←  VI.
Wagner
av Tobias Norlind


[ 98 ]

VII.

NIBELUNGENS RING är berättelsen om guldet, som bringar ofrid och ont över världen. Rhen äger skatten först, och endast när den vilar tryggt i flodens sköte, är ingen förbannelse knuten till den.

I Rhenguldet omtalas, hur skatten rövas från rhenjungfrurna och kommer i jättarnas våld. De tre rhendöttrarna Wellgunda, Woglinda och Flosshilda leka omkring en klippa, där guldet finnes. Nibelungen Alberik kommer och vill rycka det från dem. Woglinda uttalar då hemligheten: »Blott den, som kärlek kallt försvär, blott den, som livets lust förlär, till lön skall lära den kunskap att löda guldet till ring.» Alberik är genast villig till offret: »Jag hämtar till harm ert guld, smider den hämnande ring. Du höre det flod: Så förbannar jag kärlek.» Rhen blir med ens dunkel. — Scenen förflyttas till Valhall, där Wotan beskådar sin borg, som jätten Fasolt byggt för priset av Freja. Fricka — hans gemål — förebrår honom hans löfte att ge bort Freja, hon som dock äger ungdomsäpplena. Fasolt kommer för att hämta sin brud, men Wotan vill ej avstå henne. Loge berättar då om Alberiks [ 99 ]ring. Fasolt lovar att avstå Freja för ringen. Gudarna gå ned till underjordens rike och lyckas genom list rycka ringen från Alberik. Denne uttalar då en förbannelse över alla, som komma att få ringen i sin hand: »Som med harm den blev mitt rov, förbannas denna ring. Ej den lycklige lyse dess ljusa glans. Vem den beskärs, han sarges av sorgen. Och vem den ej har, han hetsas av hat. — Hans liv till last skall i leda förgå, ej ringens herre, men ringens träl, tills i denna hand vad mig rövats åter jag håller.» Wotan vänder tillbaka och lösköper Freja. Dock har han redan hemfallit åt straffet, och gudarnas undergång väntar. Fasolt drabbas själv ögonblickligen av förbannelsen, i det hans broder Fafner dödar honom och bemäktigar sig guldet. Denne lägger sig som en stor ormdrake för att vakta sitt guld.

Valkyrian handlar sedan om wälsungarna — Odins barn Siegmund och hans tvillingsyster Sieglinde. Denna senare är gift med Hunding, som hon dock aldrig älskat. Siegmund kommer förföljd och söker skydd i deras hus. Sieglinde visar på ett svärd, som Wotan fäst i en trästam. Den som kan rycka det ut, skall äga det. Ingen har förut lyckats. Siegmund går fram och griper svärdet. Båda hänge sig åt sin unga kärlek och lycka. — Wotan och hans älsklingsvalkyria Brynhilda samtala. Hon skall skänka seger åt Siegmund, som nu förföljes av Hunding. Fricka kommer dock emellan och säger, att Siegmund skall gå under, ty han har brutit gästvän[ 100 ]skapens band, kränkt en annans hustru och begått blodskam. Wotan vill göra undanflykter men måste till sist lova seger åt Hunding. Brynhilda skall utföra uppdraget. Siegmund och Sieglinde komma och slå sig trötta ned. Hunding följer efter för att hämnas sin kränkta ära. I striden mellan Siegmund och Hunding hjälper Brynhilda, mot Wotans befallning, Siegmund. Wotan kommer vred och splittrar Siegmunds lans, så att han försvarslös faller. — Brynhilda befaller, att Sieglinde skall föras långt bort till jättarnas värld, där Fafner vaktar sitt guld och gudarna aldrig komma. Brynhilda sänkes i sömn på ett fjäll som straff för sin olydnad. Den förste som kommer skall äga henne. Wotan lovar dock att omge henne med en eld, så att endast den hjälte, som ej lärt fruktan, skall nå fram till hennes viloläger.

