| 330 | Petri förswar för hedn. dop. | Apostlagerningarna. |
Kap. 11. |
med watten, men I skolen döpas med den Helige Ande. Matt. 3: 11. Mark. 1: 8. Luk. 3: 16. Ap. G. 1: 5.
Då Herren sade: I skolen döpas, så förstodo icke lärjungarne, att det ordet I äfwen skulle omfatta hedningarna; men nu hade Petrus lärt att förstå detta, då han såg, att den Helige Ande blef utgjuten öfwer Kornelius och hans husfolk.
17 Om nu Gud har gifwit dem lika gåfwa med oss, som kommit till tro på Herren Jesus Kristus, hwem war då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?
Herrens befallning till Petrus genom ängeln att följa med sändebuden till Kornelii hus, den trefaldiga uppenbarelsen, och den Helige Andes nedkommande öfwer dessa hedningar, då de hörde och trodde ordet, woro så starka bewis, att Herren wille upptaga äfwen hedningar i sitt rike, att det hade warit motstånd mot Gud, om Petrus hade wägrat att upptaga dem i Kristi församling genom det heliga dopet.
18 Och när de hade hört detta, gåfwo de sig tillfreds och prisade Gud, sägande: Så har då Gud gifwit äfwen hedningarne bättring till lif.
Bättring till lif, nemligen den sinnesändring, som wisar sig i syndakänsla och tro på Kristus, hwilken sinnesändring är till lif.
19 Men de som hade blifwit förskingrade genom den förföljelse, som uppkom för Stefani skull, wandrade omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia och talade ordet för inga andra än för Judar. Ap. G. 8: 1, 4.
Under det de händelser, som här blifwit berättade om Saulus, Filippus och Petrus, tilldrogo sig, wandrade de andra förströdda lärjungarna omkring på flera håll och förkunnade evangelium, men blott för Judar, emedan de ännu icke wisste eller förstodo Herrens wilja, att det äfwen skulle förkunnas för hedningar. Om landet Fenicien, der Tyrus och Sidon woro belägna, se Matt. 15: 21. Antiokia war hufwudstad i det forna konungariket Syrien och låg wid floden Orontes. Nu är det en liten förfallen stad i Turkarnes händer och kallas Antakie.
20 Och bland dem woro några från Cypern och Cyrene, hwilka hade kommit till Antiokia och talade äfwen till Grekerna och förkunnade evangelium om Herren Jesus.
21 Och Herrens hand war med dem, och en stor mängd trodde och omwände sig till Herren.
22 Men ryktet härom kom till den församlings öron, som war i Jerusalem, och de sände Barnabas till Antiokia.
Då församlingen i Jerusalem nu fick höra, att äfwen hedningar i Antiokia anammade evangelium, så skickades den utmärkte läraren Barnabas, för att widare underwisa och ordna denna nya församling.
23 När han kom dit och fick se Guds nåd, wardt han glad och förmanade dem alla att med fast hjerta hålla sig till Herren,
24 ty han war en god man och full af den Helige Ande och tro; och mycket folk blef ytterligare fördt till Herren.
En stor skara blef genom tron samlad till Herren Jesus och förenad med honom.
25 Och Barnabas for till Tarsus för att uppsöka Saulus, och då han hade funnit honom, förde han honom till Antiokia.
Barnabas wisste, att Paulus war af Herren särskildt kallad till det stora wärfwet, att predika evangelium för hedningarna, derföre wille han nu hafwa honom till hjelp i Antiokia, der Guds nåd werkade så mägtigt till hedningars omwändelse.
26 Och de woro ett helt år tillsamman i församlingen och lärde mycket folk; och först i Antiokia kallades lärjungarne Kristne.
De som trodde på Kristus, kallades eljest lärjungar, bröder, troende, och af Judarna kallades de Nasareer, Galileer, men i Antiokia blefwo de af hedningarna kallade Kristianer eller Kristusmenniskor. Denna benämning har sedan dess blifwit ett allmänt stående namn på dem, som bekänna Kristi evangelium och tillhöra Kristi församling, se kap. 26: 28. 1 Petr. 4: 16. Ef. 4: 15. Detta namn är ganska passande och af hög betydelse; det har säkert blifwit under Guds styrelse gifwet. Ett högt företräde, en hög wärdighet, ett högt och saligt hopp innehålles i detta härliga namn. Es. 43: 1.
27 Men i dessa dagar kommo profeter från Jerusalem ned till Antiokia;
Med profeter menas här sådana kristna, som icke blott hade gåfwan att lära och underwisa i ordet, utan äfwen att förutsäga tillkommande ting.
28 och en af dem, wid namn Agabus, uppträdde och tillkännagaf genom Anden, att en stor hungersnöd skulle komma öfwer hela werlden, hwilken ock inträffade under kejsar Klaudius. Ap. G. 21: 10.
Denna hungersnöd förutsade Agabus genom den helige Andes ingifwelse, och det war i flera afseenden wigtigt och wälgörande för församlingen, att detta blef på förhand förkunnadt. Hungersnöden inträffade under kejsaren Klaudius i hans fjerde regeringsår, omkring år 44 efter Kristi födelse.
_334.jpg&oldid=347870){kind=link}