| 8 | Jobs. wänner. | Jobs Bok. | Cap. 2. |
eggade mig, att jag utan sak hafwer förderfwat honom.* *Job 1: 6–8.
Du eggade mig betyder icke, att satan kunde reta Gud, utan blott, att Gud blef bewekt att tillåta satan att fresta Job, på det Guds rättfärdighet måtte komma till full uppenbarelse, och Hans namn blifwa förhärligadt derigenom, att Jobs tro och fromhet blef bepröfwad, stadfästad och framhafd i ljuset.
4. Satan swarade HERran och sade; Hud för hud, och allt det en man hafwer låter han för sitt lif.
Då satan nu såg, att Job war ståndaktig i sin tro på Herran, fastän han hade mistat alla egodelarne, så framställer frestaren denna pröfning såsom ringa, ehuru han förut försäkrat, att den skulle wara tillräcklig för att bringa Job till affall. I det han förringar pröfningen, will han också förringa Jobs fromhet, och detta är just åklagarens art, att han förringar allt det goda och framtställer såsom mycket stort allt det onda, som han finner hos de trogna. Förut hade satan anklagat Job för egennytta, nu anklagar han honom för egenkärlek. Hud för hud war ett ordspråk, som just är ett uttryck för egenkärleken, för det sinnelag hos den fallna menniskan, att hon hellre will utsätta en annans hud än sin egen för hugg och slag. I wår tid lyder samma ordspråk sålunda: ”Hwar och en är sig sjelf närmast.” Satan känner noga menniskans natur. ”För sin egen hud låter en menniska wäl fara barn, boskap, tjenare och all annor hud.” L. Sådant sinnelag har just ormen inplantat i menniskosjälen. Men helt annorlunda lärer oss Christi krälek: Ser icke hwar och en på sitt eget bästa, utan hwar och en på annans bästa. Phil. 2: 4. Och att wi skola låta wårt lif för bröderna, 1 Joh. 3: 16.
5. Men räck ut din hand, och kom wid hans ben och kött, det gäller, han skall wälsigna dig i ansigtet.* *Job. 1: 11.
Wälsigna i ansigtet är ett starkare uttryk än wälsigna i hjertat, cap. 1: 5; det sednare innebär ett förfördoldt affall i hjertat, men det förra ett trotsigt affall och liksom öppet afsked.
6. HERren sade till satan: Si, han ware i din hand, dock skona hans lif.
Då Gud nu tillät satan ännu mera makt öfwer Job, så satte Han likwäl en betstämd gräns för pröfningen och lidandet, och öfwer denna gräns kunde satan icke gå. Detta är en härlig tröst för alla Guds barn, då motgång och lidanden drabba dem. Herren wakar sjelf öfwer dem, och ingen droppa mer, än Han will, inskänkes för dem i bedröfwelsens kalk.
7. Då for satan ut ifrån HERrans ansigte, och slog Job med onda sår, ifrån hans fotblad upp till hans hjessa;
Hastigt som en blixt for satan åstad för att icke ett ögonblick dröja med att plåga Job, då han nu hade fått tillåtelse dertill. Om satan någonsin kan wara glad, så är det då, när han får göra ondt. Är en menniska glad öfwer sin nästas ofärd, och är hon glad, då han kan åstadkomma något ondt, så bewisar hon dermed, att hon har satans sinnelag.
Att satan genom Guds tillstädjelse kan med sjukdomar och på annat sätt plåga menniskor, se wi af Jobs plågor, och detsamma finna wi 1 Sam. 16: 14, 16. Ps. 78: 49. Luc. 13: 11, 16.
8. Och han tog ett stycke af en potta, och skrapade af sig dermed, och satt i aska.
Att sitta i aska och beströ sig med aska, war ett uttryck af den djupaste sorg. Jer. 6: 26. Hes. 27: 30. De swåra lidanden, som öfwergingo Job, liknade det swåraste slag af spetelska, hwaruti huden förstöres och blifwer skroflig, i bölderna wäxer mask, cap. 7: 5, och den sjuke lider på en gång af odräglig sweda på somliga ställen, och på andra ställen af kroppen känner han en så stor klåda, att han skrapar sig med skärfwor, emedan de skrumpna och styfwa fingrarne dertill icke kunna begagnas. Själen lider af djup ängslighet och oro. Den sjukes utseende, den wämjeliga lukten af såren och sjukdomens smittosamma beskaffenhet göra, att ofta äfwen de närmaste anhöriga lemna honom hjelplös.
9. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i din fromhet? Wälsigna Gud, och dö.
Detta war för Job det swåraste lidande, att ingen menniska fanns, som rätt kunde förstå honom och trösta honom i han nöd, icke en gång den, som war hans hjerta närmast. Hans hustru uppmanade honom att icke hoppas någon hjelp af Herran; hon likasom förebrår honom hans fromhet såsom onyttig och lönlös. Men man måste betänka, att hennes lidande af medlidande med mannen war ganska stort, och säkert werkade äfwen på henne en stark satanisk frestelse. Job näpste henne med fogligt allwar, och det synes, att hon både gaf honom rätt och sedan led med tålamod den swåra pröfningen. Efter bedröfwelsens mörka natt uppgick äfwen öfwer henne ljuset af en säll och lycklig tid. Cap. 42: 13.
10. Men han sade till henne: Du talar, såsom de dåraktiga qwinnor tala: hafwa wi fått godt af Gud, skole wi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.
Dåraktig: ordet betecknar i G. T. en gudlös, Ps. 14: 1.
Det goda, som hwar och en menniska af Herran får åtnjuta, öfwerwäger wida det bedröfliga, som hon har att genomgå, så framt hon icke sjelf störtar sig i elände. Och egentligen är för Guds barn allting godt, som öfwergår dem: Dem, som älska Gud, tjena allting till det bästa, Rom. 8: 28.
11. Då nu tre Jobs wänner hörde all den olycka öfwer honom kommen war, kommo de hwar af sin stad: Eliphas af Thema; Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de wordo
_012.jpg&oldid=344611){kind=link}