Sigfrid — Siegmund och Sieglindes son — bor nära Fafner hos den välförfarne smeden Mime — Alberiks broder. Ett brutet svärd hade hans moder lämnat i arv. Den som kunde smida det nytt, skulle bli segersäll, men endast den som aldrig lärt frukta skulle lyckas. Mime får veta det av Wotan-vandraren, när han mäter sig med den väldige vise i gåtor. »Ditt huvud väl håll i förvar! Förfallet är det åt den, som sig fruktan aldrig lärt.» Sigfrid kommer, smider svärdet, då intet kan injaga honom någon fruktan. Mime uppmanar honom sedan att döda Fafner. »Varder av striden han trött, för hans törst jag reder en dryck.» Sedan Sigfrid ge[ 101 ]nom denna fallit i sömn, skulle Mime döda honom med svärdet och bemäktiga sig skatten. — Sigfrid dödar med sitt segerbringande svärd draken, men när han drar ut svärdet ur hans bröst, sprutar blod på hans hand. Han för hastigt handen till munnen, men i samma ögonblick förstår han fåglarnas sång. En skogsfågel låter honom veta hemligheten med ringen. »Mäktar han ringen att röva, han håller en värld i sin hand.» Han rycker ringen till sig, och skogsfågeln lär honom sedan att undfly Mimes svek. När Mime kommer med drycken, faller han för Sigfrids svärd. Skogsfågeln sjunger nu: »Sigfrid nu slagit den slemme dvärg! Nu vinne han sig den vänaste mö, på fjället fängslad i sömn, skyddad av flammande eld.» — Sigfrid träffar på vägen till den slumrande mön Wotan-vandraren, som spärrar honom vägen med sitt spjut. »Fruktar du flammorna ej, så spärre mitt spjut din väg. Än håller min hand min härskarstav.» Sigfrid drar svärdet och slår spjutet i stycken. Wotans makt är slut. Brynhilda löses från sin sömn av hjältens kyss. »O härliga barn! O barnslige hjälte! Med största dådverk lekande pilt! Leende må jag dig älska! Leende vill jag förbländas! Leende låt oss fördärvas, leende saligt förgås! Vik hädan Valhalls lysande värld! I stoftet störte din stolta borg! Farväl prunkande gudaprakt!»

Ragnarök. — De tre nornorna sitta på Valkyrieklippan och spinna ödets tråd. Sedan Wotans spjut brustit, är dess tråd för lös. Wotans [ 102 ]borg skall brinna upp, världsasken falla. Tråden brister plötsligt. »Förbi eviga vetskap! Ej mer världen visdom vi ge!» — Sigfrid tar farväl av Brynhilda och ger henne ringen som pant. Ut till nya dåd går hans väg. — I Gibigs hall vid Rhen sitter konung Gunther och hans syster Gudruna jämte Alberiks son Hagen. Den sistnämnde råder Gunther att taga sig hustru. Han vet en mö honom värdig men vägen till henne går genom eld. Endast Sigfrid kan lämna henne i Gunthers händer men därtill krävdes en glömskedryck, så att han ej längre mindes sin mö. Sigfrid kommer, och Hagen räcker honom dryckeshornet. Sedan han druckit, glömmer han allt men upptändes samtidigt av kärlek till Gudruna. Gunther lovar honom sin syster, om han först vill skaffa honom en värdig maka. — På Valkyrieklippan sitter Brynhilda och betraktar Sigfrids ring. Då kommer en valkyria till henne och berättar, att det stundar till undergång för gudarnas ätt. Men Wotan har i drömmen sagt, att allt kan ännu räddas, om rhendöttrarna återfå sitt guld. Hon ber Brynhilda därför lämna ringen. Hon vägrar dock — Sigfrid har givit henne den som kärlekspant. »Ej någon tager min kärlek, störtar än samman Valhalls strålande prakt.» Sigfrid kommer och bemäktigar sig henne samt sätter ringen på sin hand. — Brynhilda är förtvivlad över sin makes trolöshet och vill ha hämnd. »Lärde jag lida som ingen led? Sjönk jag i skam, som ingen än sjönk? Härden mig hämn[ 103 ]den till härjande kraft. Tänden mitt hat till förtärande brand!» Hagen lovar hjälpa henne, men begär Sigfrids ring som lön. »Sigfrid falle! Stupe han matt i strålande kraft. Min är hans makt, min måste den varda. Vår rätt, vår ring skall bli mitt rov.» — Sigfrid har varit på jakt och kommer på vägen till Rhen, där rhendöttrarna bedja honom ge ringen åter. Han vägrar att lämna den. Hagen och Gunther stiga fram till Sigfrid, som berättar om sin ungdom, om Fafners död och Wotans spjut. Hagen kastar nu en ört i hans bägare, som återger honom erinringen av, hur han förvärvade Brynhilda. När han berättar allt, stöter Hagen sitt spjut i hans rygg. — Hagen begär ringen som lön och vill rycka den från Sigfrids lik. Då Gunther vill hejda honom, stöter han ned även honom. Brynhilda tar ringen av den dödes hand och slungar den ut i Rhen. Sedan tänder hon Sigfrids bål. Elden flammar upp, sprider sig till Gibiks borg och till Valhalls hall, där gudarna gå under. Hagen rusar till floden och ropar åt rhendöttrarna: »Ge hit min ring!» Woglinda och Wellgunda slingra sina armar om hans hals och draga honom ned i djupet. Fosshilda håller jublande upp den återvunna ringen.

