| 416 | Förmaningar. | Pauli Bref | Kap. 13, 14. |
Låtom oss wara så klädda och således wandra skickligt eller ”anständigt”, såsom det just passar sig om dagen; likasom nemligen menniskan om dagen, äfwen om hon älskat synden, plägat sky för att öppet begå densamma och åtminstone bewarar den yttre anständigheten, så skall ännu mer en sann kristen, för hwilken en högre dag uppgått, fly och undwika allt, som icke kan bestå för den yttersta dagens ljus. Låtom oss således, såsom det med kristna namnets ära öfwerensstämmer, wandra skickligt, nemligen i afseende på oss sjelfwa, icke i gillen och dryckeslag, såsom hedningarna, hwilka hängåfwo sig åt nattswärmerier och dryckeslag uti byarne till dryckenskapsgudens ära, och i afseende på umgänget med andra, icke i otukt och utswäfningar af alla slag, samt, i det allmänna förhållandet mot andra, icke i kif och afund.
14 utan ikläden eder Herren Jesus Kristus, och dragen icke omsorg om köttet till begärelser. Gal. 3: 27. 1 Petr. 2: 11.
Utan, med afläggande af allt som hör till den gamla syndadrägten, ikläden eder mer och mer Herren Jesus Kristus, att I på alla sidor mågen wara beprydde med hans rättfärdighet och bild, och dragen icke omsorg om köttet titt begärelser, så att, wid den lofliga omsorgen om kroppen, som i allt bör wara andens redskap, denna omsorg icke sträckes så långt, att tillfälle gifwes för lustarnes uppwäckande. — Det är bekant, att det war dessa båda werser, som en gång, wid bibelns uppslående, föllo Augustinus i ögat och grepo honom så djupt, att han från den stunden bestämde sig för kristendomen. Han war förut en i utswäfningar och laster försjunken hedning. Hans fromma moders mångåriga böner syntes på honom wara fruktlösa. Likaså den trogne läraren Ambrosii predikningar. Men de woro det ej, och genom läsningen af nu anförda bibelställe kom det till genombrott i Augustini själ. Han blef en af de största kyrkofäder och lärare, som kristna kyrkan ända intill Luthers reformation haft.
14 Kapitlet.
Det rätta förhållandet mot de swaga i tron.Men antagen eder den som är swag i tron, utan att döma öfwer tankar. Rom. 15: 1, 7. 2 Kor. 9: 22.
Den som har en sann tro, men är swag i tron, skjuten honom icke ifrån eder för hans swaga tros skull, utan, efter Guds och Kristi exempel, antagen eder honom såsom en broder och, enär I skolen wara medhjelpare till hwarandras salighet, kommen honom till hjelp i hans swaghet, dock så att I icke upphäfwen eder till domare i de frågor hwarom olika tankar göra sig gällande, och så att I icke onödigt bekymren hans samwete.
2 Den ene tilltror sig att äta hwad som helst, men den som är swag, han äter grönsaker.
Den ene t. ex. som är starkare i tron, i det han har en tydligare kunskap om sammanhanget mellan den kristliga sanningen och de yttre tingen, tilltror sig utan betänkande att äta hwad som helst, äfwen om det wore offerkött; men den som är swag i tron, han äter grönsaker, men icke kött; grönsaker kan han utan all twekan äta, men hwad köttmat beträffar, så undwiker han den af farhåga, att den måhända, enligt levitiska lagen, icke kunde wara ren och tillåten.
3 Den som äter, förakte icke den som icke äter, och den som icke äter, döme icke den som äter; ty Gud har antagit sig honom. Kol. 2: 16.
Den som nu är så stark i tron, att han icke mera känner sig bunden af de Mosaiska spislagarne, utan kan med tacksägelse fritt njuta af alla Guds gåfwor samt således äter hwad helst honom föresättes, han må gerna handla efter måttet af sin insigt, så wida han kan göra det utan men för sin swagare broder, men han förakte icke den som icke äter hwad som helst utan ännu är i afseende derpå såsom en ängsligt nogräknad judekristen; och den som i sin trosswaghet icke äter det eller det, han döme icke, han uttale ingen förkastelsedom öfwer den mera frisinnade som äter; ty Gud har antagit sig honom, den ene såwäl som den andre, upptagit honom genom nåd såsom tjenare i sitt andeliga hus, såsom medlem i sitt rike.
4 Hwem är du, som dömer en annans tjenare? För sin egen herre står eller faller han; men han skall blifwa stående, ty Gud har magt att hålla honom uppe. Jak. 4: 12.
Hwem är du, som tillmäter dig så mycket, att du dömer en annans eller en främmande hus-tjenare, ehwad du såsom starkare i tron dömer den swage, eller såsom den swagare dömer den starke? För sin egen herre står eller faller han; det är således hans herres, icke din, sak att frikänna eller fälla honom; men han skall genom tron blifwa stående, äfwen om han wore nära ett fall; ty Gud har magt att hålla honom uppe.
5 Den ene gör skilnad mellan dag och dag, den andre anser alla dagar lika. Hwar och en ware fullt wiss i sitt sinne.
Den ene ”dömer”, sätter i sitt omdöme, ”dag framför dag” och gör således skilnad mellan dag och dag, så att han, enligt gamla testamentets sätt, håller en dag heligare än en annan; den andre dömer eller anser alla dagar, utan åtskilnad, lika, såsom det också enligt nya testamentets författning är, ehuru sabbatsdagens inrättning, förhärligad genom Kristi uppståndelse, alltid utgör en Kristens fröjd; hwar och en ware fullt wiss i sitt sinne, så att det han håller, befinnes hwila på gudomlig grund. Sabbatsbudet har sin grund i sjelfwa skaparens förhållande till sin skapelse och i en djupt genomgripande naturlag, till följe hwaraf en hwilodag ät nödwändig äfwen för den arbetande menniskan samt till och med för arbetsdjuren. Men i isynnerhet är den nödwändig, på det själen må hafwa hwila i Herren och hans ord och beredas
_420.jpg&oldid=348041){kind=link}