtvis ej komma i fråga, utan det gällde att få en lämplig tomt för en egen teaterbyggnad. Stadens myndigheter visade det största tillmötesgående. På hösten begärde han definitivt besked av staden, och den 6 november erhöll han svar, att man ville göra allt för att tillfredsställa hans önskningar. Han reste sedan i december dit ännu en gång och avslutade alla de rent affärsmässiga handlingarna; slutligen fastställdes grundstenläggningen för teatern till våren 1872.

Så långt hade allt gått väl, men värre var att skaffa penningar till verkets fullbordande. Man för[ 97 ]sökte först grunda så kallade patronatsföreningar, där var och en mot en summa av 100 thaler skulle tillförsäkra sig rätt till fritt besök. Det gick tämligen trögt med medlemsteckningen, och musikhandlare Emil Heckel i Mannheim föreslog då att lägga företaget på en betydligt bredare bas genom att stifta små Wagnerföreningar på skilda platser. Redan vintern 1872—73 inrättades ett särskilt »Nibelungen-kansli» för festföreställningarna vid det officiella öppnandet. Planen att redan 1874 inviga byggnaden måste uppges, då penningar ännu fattades. Wagner tvangs, som så mången gång förut, då det gällt att skaka fram stora summor, företaga konsertresor och dirigera orkester. Det fattades likväl ännu mycket, och han sökte då få riksdagsanslag. Även detta slog fel. Då kom oväntat hjälpen. Konung Ludvig ställde ut ett lån på 300,000 mark och kejsar Wilhelm köpte 25 patronatskort för 22,500 mark. Nu kunde tiden fastställas för övningarna till sommaren 1875 och för festspelen till sommaren 1876. Wagner hade redan 1872 lämnat sitt kära Triebschen och flyttat till Bayreuth.