Den långa tid av nära 30 år, under vilken tetralogien »Nibelungens ring» tillkommit, har gjort, att verket såväl i dikt som musik ofta ändrats. Man märker tydligt, att det för var ny gång arbetet återupptagits, har varit svårt att rätt sätta sig in i den [ 104 ]förra tankegången. Åsikterna i livsuppfattning ha förändrats med tiden och ävenså de musikaliska principerna. Vad texten beträffar, finnes en väsentlig skillnad i läggning mellan 50-talets drama »Sigfrids död» och »Ragnarök». I den förra är gudarnas makt försvagad genom ringens förbannelse men deras undergång ej beslutad. Då valkyrian (i »Ragnarök») meddelar Wotans dröm, där han sagt, att gudarna kunna räddas, därest ringen kastas i Rhen, bör ju närmaste konsekvensen vara, att när Brynhilda efter Sigfrids död till sist kastar den i floden, räddningen — icke undergången — skall följa. Det äldre dramat har även konsekvent bevarat detta drag. Wotan återfår sin makt. »Blott en må härska: Allfader du härlige! Fröjda dig åt friaste hjälten!» så slutar »Sigfrids död». I »Ragnarök» finnas även två versioner, i den ena slutar allt med Brynhildas farväl och i den andra uttalar hon domen över världen. De här sid. 7 citerade slutorden (efter dubbelstrecket) om »kärlekssorgens kärvaste smärta», äro ytterligare tillägg för att låta dramat komma i full överensstämmelse med mästarens senare allvarligare och tyngre livssyn.

Slutet, sådant det ursprungligen var i »Sigfrids död», verkar avgjort friare och ädlare. Wotan den väldige griper sin härskarlans, Brynhilda blir åter valkyria och för till Valhall den fallne kämpen. Rhenguldet var från början huvudmotiv, och gudarna, jättarna, människorna och underjordens makter blott olika ägare av en skatt, som ej till[ 105 ]hör dem. Av sidomomentet gudarna skapades sedan ett huvudmotiv: världens undergång. I »Ragnarök», som just skulle handla härom, uppträda inga gudar, och någon motivering, varför Valhall brinner upp lämnas ej heller.

Även i musikaliskt hänseende finnas ojämnheter. De båda första delarna ligga till tiden före »Tristan» och närmast efter »Lohengrin», och sista efter »Mästersångarna», då redan »Parsifal» var färdig i allmän skiss. För att kitta samman allt både före och efter till en helhet behövdes talrika omredigeringar, och dessa ha på sina ställen rätt betänkligt skadat totalintrycket. Mest enhetliga verka »Rhenguldet» och »Ragnarök» — dock var för sig, ej som delar av samma verk.



