| Liknelser ont himmelriket. | Mattei Evangelium. | Kap. 13. | 61 |
Denna liknelse har således sin tillämpning på Guds rikes begynnelse och tillwäxt hos hwarje enskild troende menniska, på hwarje församling, men framför allt på hela kyrkans tillstånd efter början af fjerde århundradet då kejsar Konstantin antagit dopet. Förut war kristendomen förtryckt, nu upphöjdes hon till statsreligion; förut war kyrkan en af mängden förskjuten planta, nu wäxte hon i hast upp till ett af staten skyddadt träd. Med foglarna betecknas de folk, som samlade sig i kyrkans sköte. Wid den nämnda tiden inträffade de stora folkwandringarne. De hit och dit wandrande hedniska folken woro många, wilda och oroliga. De upptogos alla till slut i Kristi kyrkas skygd, och funno ej hwila, ej ro, ej fasta hemwist, förr än detta skett.
33 En annan liknelse sade han till dem: Himmelriket är likt en surdeg, hwilken en qwinna tog och blandade i tre mått mjöl, till dess alltsamman blef syradt. Luk. 13: 21.
Här talas om en god, likasom på andra ställen om en ond surdeg (2 Kor. 5: 6). Surdegen är i sig sjelf icke något förkastligt; den är twärtom, anwänd i ett rätt mått, nödig att befordra brödets smak. Hela menskligheten och hwarje menniska är i sig sjelf osmaklig och widrig i tänke- och handlingssätt, der hon icke genomtränges af Kristi rikes goda surdeg. I den föregående liknelsen talar Jesus om den yttre utwidgning och tillwäxt, som himmelriket här i tiden erhåller, men surdegen syftar på den inre, fördolda kraft, som ligger uti ordet och sakramenten och i Anden, som i församlingen werkar så, att den förändrar och omskapar både det inre lifwet och det yttre lefwernet hos menniskan och äfwen samhällslifwets förhållanden, seder, bruk och tänkesätt o. s. w.
Denna liknelse har en särskild tillämpning på kyrkans tillstånd efter början af nionde århundradet. Påfwedömet hade uppkommit, och kyrkans tillstånd råkade genom det i allt djupare förfall. De jemmerligaste menniskosatser hotade att förtränga kristendomens rena läror. Likwäl tog den i det fördolda ut sin rätt, likasom surdegen fördoldt, genomsyrar hela den deg, hwari den blandas. Äfwen i det nämnda mörkrets tidehwarf utgingo flera rättsinniga män i werlden med ljusets evangelium för att sålunda heligt genomsyra den från Noas tre söner härstammande menskligheten. Det war också under denna tid som kristendomen infördes i wårt land.
34 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelse talade han intet till dem, Mark. 4: 33 f.
35 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten, som sade: ”Jag skall öppna min mun i liknelser, jag skall uttala det som har warit doldt från werldens grundläggning”. Ps. 78: 2.
Uttala, betyder egentligen ”gifwa ett rikligt utflöde, såsom en källa”.
36 Derefter skilde Jesus folket ifrån sig och gick hem. Och hans lärjungar gingo fram till honom och sade: Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.
37 Och han swarade och sade till dem: Den som sår den goda säden är Menniskosonen.
38 Åkern är werlden, och den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är den ondes barn. Joh. 8: 44. Ap. G. 13: 10. 1 Joh. 3: 8.
I den första liknelsen är Guds ord den goda säden. I denna liknelsen åter menas med den goda säden rikets barn, d. w. s. Guds rikes barn, de pånyttfödda menniskorna, de som blifwit födda på nytt genom sanningens ord. Jak. 1: 18.
39 Owännen, som sådde det, är djefwulen; skördetiden är werldens ände, och skördemännen äro änglar. Joel 3: 13. Upp. 14: 15.
I v. 28 hette det: en fiendtlig menniska. Här åter i liknelsens förklaring heter det: owännen — är djefwulen, hwarföre? Derföre att djefwulen är den ande, som werkar i otrons barn, i de fiendtligt sinnade, honom således lika sinnade menniskorna. Werldens, egentligen werldsloppets, werldstidens, ände. Emedan hwetet och ogräset då skola skiljas, så följer ock, att båda delarne allt mera mogna och allt mera skilja sig till bestämd motsats mot hwarandra, ju närmare det lider till ändens tid. Denna mognad framskrider fort i wåra dagar.
40 Såsom nu ogräset hemtas tillhopa och uppbrännes i eld, så skall det ske wid denna werldens ände.
41 Menniskosonen skall sända sina änglar, och de skola hemta tillhopa ur hans rike alla förargelser och dem som göra orätt,
Alla förargelser, och således dem, som hindra det godas tillwäxt hos andra, och äfwen dem, som göra orätt för egen del. Det tillhör kyrkans tjenare att, äfwen med kyrkotuktens tillhjelp, ur wägen rödja förargelsen så mycket som möjligt. Men mycket kommer alltid att återstå. Först wid skördetiden skall all förargelse borttagas.
42 och de skola kasta dem i den brinnande ugnen; der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12.
'Den brinnande ugnen, egentligen: ”eldens ugn”. Det båtar då icke en menniska att blott utwertes hafwa hört till församlingen. Det gagnar icke ogräset att hafwa stått midt ibland hwetet.
43 Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike. Den som har öron till att höra, han höre. Dan. 12: 3. 2 Kor. 15: 41.
_065.jpg&oldid=347331){kind=link}