| Utkorelsen. | Till Romarne. | Kap. 9, 10. | 407 |
27 Men om Israel ropar Esaias: ”Är än antalet af Israels barn såsom sanden i hafwet, så skall blott qwarlefwan warda frälst, Es. 10: 22 f. Rom. 11: 5.
Men om Israel ropar Esaias: Är än antalet af Israels barn så oräkneligt såsom sanden i hafwet, så skall (blott) qwarlefwan, alltså en ringa del, som utgöres af de efter mångas förderf öfwerblifne, warda frälst. Få skola de wara. Detta war nedslående. Men det skulle dock wata en qwarlefwa, som blef frälst. Detta war tröstligt.
28 ty en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden”;
Es. 10: 22, 23; kap. 28: 22 [et]c. ”Gud skulle således fullkomna eller uppfylla sitt ord angående de straffdomar, som skulle komma öfwer Israel, dock så, att detta ord wid ett wisst mål, som heter wälgörande rättfärdighet, skulle afslutas eller liksom afskäras, och uppfyllandet deraf således upphöra”. R.
29 och såsom Esaias har förutsagt: ”Om Herren Sebaot icke hade lemnat oss säd öfrig, så hade wi blifwit såsom Sodom och hade blifwit lika Gomorra”. Es. 1: 9.
30 Hwad skola wi då säga? Jo, att hedningarne, som icke foro efter rättfärdighet, hafwa fått rättfärdighet, nemligen rättfärdigheten af tro,
Hwad skola wi då säga, till ett slutligt swar på de i v. 14 och 19 gjorda inwändningarne? Jo, det säga wi: att hedningarne, som icke foro eller jagade eller ifrigt sträfwade efter rättfärdighet, då de dels tillförene icke wetat af den rättfärdighet, som borde eftersträfwas, dels när de fingo weta den, icke sträfwade efter den med lagswerk, de hafwa genom tron fått eller upphunnit en werklig rättfärdighet, nemligen rättfärdigheten af tro.
31 och att Israel, som for efter rättfärdighetens lag, icke har kommit till rättfärdighetens lag. Rom. 10: 2 f. 11: 7.
Och wi säga widare, att Israel, som for mera efter rättfärdighetens lag än efter rättfärdigheten sjelf och sträfwade efter att uppnå en egen rättfärdighet, icke har kommit till eller ej uppnått den sanna rättfärdighetens lag. De kunde icke uppnå lagens uppfyllande, då de foro derefter, såsom om det wore möjligt att uppnå lagens uppfyllande genom lagens gerningar.
32 Hwarföre? Derföre att det icke skedde af tro, utan såsom af lagens gerningar, ty de stötte sig mot stötestenen,
33 såsom det är skrifwet: ”Se, jag lägger i sten en stötesten och en förargelseklippa, och den som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16. Luk. 2: 34. 1 Petr. 2: 6 f.
Den i Sion lagda stenen, som för de otrogna är en stötesten och en förargelseklippa, mot hwilken de falla och krossas, är Kristus. Af allt detta skulle Israels folk lära sig att icke hwila på det nådawal, som med dem fordom war skedt, utan anamma nåden i Kristus, ty icke utkorelsen i Abraham, Isak och Jakob, utan utkorelsen i Kristus är det som saliggör, och till utkorelsen i Kristus kallas genom Guds fria nåd alla, som få höra salighetens ord, men icke alla wilja lyda kallelsen.
10 Kapitlet.
Orsaken, hwarföre Judarne gå miste om frälsningen.Bröder, mitt hjertas önskan och min bön till Gud ar för dem, att de må blifwa frälsta.
2 Ty jag bär dem wittnesbörd, att de hafwa nit för Gud, men icke wisligen. Ap. G. 22: 3.
De hafwa nit för Gud; således, jemte det att jag grundat mitt särskilda deltagande för Israels folk derpå, att de woro af Gud bewärdigade med så stora nådesförmåner, som i kap. 9: 4 etc. äro beskrifna, hafwa de i wiss måtto ännu något, som kan beweka en benådad till wälönskan (v. 1) och förbön för dem, nemligen det att de hafwa nit för Gud; men de nitälska icke wisligen eller (egentligen) icke i följd af (sann) kunskap; deras nit är blindt, i det att de icke erkänna, utan förkasta Kristus.
3 Ty då de icke förstå Guds rättfärdighet, utan söka att upprätta sin egen rättfärdighet, hafwa de icke blifwit Guds rättfärdighet underdåniga. Rom. 9: 31 f.
4 Ty Kristus är lagens ände till rättfärdighet för hwar och en som tror. Matt. 5: 17. Gal. 3: 24.
Ty Kristus är lagens ände, dels så att han uppfylt lagen i menniskornas ställe, dels så att han är ändamålet, hwartill lagen leder, i det att lagen är en tuktomästare till Kristus, dels ock så att Kristus gjort en ände på lagens herrawälde; och han är det till rättfärdighet för hwar och en som tror, ware sig Israelit eller hedning; och hans rättfärdighet tillhörer dem, så att lagen icke kan anklaga och fördöma dem, ty lagens wälde öfwer dem är ändadt, de äro icke under lagen, utan under nåden i Kristus. Men det är just detta, som de otrogna Israeliterna icke wilja inse, i det att de nitälska om lagen med fortfarande försök att upprätta sin egen rättfärdighet.
5 Ty Moses skrifwer om den rättfärdighet, som är af lagen: ”Den menniska, som håller det, skall derigenom lefwa”. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11. Gal. 3: 12.
6 Men rättfärdigheten af tro säger så[1]: ”Säg icke i ditt hjerta: hwem skall fara upp till himmelen?” det är att hemta Kristus ned, 5 Mos. 30: 11 f.
- ↑ Aposteln åberopar här ett annat ställe hos Moses och lägger de der sagda orden i trosrättfärdighetens mun. 5 Mos. 30: 11 f.
_411.jpg&oldid=348023){kind=link}