Den 13—17 augusti 1876 ägde festspelsteaterns invigning rum med »Nibelungens ring» i närvaro av den mest utvalda publik. Kejsar Wilhelm av Tyskland, kejsar Pedro av Brasilien, konung Ludvig av Bayern och en lysande rad av furstar hade kommit, därjämte musiker från världens alla hörn — die Elite der Geburt und des Geistes. Tysklands yppersta konstnärer hade ställt sina krafter till förfogande. Hans Richter dirigerade, Albert Niemann sjöng Siegmund, Frantz Betz Wotan, Georg Unger Sigfrid och Amalie Materna Brynhilde. Alla vän[ 106 ]nerna erkände, att Wagner här givit sitt allra yppersta. Bland alla dem, som nu fylkades om mästaren för att tacka honom, var även — Franz Liszt. Han hade låtit all förstämning fara och kommit till Bayreuth. Vid festen för Wagner riktade sig mästaren först till denne sin hjälpare och tackade honom för allt. Långt innan någon annan hade han trott på honom och stärkt honom i hans arbete just för detta verk, som nu uppförts. Han hade bönfallit honom att lämna allt för att blott ägna sig åt fullbordandet av tetralogien. Han hade hulpit honom i all nöd och trångmål. Inför alla slöt han vännen i sin famn.

Man skildes dock åt med vemod. Ingen visste ännu, om någonsin festspelen skulle kunna återupptagas. Man anade, att dessa långt ifrån voro tryggade för all framtid. Den bittra hånande kritiken från motståndarna betydde härvid mindre. Värre var den ekonomiska sidan. Det visade sig snart, att en brist av 150,000 mark uppstått. Konungen av Bayern räckte ånyo sin hjälpande hand och lånade Wagner hela summan, men likväl var därmed endast situationen räddad för ögonblicket. Ett nytt festspel skulle måhända ännu en gång lämna underskott.

De enskilda delarna lämnades sedan ut till de stora teatrarna, och inom några år var verket känt så långt tysk kultur kunde nå. En särskild Nibelungen-trupp samlade Angelo Neumann 1881 samman, vilken reste omkring till Tysklands större stä[ 107 ]der för att uppföra hela tetralogien i mönstergillt utförande. En liten statistik från 1891 kan ge en ungefärlig föreställning om, vilka delar som blivit mest omtyckta. Under tiden 1876—91 — alltså 15 år — hade »Valkyrian» givits 823 gånger, »Rhenguldet» 358, »Sigfrid» 322 och »Ragnarök» 314.

För att betala sin skuld till konungen måste Wagner 1877 resa ut och dirigera konserter. Särskilt gåvo några konserter i London i maj ett glänsande konstnärligt och ekonomiskt resultat. Även gav försäljningen av förlagsrätten betydande belopp.

Trots allt upprivande arbete hade Wagner fått tid att avsluta sin Parsifaldikt. I London upplästes den för första gången för en samling vänner. Redan några månader efter utkom den i tryck. Den hälsades allmänt med stor förtjusning, och Wagner kunde således med full förtröstan skrida till komponerandet av sitt verk. Redan i oktober 1878 lågo första och andra akterna färdiga i skiss, och på Cosimas födelsedag den 25 december överraskade han sin maka tidigt på morgonen med förspelet till »Parsifal», som nyss avslutats i partitur. Hertigen av Meiningen hade ädelmodigt ställt hela sitt kapell till förfogande. Först i januari 1882 var hela verket slutfört.

Redan i mars 1880 hade dock patronatsmedlemmarna församlat sig i Wiesbaden, och de beslöto att utsätta nytt festspel till sommaren 1882 med »Parsifal». Konung Ludvig lovade övertaga protekto[ 108 ]ratet. Särskilt kören och orkestern krävde stor omtanke. Den blandade kören bestämdes till 84 personer, gosskören till 50. Orkestern under Hermann Levi — hovkapellmästare i München — blev 105 man stark (73 från hovkapellet i München). Ekonomiskt vilade festspelen på säkrare grund än »Ringen». Tack vare ädelmodiga vänner — däribland ej minst Hans von Bülow — var hela den gamla skulden betald och ny garantisumma utfäst. Den 26 juli—29 augusti 1882 ägde festspelen rum. Trots det religiösa stoffet, vilket så starkt avvek från varje annat sceniskt dramas — även Wagners —, höll sig intresset uppe alla gångerna och ingen plats stod ledig.

