Forngutnisk Ljudlära.
I. Vokaler.
§ 1.
I GL. betecknas sex enkla vokaler a, e, i, o, u, y, hvilka samtliga kunna vara både långa och korta, vidare tre diftonger: ai, au, oy samt en s. k. triftong: iau. Tecken för å-, ä-, och ö-ljuden saknas, och likaledes sjelfva ljuden, såsom vi här nedan skola visa.[1] — Vokalfördubbling förekommer mycket sparsamt: laas 36: 1, fno. láss; haan 2: 2 bis, fno. hǫ́n; þaar 20: 1, S: 5, fno. þę́r; siir 3: 3, 6: 1, 16: 2, fno. sér (sibi); seen, sammandraget af siþan, 6 pr. Oaktadt exemplens ringa antal bör fördubblingen likväl icke anses för betydelselös eller oafsigtlig, utan har helt visst haft till syfte att utmärka vokallängd i de anförda orden. I dylikt fall måste man emellertid betrakta fördubblingen såsom skriffel i suumar 9 och hiin 17: 4 (nt. sing. mask.), ty i dessa ord är stamvokalen ursprungligen kort (fno. sumar och hinn) och var det ännu i gutniskan på den tid, då GL. nedskrefs (se § 17).
A. Om vokalerna i betonade stafvelser.
§ 2.
- A svarar regelbundet till fyra fno. ljud, nämligen a, á, ǫ och ǫ́.
- ↑ Tecknet æ förekommer en gång, men blott såsom grafisk beteckning för a i ordet ambætnu (dat. sing.) 2: 3; jfr. ambatn 6: 5. — Tecknen i och j, u och v (w) begagnas i handskriften utan åtskilnad i betydelsen: i och j äro begge tecken både for vokalen i och halfvokalen j; t. ex, njauta, njaurj, sitiandi 19: 18, rifia 19: 20, annj hendi 19: 26, mjþ 22. hujlik 48 o. s. v. (se Rydq. IV 53 och Lyngby T. f. F. og P. II 313); u och v (w) brukas begge såsom tecken både för vokalen u och halfvokalen v; t. ex. ujtniscunur 2: 2, cuma sujn 41, annzsuaraþr S: 1, barnvm 5 rubr., cunv 15: 1, tiv (= tiu) 16: 1, dravm S: 1, fivgura 19: 19. þryzuar, vm 13: 5, vppi 19: 11 o. s. v. — För y har handskriften några gånger u: fulgin 5 pr. för fylgin, burþj 6: 3 för byrþi, buti 28: 4 för byti (= fno. bǿti).
