| Förmaning. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 4, 5. | 599 |
hans hwila, han har ock fått hwila från sina werk, likasom Gud från sina.
Här bewisar aposteln att Guds hwila, som ar utlofwad åt hans folk, måste betyda någonting mera och mycket högre än Israels ingång i Kanaan, ty de fingo der ingen rätt hwila eller frid, som kunde jemföras med Guds sabbat. Blott den, som kommit till Guds sabbatsro, har ostörd frid och salighet. Efter denna sabbatsro böra wi trakta. Blott i Gud finnes rätt hwila för menniskan, som är skapad efter Guds beläte och bestämd till ewig gemenskap med Gud i härlighetens rike.
11 Så winnläggom oss nu att inkomma i den hwilan, på det att ingen må förfalla till samma exempel af otro.
Apostelns kraftiga warning, v. 1, förstärkes nu ytterligare dermed, att om wi icke lyda evangelii ord och derigenom blifwa frälste, så föranleder just detta ord wår förhärdelse och så mycket swårare dom, ty om Guds ord icke blifwer för oss en lifslukt till lif, så blifwer det för oss en dödslukt till död, såsom det gick med Israels folk i öknen för deras otros skull.
12 Ty Guds ord är lefwande och kraftigt och skarpare än något tweeggadt swärd och går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och är en domare öfwer hjertats uppsåt och tankar. 1 Petr. 1: 23. Es. 49: 2.
Otron är så mycket straffwärdare, och de obotfärdigas dom blifwer så mycket förskräckligare, som Guds ord i evangelium är lefwande och kraftigt och uppenbarar sin kraft på menniskans själ, så att de som icke wilja lyda sanningen och tro och blifwa frälste, de kunna icke undwika att förhärda sig emot Guds ord, och derigenom blifwer deras andeliga död fullbordad. Guds ord är Kristi kraft, ljusflödet från rättfärdighetens sol, med wärme och lifskraft; det åstadkommer en skiljning i menniskans innersta och sönderskär och lägger i ljuset hjertats uppsåt och tankar, det åtskiljer själ och ande, det naturliga och andeliga från hwartannat, det åtskiljer leder och märg, det skiljer ljus och mörker ifrån hwartannat, ty märg afbildar det andeliga, som Gud hos menniskan genom skapelsen har nedlagt, såsom samwetet m. m., men leder betyder den yttre menniskan, hwaruti den inre bor, samt hennes sammanhang med werlden. Guds ord är den rätte domaren öfwer naturens och andens werkningar. I det skrifna ordet är Kristus, det personliga ordet, Joh. 1: 1. Den om icke will blifwa en ny menniska, brinnande i anden (såsom märgen är ett tändbart ljusämne), den blifwer hård, såsom torra märglösa ben.
13 Och intet skapadt är osynligt inför honom, utan allt är blottadt och uppenbart för hans ögon, hos hwilken wi hafwa att göra räkenskap.
Aposteln anför här en ny orsak, hwarföre wi böra frukta att försumma löftet, v. 1. Wi hafwa att göra med Herren, som ser allting; ingenting är osynligt för honom. Det är för honom wi alla skola göra räkenskap.
14 Då wi således hafwa en stor öfwersteprest, som har genomfarit himlarna, Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast wid bekännelsen. Ebr. 3: 1. 7: 26 9: 11, 24. 10: 23.
Se kap. 2: 17. Eftersom Kristus, wår öfwersteprest, är ingången med sitt försoningsblod i det allraheligaste i himmelen och är upphöjd såsom menniska på härlighetens tron, så låtom oss både frukta försummelsen, v. 1, och med trons frimodighet och ståndaktighet hålla fast wid bekännelsen, ty han will gifwa oss nåd och kraft emot menniskofruktan och alla andra frestelser. Här börjar nu aposteln att för oss framställa Herren Jesus i hans öfwerstepresterliga embete, som förut antyddes, kap. 2: 17.
15 Ty wi hafwa icke en öfwersteprest, som ej kan hafwa medlidande med wåra swagheter, utan en som warit frestad i allting, likasom wi, dock utan synd. Ebr. 2: 17. 5: 2.
Emedan wår frälsare sjelf i sin menskliga natur kunde frestas af djefwulen och känna trötthet och swaghet, sorg och bedröfwelse, hunger och törst, samt lida och dö, derföre kan han äfwen af egen erfarenhet, så wäl som af sin ewiga kärlek hafwa medlidande med oss, i all wår swaghet; ty fastän han sjelf ingen synd hade, så har han erfarit hwad det är att frestas och att lida. Han hade alldeles ingen synd i sin natur, han war fullkomligt fri från hwarje syndig böjelse, men af frestaren blef han anfallen med wida swårare frestelser, än någon menniska erfarit. Så mycket mera will han warkunna sig öfwer Guds barn i deras frestelser, emedan de i sitt inre plågas tillika af en förderfwad natur, Ps. 103: 14.
16 Derföre, låtom oss med frimodighet framgå till nådens tron, att wi må få barmhertighet och finna nåd till hjelp i rätt tid. Ebr. 10: 19 f.
Emedan wi hafwa en sådan trogen, kärleksrik och barmhertig öfwersteprest, som af erfarenhet känner all wår nöd och swaghet, och som nu är. upphöjd i härligheten, så hafwa wi all orsak att med att frimodighet nalkas honom med bön och åkallan, ty hans tron är en nådens tron, ja han sjelf är nådastolen (Ebr. 9: 5) öfwer förbundets ark, som betäcker den anklagande lagen, borttager wår syndaskuld och gör oss till Guds förbundsfolk. Wi få af honom barmhertighet, nåd och hjelp, då wi söka den, ehwad nåd och hjelp wi behöfwa, se Ps. 32: 6. Ps. 102: 14. Han har lofwat: den som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut.
5 Kapitlet.
Kristus en rätt öfwersteprest, efter Melkisedeks sätt.Ty hwar och en öfwersteprest tages bland menniskor och tillsättes för
_603.jpg&oldid=348534){kind=link}