Wagner har kallat »Parsifal» »ein Weihefestspiel» — alltså en vigning, ej invigning. Han ville se sin teater genom detta verk vigt till ett tempel. Häri ligger nyckeln till förståelsen av dramat: ett religiöst stycke avsett att lyfta upp över det jordiska till en högre andlig sfär.



Bland medeltidens alla legendstoff finnes intet som så sysselsatt det religiösa gemytet som Gralnattvardskalken, som Jesus använde för att instifta den heliga nattvarden och som sedan — enligt legenden — helgades genom att mottaga Kristi blod på korset. Denna kalk kom enligt sagan till Nordspanien, där konung Titurel lät bygga borgen [ 109 ]Monsalvat och inrätta ett ridderskap att vaka om den. Endast den obefläckade av sinnlig lusta oberörde finge vårda den heliga reliken. Men Klingsor, den onde trollkarlen, har byggt sitt slott vid bergets fot och tagit i sin tjänst Kundry, densamma kvinnan, som skrattade, då Jesus bar sitt kors till Golgata. Nu måste hon tjäna den onda makten för att med sin sinnlighet locka gralriddarna i fördärvet. Nu har Titurels son Amfortas fallit för hennes snärjande konst, den heliga lansen, varmed Kristi sida stacks upp, har fallit i Klingsors händer, och trollkarlen har givit Amfortas ett sår i sidan, som aldrig vill läkas och som ständigt ånyo rives upp, då han förrättar den heliga nattvarden.

Åldringen Gurnemanz vilar under ett träd, då budet meddelar, att inga örter förmå hela Amfortas’ sår. Kundry kommer tärd av ånger och bringar ännu ett medel från Arabien, varmed hon vill läka hans sår. Amfortas föres lidande förbi men vill ej mottaga hennes gåva. »Jag bidar den, som mig är given, den rena dåren, som misskund lär.» En sårad svan fladdrar på matta vingar fram och dör. Alla förskräckas. Vem djärves väl göra djuren något ont på denna heliga plats? Parsifal kommer fram och får veta, vad han aldrig lärt, att det är synd att mörda. »Månn lundens djur, du mötte en gång, ej hälsade vänligt ’Guds frid’? Säg, förnam du ej klangen i fåglars sång? Vad ont har vår svan dig gjort?» Han förstår intet. Gurne[ 110 ]manz frågar, vem han är. Han vet ej detta, han är uppfödd i skogen utan att veta något om strid och har flytt från sin moder för att lära känna världen. Kundry förebrår honom, att han givit sin moder döden genom sin flykt. Parsifal störtar hotfullt fram och griper henne i strupen, men Gurnemanz förebrår honom ånyo. »Vad ont har hon dig gjort? Hon sade sant.» Parsifal försmäktar av törst och Kundry bringar vatten. Han blir tankfull. Hon vedergäller ju ont med gott. En sällsam lära! Man hör klockeklang, och Amfortas bäres i högtidligt tåg förbi. Scenen förvandlas och man står i Grals tempel, där nattvardens heliga ceremoni försiggår. Amfortas reser sig i smärta, då han skall avhölja Gral. Parsifal står undrande och gripen. Han fattas av medlidande för den sjuke. Gurnemanz stöter honom bort. En stämma från höjden ljuder: »Den rena dåren, som misskund lär.»

