Sång för ångfartyget Strömkarlen
| ← I månskenet |
|
Flickan vid forsen → |
Sång för ångfartyget Strömkarlen.
På Ångermanna-elfven.
I fordom hvimlade rå och troll
I skog och mark och i berg och lunder,
Och hvar och en hade då sin roll
Att föra ut i naturens under.
Då lekte elfvor i sommarnatten,
Och strömkarln slog uti flodens vatten
Sitt strängaspel.
Men rå och tomtar ha flytt sin kos,
Man störs ej nu utaf trollen ständigt.
Det tros att månan af dem bebos,
I thy man sett dem med tub behändigt.
Men när de flydde från oss och jorden,
Blef strömkarln ensam af dem i norden
Med harpan qvar.
Men harpan slog han i vredesmod
En gång mot Ångerman-elfvens stränder,
Och flux blef harpan en drake god
Med ångmaskin och med eld och bränder.
Så glömde strömkarl sin fordna vandel
Och slog sig käckt på kommers och handel
I nordanland.
Nu ha vi ångbåtar i parti,
Och tänk hvad mängd utaf spekulanter
Med stora pungar med pengar i
Skall strömma hit ifrån alla kanter;
Vår skeppsfart blomstra, vår handel ökas,
Och glömda dalar och fjell besökas
Af industrin.
Så låt oss vidga vår hamn och stad,[1]
Och bygga packhus vid Tullhansgrundet;
Och magasiner, en evig rad,
Kanal och vindbro i Södra sundet,
Och tycks Kronholmen vår hamn genera,
Med ångbåtskraften vi den bogsera
I hafvet ut.
Flyg, raska Strömkarl, framåt med hast,
Din skål nu drickes i punsch som duger,
Och nykterheten får stå sitt kast:
Det kan ej hjelpas, ty sjön han suger.
Med fröjd och sång vi dig gratulera
Med mycken framgång att spekulera
I nordanland.
- ↑ Hernösand.