Klingsor befinner sig i sitt slott och kallar Kundry till sin tjänst. Parsifal kommer och måste nu, som alla, vilka beträda området, frestas att falla för den sinnliga lockelsen. En underbar trollträdgård synes, och unga vackra flickor störta fram för att locka Parsifal till sig. Men han förstår intet — känner endast obehag av deras närgångenhet. Kundry träder då i stället fram. Hon förebrår honom ånyo hans moders död och gör honom därmed vek. Sen vill hon trösta och trycker en het kyss på hans läppar. Parsifal gripes av plötslig förskräckelse. Han tänker på Amfortas och hans sår. »Ditt [ 111 ]sår jag ser det blöder: nu blöder det för mig!» Kundry blir botfärdig och säger, att han kan förlossa henne. »Bär du på hjärtat vad andra smärtat, mig också misskund du give!» Hon berättar sitt lidande för att väcka hans medlidande. »Fick jag din kärlek blott röna, förlossning gåve du mig!» Parsifal stöter henne häftigt från sig. »Försvinn! Osaliga mö!» Hon ropar på hjälp; Klingsor kommer och kastar den heliga lansen mot honom, men denna stannar svävande över hans huvud. Parsifal griper lansen och gör med den korstecknet. Klingsors borg försvinner.

Det är härlig vår utanför Gralsberget. Gurnemanz och Kundry träffas åter. Han vill stöta bort henne, men hon önskar blott att få »tjäna, tjäna». Parsifal klädd i vapenrustning nalkas, men Gurnemanz ber honom nedlägga vapnen. Han öppnar hjälmen, lägger vapnen på marken och försjunker i bön. Parsifal kommer blott för att skänka frälsning åt den lidande. Gurnemanz döper honom i floden. »Välsignad rene, som din rening nådde!» Parsifal döper sedan Kundry »till tro på Återlösaren». Parsifal iklädes gralriddarnas vapenrock. — Med lansen i hand går Parsifal att söka Amfortas. — Scenen är ånyo i Gralstemplet, där Amfortas ännu en gång skall avhölja kalken. Titurels lik föres förbi, och hans son utbrister i häftiga verop. Parsifal kommer med lansen och helar hans sår. »Välsignas må din smärta, som varm och stor misskund och vishet, ren och from, åt tveksam dåre gav.» [ 112 ]Han griper kalken, som strålar med underbar glans. »Frälsning undret givit: förlöst Förlossarn blivit.»



Man har ofta frågat efter Wagners religiösa tro. Till bekännelsen var han protestant, men han hade under sin uppväxt ej fått någon inblick i religionens grundsanningar och var till hela sitt väsen en ren ateist. Under teaterlivet i Würtzburg och Magdeburg hade hans sinne ytterligare förvildats. Han berättar själv, huru han vid själva vigselakten stod alldeles oförstående för den religiösa handlingen. Kyrkoherden talade så varmt om en hjälpare i nöden, Wagner tittade förvånad upp och undrade om prästen hade hittat någon, som ville ge honom pengar. Då han hörde namnet Jesus som den store hjälparen, sänkte han missmodig och besviken ned sitt huvud. Han förstod ingenting av allt, men fick sedan höra, att »det hörde till ceremonierna».

Det fanns dock något, som kunde föra honom fram till religionen: hans eget medlidande för andra. Redan under nöden i Paris förmärkes i hans skrifter den luttring, som inträtt i hans själ. Hans hjärta blev alltid så vekt för alla, som drabbades av sorg. Kärleken uppehåller hans själ, och han söker en tröst i goda gärningar. På 1850-talet lärde han känna den indiska religionen och finner i den sin tröst. Buddhismen blir allt. Den hade lärt honom att förakta livet och älska döden.

[ 113 ]»De flesta vetenskapliga forskningar ha ovedersägligt ådagalagt, att kristendomens ursprungliga tanke har sitt hem i Indien; den oerhörda svårigheten, ja omöjligheten, att ympa denna rena, alltigenom världsföraktande och viljan till liv avvända tanke på judendomens ofruktbara stam har allena förorsakat alla de motsägelser, som ända till i dag så bedrövligt och ända till oigenkännlighet vanställt kristendomen» (brev till Röckel 1855).

Denna buddhistiska grundsyn återkommer ständigt hos Wagner: »Den djupaste grundvalen i varje religion finna vi uttalad i erkännandet av världens förgänglighet och den däri givna anvisningen till befrielse ur densamma».

»Älska din nästa som dig själv», är religionens högsta bud (yttrande till E. v. Weber 1879). Utan medlidande och kärlek till nästan ingen frälsning — detta är kärnan i religionen enligt Wagner. »Det i den mänskliga viljan nedlagda medlidandet är den enda sanna grundvalen för all sedlighet» (E. v. Weber 1879). Världen behövde »genom medlidande bli vetande», det vill säga lära känna, vad verklig religion var.

Denna medkänsla för allt och alla borde även omfatta djuren, och Wagner glömmer aldrig att i sin maning till barmhärtighet nämna djuren. Han var en bitter fiende till vivisektionen och skrev själv en skrift mot den (1879). Den som ej var god mot djuren, var en syndfull, förtappad människa, ägde han än för övrigt aldrig så goda egenskaper. [ 114 ]I övrigt har han aldrig sökt närmare utveckla sin religiösa ståndpunkt. Han älskade symboler och som sådan förstod han den katolska gudstjänsten men uttalar sig aldrig om dess tro. Parsifal kan ge ett svar på hans inre övertygelse i andliga ting.

Teatern hade allt sedan hans ungdom stått för honom som en anstalt till folkets moraliska uppfostran, och hans förslag att ställa den under ecklesiastikdepartementet i stället för hovförvaltningen vilar på hans uppfattning om scenen som en sedlig makt. Ju allvarligare hans sinne blev under motgångar och mödor, dess mera betonande hade nödvändigheten av teaterns ädelhet och renhet. Den skulle visa »lidandet» och väcka längtan efter förlossning, bilda och dana själen till förståelse av andens höghet och härlighet. Därför behövde scenen »vigas» genom en religiös akt — en gudstjänst.

Under sysselsättningen med Parsifal läste Wagner särskilt Indiens litteratur och därjämte den religiösa extasens store dramatiker Calderon.

Parsifalfestspelen visade ett betydligt pekuniärt överskott, och Wagner kunde således glad se framtiden an. För att vila sig reste han till Italien, där han under vintern bodde i palazzo Vendramin i Venedig. Liszt besökte honom där. Han följde med liv och lust karnevalen i februari och var över huvud i mycket glad, upprymd stämning. På kvällen den 12 februari läste han för de sina Fouqués »Undine» och sjöng sedan rhendöttrarnas sång: »Rhen[ 115 ]guld! Rhenguld! Rena guld! O, skimrade än uti djupet din skira dag! Trohet och dygd sig dölja i djupet! Falsk och feg skiftar där ovan all fröjd» (sista sången i »Rhenguldet»). — Det blev hans svanesång.

Följande dag kände han sig ej riktigt väl och arbetade på sin avhandling »Över det kvinnliga i det mänskliga». På eftermiddagen fick han kramp och avled kort därefter. Hans stoft fördes till Bayreuth, där han under storartat deltagande från hela Tyskland begrovs i trädgården till sitt hus »Wahnfried».



I sin bok om »Ett slut i Paris» låter Wagner en tysk musiker på sin dödsbädd uttala sin konstnärliga tro i följande ord:

Jag tror på Gud, Mozart och Beethoven, likaså på deras lärjungar och apostlar. Jag tror på den helige Ande och på den enda odelbara konstens sanning. Jag tror, att denna konst utgår från Gud och lever i alla andligen upplysta människors hjärtan. Jag tror, att den som blott en gång frossat i den upphöjda njutningen av denna konst för evigt måste vara henne tillgiven och aldrig kan förneka henne. Jag tror, att alla genom denna konst bli saliga och att det därför är tillåtet att lida hungersdöden för henne. Jag tror, att jag genom döden blir lycksalig. Jag tror, att den höga konstens trogna lärjungar skola leva evigt förklarade i en [ 116 ]himmelsk värld, sammanvävd av solskimrande, doftande välklanger, och evigt förenade med all harmonis gudomliga källa! Måtte denna lott mig nådeligen beskäras! Amen!